Depeche Mode Spirit – De första intrycken

Let me take you on a trip: Zeros Ernst Adamsson Borg fördes bort med båt, tillsammans med gräddan ur Sveriges musikjournalistkår, till en hemlig plats för att exklusivt förhandslyssna på nya Depeche Mode-albumet Spirit.

För ett par veckor sedan damp det ner ett mejl i min inkorg. Mejlet skulle komma att visa sig bestå av en jäkla massa regler. Du får inte säga ditt och inte datt, trist tyckte jag. Men vid närmare inspektion förstod jag varför det var en massa regler kring att knipa igen. Mejlet innehöll nämligen en inbjudan till att få tjuvlyssna på Depeche Modes nya alster Spirit, långt innan release-datum. Spännande tyckte jag, som gladeligen tackade ja.

Den info som stod i mejlet, utöver alla regler, var: kom till Nybrokajen 18:00, vi ska åka båt till hemlig plats. Sagt och gjort. Något sen spurtade jag från Stureplan till Nybrokajen för att lyckas hinna till det gyllene klockslaget 18:00 och precis som utlovat tuffade en båt in till kajen på avtalad tid. Jag, tillsammans med ett gäng namnkunniga journalister från olika tidningsredaktioner, klev ombord och blev erbjudna öl och fick ett kontrakt i näven. Jag gick emot min, sedan tonåren införda, princip om att aldrig tacka nej till gratis öl, mestadels på grund av en något överförfriskad gårdag som fortfarande gjorde sig påmind. Men kontraktet hade jag åtminstone vett att skriva på och skutan kunde lämna kajen.

Efter en sisådär femton minuter hade vi nått målet. Jag såg mig omkring och drog snabbt slutsatsen att vi hamnat i Finnboda. En plats som ligger precis nedanför Henriksdal i Nacka (bussen från Slussen hade gått fortare, men den kanske dömdes ut till förmån för båten på grund av SL-bussars generella brist på glamour). Hur som helst. Finnboda var förr hem till ett stort varv men är nu ombyggt till fruktansvärt dyra lägenheter med sjöutsikt. Men hyser även Delight Studios, i vilkas lokaler albumlyssningen skulle komma att ske.

Vi leddes in till ett mörkt bergrum där ett gäng stolar med tillhörande anteckningsblock stod utställda framför två högtalare av modell större. Min första inspektion av högtalarna ledde snabbt till slutsatsen att de var kopplade till en dator. Detta måste ändå sägas var en viss besvikelse. Jag hade föreställt mig en sån där orimligt dyr skivspelare, typ en Brinkmann för hundra tusen med en McIntosh-stärkare i samma prisklass. Helst också med en person iklädd silkeshandskar vars enda uppgift skulle varit att vända på plattan. Men icke, detta var digitalt. Trots den lilla farsen var ljudet fullt godkänt, möjligen något bastungt.

Nog om det. Det ska inte grottas (Höhö – Zero-red:s anm) för mycket i hi-fi-prylar. Poängen var själva musiken och innan jag kommer med någon form av utlåtande ska det erkännas att jag inte är den mest kunniga människan när det kommer till Depeche Mode. All oro kring min potentiella dissekering av plattan ur ett Depeche Mode-perspektiv kan därför stillas, jag kommer att hålla mig borta från djupdykningarna.

Men överlag måste jag tillstå att albumet var tillfredsställande. Inte full pott, men inte heller en dödskalle. Tidvis kan jag dock uppleva det som något spretigt. Med en del ljud som jag inte kan identifiera som varken en synth, gitarr eller bas, men det är väl sånt som kallas utveckling kan jag tänka mig. Texterna är inte heller så pjåkiga och gifter sig väl med Gahans stämma.

Jag har inte hört plattan sedan denna kalla torsdagskväll i början av februari och det finns en risk att jag inte skulle vara lika tillfredsställd med musiken om jag hörde den i mitt eget hem. Miljön och hela grejen att sticka iväg med en liten båt mitt i vintern och hamna i ett bergrum lär ha haft en positiv inverkan. Men det är väl precis så musik funkar. Nu kommer jag alltid att förknippa Depeche Mode med ett något kyligt bergrum i Nacka, vilket någonstans känns helt rätt.