Popaganda 2017

Sommarens sista festival gick av stapeln nu i helgen. Popaganda är namnet och alltsedan de kletade kontrakt med Luger för ungefär 10 år sedan huserar de vid Eriksdalsbadet på Södermalm i Stockholm. Festivalområdet är spännande, då det till vardags hyser Eriksdalsbadets utomhusbassänger, vilket betyder att man som besökare knatar runt bland pooler och lekparker. Att ingen fyllespexade och slängde sig i poolen är ett mysterium. Men främst beror det väl på att Popaganda besöks, utöver indiekidsen, av oss som är för lata alternativt för gamla för att tuffa iväg till nån lervälling till camping i Sörmland eller Småland.

Säljargumentet att Popaganda skulle vara sommarens sista festival brukar stämma in, i fjol visade termometern närmre 30 grader. I år kröp kvicksilvret dock ned mot ruskigt kyliga temperaturer och sloganen: ”Höstens första och sista utefestival!” hade fungerat bättre. Lite sommarkänsla infann sig dock i form av att Tv4:as filmrecensent Ronny Svensson sprang runt iklädd en mycket färgsprakande Hawaii-skjorta.

Hur som haver. Nog med den svenska klaga-på-vädret-mentalitet, det var nämligen musik också. Line-upen var inte riktigt någon höjdare detta år, tyvärr. Men några ljuva toner lyckades ändå levereras.

Dag 1:

De engelska indiepoparna The Vaccines levererar ett dugligt gig som är välspelat och drar upp tempo såväl som rock-faktor när de drar av både nya som gamla spår. Men frontmannen Justin Young kör stenhårt på en inövad rockstjärne-dans, vilken i ärlighetens namn blir lite för mycket. Men det heter ju fake it ’til you make it, så jag antar att det bara är köra på till dagen det funkar.

Den svenska hip-hop-artisten Joy gav däremot på ett ordentligt gungande framträdande, delvis på grund av att hon pressade högtalartornens baselement till bristningsgränsen. Med både klassiska hiphop-beats och en och annan takt hämtad från den elektroniska musiken satte hon igång stora delar av publiken, dock ställer jag mig tveksam till den högst flängiga dans som utövas på sådana konserter. Men å andra sidan sträcker sig mina dansmoves till att stampa takten och möjligtvis röra höften i likhet med fotens taktstampande och borde därför hålla mig från vidare kommentarer.

Säkert! var också i ropet och med ett sprillans album i ryggen ställde hon sig på Popagandas stora scen för att visa upp både nytt och gammalt. Jag har alltid gillat Annika Norlin, både hennes alster på engelska och svenska. Men nu år 2017 börjar det närma sig att det blir lite platt, mest för att texternas utvecklingskurva har stagnerat och ämnena börjat gå runt i cirklar. Men det är myspop och hennes norrländska dialekt passade som handen i handsken med tanke på det kylslagna vädret.

Senare under kvällen gjorde Phoenix ett omtalat gig, om musiken var bra vet jag ej, delvis på grund av jag missade giget och delvis på grund av att alla enbart pratar om deras 4 ton tunga pryl som enligt säkra källor blinkande hej vilt under deras spelning. Själv hade jag andra åtaganden och bytte Eriksdalsbadet mot en stockholmsklubb och stenhårt rockande. Där arrangerade Garageland punkafton med lysande band. Bland annat ett band vid namn The Dahmers. Ett band som inte har något med Popaganda att göra, men värds att nämna. De öste nämligen ren och skär rock inspirerad av 70-talet på en scen omringad av såväl skinnpaj-beklädda fans och en luftfuktighet på ca 250%, vilket medförde både känsla och en kamera som immade igen. Bra var det.

Dag 2:

Skott är artisten som sägs vara Sveriges nya pophopp. Hon har fått lovord av bland andra den omtalade artisten Lorde, snacka självförtroende-boost. Och ja, hon var väldigt bra. Inget annat går att säga. Det är välgjord popmusik som förmodligen kommer ta sig en bit. Hennes senaste singel ”Remain” var dock ingen höjdare, men det finns andra och den platta som förmodligen släpps inom en snar framtid lär ljuda väl.

Med trummaskiner, synthar och instrument kopplade till replokals-förstärkare i samma storlek som en skokartong bjöd Radio Dept (som väntat) på fin svensk popmusik. Tidvis lite drömsk, tidvis med hårda texter. Någonstans en perfekt mix av datoriserat och konventionellt musikskapande. Basgångarna är ofta ruggigt bra och tillsammans med Stratocasters uppjakkade med effekter blir ett perfekt komplement till de övriga prylarna med skärmar.

Tove Lo har uppenbarligen skaffat sig en ordentlig karriär utanför detta lands gränser. Men som hemmahörande i Stockholm stod hon på sätt och vis på hemmaplan nu, vilket enligt henne själv var en mycket nervös upplevelse. Tyvärr kan jag inte riktigt förstå mig på hennes storhet. Kanske är jag för dålig på att uppskatta dagens rena popmusik utvecklad med hjälp av musikjättarna på andra sidan Atlanten. Men det är såklart kul med musikaliskt utbyte och med svenska artister som kör raketrace på Billboard-listan. Men den här typen av arenapop är för mig svåruppskattad.

Årets upplaga av Popaganda var svag, det måste jag tillstå. Inget nådde riktigt fram till de nivåer som jag hade önskat. Men det kan inte vara lysande var gång. Men den nyinstiftade simtävlingen var visserligen inte dum, klart värt ett besök enbart för den. Det förlorande laget bestående av deltagare från diverse poddar, bland annat Festivalpodden, gjorde ett tappert försök och klockade in någonstans runt en halvtimme efter nuvarande världsrekord på 50m fritt.