The Human League – A Very British Synthesizer Group

The Human League sammanfattar sin karriär på A Very British Synthesizer Group, som släpps i ett antal format: dubbel-CD, 3CD+DVD-version samt trippelvinyl.

Zeros 3CD+DVD-utgåva innehåller 30 singlar fördelade över de två första skivorna, ibland i tidigare outgiven edit-version, 17 demoinspelningar ur arkiven på CD3 samt en späckad DVD med 21 promovideor och 24 BBC-framträdanden.

”I see sounds that fill my head”

Resan genom The Human Leagues snart 40-åriga karriär på A Very British Synthesizer Group startar med elektronik som speglar kylan i det kalla kriget. Första låten på CD1 är ”Being Boiled”. Trummorna pyser igång. ”Okay, ready. Let’s do it.” ”The Dignity of Labour (part 3)” och ”Empire State Human” tar vid. Det är märkligt hur framtiden åldras. Trots att The Human Leagues vision av elektronisk musik ”vann” i den bemärkelsen att dagens topplistor (i den mån de finns) genomsyras i varje por av Kraftwerk, trummaskiner och sequencers, känns futurismen idag så… retrofuturistisk.

”You know I’ll change… If change is what you require”

På andra halvan av första skivan i samlingen är vi framme vid The Human League som mainstream-popgrupp, eller i vart fall betydligt närmare mittfåran än tidigare, med Susan Ann Sulley och Joanne Catherall som galjonsfigurer på ”Love Action”, ”Open Your Heart”, ”Don’t You Want Me” och den Motown-influerade ”Mirror Man”. Melodier som mjölkbudet kunde vissla, även om basgången på ”You Remind Me of Gold” fortfarande bara kunde komma från det experimentella Sheffield.

På grund av gruppens inte alltför högt uppdrivna utgivningstakt under senare år, täcker CD2 en period som spänner från ”Life On Your Own” 1984 till ”Sky” från albumet Credo (2011). Under den tiden hann Phil, Susan och Jo med att anlita dåtidens ”go to”-producenter för modern R&B, duon Jimmy Jam och Terry Lewis från Prince-polarna Morris Day & The Time, och på ”I Need Your Loving” har Minneapolisfunken brutit ut totalt. För att inte tala om att samarbetet mellan Jam & Lewis och Human League hade brutit samman på ett tidigt stadium under inspelningarna av Crash. Som om det inte var svårt nog ändå för en Sheffieldgrupp att segla upp i USA och försöka sälja Minneapolisfunk tillbaka till amerikanerna själva. Å andra sidan lyckades The Human League åstadkomma en lika oväntad som framgångsrik pånyttfödelse mitt under brinnande Britpop och Cool Britannia med hitsen ”Tell Me When” och ”One Man in My Heart” från Octopus 1995.

”I know rules are a bore, but just to keep you from danger I am the law”

På CD3 tar vi på oss de flaskbottnade nördglasögonen och dyker ner i tidiga versioner av spår som ”The Path of Least Resistance”, ”No Time (The Word Before Last)” (som Phil Oakey en gång kallade ”pretentious garbage”), ”I Am the Law” och ”Darkness” bland många andra. Den fullmatade DVD:n är uppdelad mellan de 21 promovideorna och 24 framträdanden från BBC.

Formgivningen förtjänar ett särskilt omnämnande. Det påkostade häftet innehåller en utförlig diskografi och en lång essä där de inblandade intervjuas samt brev, tidningsurklipp och fotografier ur arkiven. Det visuella hålls ihop av ett antal karikatyrer på Oakey, Sulley och Catherall av Sheffieldkonstnären Pete McKee, som bland annat föreställer sig hur det kan ha sett ut när Phil gick till frisören omkring år 1981.

”But this is Phil talking…”

Tonvikten i A Very British Synthesizer Group ligger på ”sena”, Phil Oakey-präglade Human League med kommersiella (relativt sett) singlar. Som gammalt popsnöre lyssnar jag gärna på en sådan antologi, men jag kan förstå dem som tycker att Martyn Ware och de tidiga ljudpionjärerna på Sheffield-scenen kunde ha fått ett större utrymme i låturvalet och arkivmaterialet. På en samling av den här typen kan man alltid dividera om vilka spår som skulle ha funnits med och i vilka versioner. Det finns ett oändligt antal parallella universa där ”The Things That Dreams Are Made Of” och ”Do or Die” fick plats. Eller vilka klassiker som just du saknar. Förbisedda pärlan ”Kimi ni Mune Kyun” från samarbetet med YMO hade kanske varit överkurs…