Blancmange, live på Kulturhuset Islands Brygge i Köpenhamn, 10 mars 2018

Blancmanges konsert på Kulturhuset Islands Brygge i Köpenhamn den 10 mars 2018 föregicks av en så kallad artist talk med Neil Arthur. Intervjuaren, tillika kvällens arrangör, Jeannie Mortensen ställde frågor innan mikrofonen skickades ut till frågvisa fans som fyllt de 75 exklusiva platser som fanns för kvällens inledning. En av de avslutande frågorna var om han föredrog att sitta i studion eller spela live. En småskrattande Neil Arthur erkände att det i så fall var studion som gällde. Ett av många svar som lockade till skratt hos publiken.

Det betyder heller inget annat än att han tycker VÄLDIGT mycket om att jobba i sin studio, för den spelglädje som han och kollegorna Oogo Maia och David Rhodes visar upp på scen går inte att ta miste på.

Denna musikhelg i Köpenhamn var inget om inte kontrastrik. På fredagskvällen kunde vi se Vince Clarke och Andy Bell hålla hov på Royal Arena för 10 000 personer. Dagen efter är det bara runt 200 som ser Blancmange. Neil fick även frågan om han ångrar att de lade av där framåt slutet av 80-talet efter tre album och flera topplistehits. Svaret kom snabbare än frågan hann bli färdigformulerad. Nej. Neil, och Stephen får vi anta, ville göra sin grej och lovade varandra att lägga av så fort det inte längre var roligt. När en skivbolagsmänniska fick höra en demo på en ny låt och sa att det var en kommande hit så var det en ”kiss of death”.

Av de skälen tror jag också en anledning till att Neil Arthur kan lägga en sådan otrolig energi i sin scennärvaro är just exklusiviteten. Bland de 200 fanns det dessutom gott om tillresta engelsmän och svenskar och om det var mäktig allsång med Erasure kvällen innan så är ändå upplevelsen att få stå och skråla med i “Living on the ceiling”, “I can’t explain”, “Don’t tell me” och “Feel me” ännu större. Med marginal.

Stora delar av senaste skivan Unfurnished Rooms spelas. En skiva jag gillar skarpt, även om jag inte tycker det är den allra bästa sedan comebacken. Men på scen fungerar det desto bättre. Med Neils typiska improvisationer, enorma inlevelse och smittande glädje finns det liksom inget att klaga på. Eller ja, det kunde ju varit ett större ställe, bättre PA, mer folk och bara mer av allt! Spelningen är verkligen inte kort och ändå går tiden så fort, vi får höra så många klassiker och ändå finns det så många fler att ösa av. Framför allt hade jag velat höra mycket mer från Blanc Burn, Semi-detached och Commuter 23. Men det går liksom inte att klaga. En fulländad spelning som får det fulländade betyget 10 och en from förhoppning om att fler upptäcker ett av de absolut bästa livebanden man kan se just nu – och att vi snart får se Neil och hans vänner på dessa breddgrader igen!