Apoptygma Berzerk – Exit Popularity Contest

En kille utklädd till Ace Frehley står på en åker. Han gör suggestiv och avantgardistisk elektronisk musik som leder tankarna till Jean-Michel Jarre, Tangerine Dream och tidiga Kraftwerk. Hans inspelning finns inte på Spotify, men däremot på kassett. Vad är det egentligen som händer? Jo, Apoptygma Berzerk är tillbaka och ställer alla begrepp på huvudet. Zero ville naturligtvis veta mer och ringde upp den sympatiske Stephan Groth för att diskutera årets hittills mest spännande skivsläpp, Exit Popularity Contest.

Många band låter mer eller mindre likadant på skiva efter skiva. Men det finns även de som inte är rädda för att utöka den musikaliska paletten och testa nya uttryckssätt. Apoptygma Berzerk tillhör definitivt den senare kategorin. Under sina drygt tjugofem år i branschen har Stephan Groth och hans mannar bjudit på allt från EBM, futurepop och elektropop till technofierade toner, ambienta utflykter och elektronisk rock.
– Visst finns det ett par bra artister som praktiskt taget ”gör samma skiva om och om igen”, menar Stephan. Som AC/DC, som aldrig förnyar sig, men ändå är duktiga på vad de gör. De flesta av mina idoler och förebilder, som David Bowie, Depeche Mode och Smashing Pumpkins, brukar dock gå i oväntade riktningar och utforska nya musikaliska världar. Visst har jag blivit förvirrad av deras tvära kast ibland. När Depeche Mode släppte Ultra begrep jag först ingenting alls. Men ju mer jag lyssnade på skivan, desto mer insåg jag hur genial den faktiskt var. Kort sagt tror jag att skivlyssnare behöver bli utmanade. Så jag ser det som mitt jobb att överraska och bryta mot folks förställningar om hur Apoptygma Berzerk ”ska låta”.

Stephans progressiva och kompromissslösa inställning dras till sin spets på det nya albumet, som inte för inte fått namnet Exit Popularity Contest.
– Vi lever i märkliga tider. De sociala medierna har gjort oss väldigt bekräftelsetörstande och ängsliga. Alla jagar omvärldens godkännande och uppskattning på Facebook, Twitter, Instagram och allt vad kanalerna nu heter. Men att något är populärt behöver inte betyda att det är bra. En korkad bild på Facebook kan få en väldig massa ”likes”. Samma sak gäller tyvärr i kulturvärlden. En massa lättsmält skit får uppmärksamhet bara för att den är enkel att ta till sig. Skivindustrin är helt åt helvete. Det produceras en fruktansvärd massa musik som bara är till för att konsumeras och sedan glömmas bort. Jag hoppas att jag inte låter gammal, sur eller bitter, men jag är genuint oroad över den här utvecklingen. Musik är ingen slit-och-släng-vara. Elektronisk musik handlar inte bara om trender eller det senaste, kreddiga soundet. Så jag säger ”fuck it” och hoppar av hela popularitetstävlingen. Det här albumet är mitt sätt att trycka på reset-knappen och nollställa systemet.

Stephan har sökt sig tillbaka till den elektroniska musikens rötter, till en period när den var banbryande, futuristisk och skakade om lyssnarna. Till dagar när synthesizers fortfarande var exklusiva instrument och elektroniska ljud ännu inte hade letat sig in i mainstreammusiken. Med andra ord tillbaka till sjuttiotalet.
– Det är alltid viktigt att förstå historia och hur saker hänger ihop. Själv har jag ägnat väldigt mycket tid åt att botanisera i musik från olika epoker. Naturligtvis vill jag gärna dela med mig av mina upptäckter och uppmuntra andra att också gräva i den rika myllan. Mina tidigare coverversioner av Velvet Underground, Peter Schilling och The House of Love handlade ju om precis det. Den här gången har jag däremot inte gjort nytolkningar av gamla låtar. Istället har jag har skrivit nytt material som är inspirerat av vad Jean-Michel Jarre, Tangerine Dream och Vangelis gjorde under sina glansdagar. Albumet är också en ödmjuk hyllning till sjuttiotalets Düsseldorf-scen.

Düsseldorf är onekligen en legendarisk ort för alla vänner av elektronisk musik. Varför den vackra metropolen i Nordrhein-Westfalen har fostrat så många keyboardgenier finns det inget enkelt svar på. Kanske frigörs det i mötet mellan Ruhrområdets luftföroreningar och den friska brisen från floden Rhen ämnen som stimulerar kreativiteten? Man kan i alla fall konstatera att det är svårt att matcha en artistkavalkad som La Düsseldorf, Der Plan, DAF, Die Krupps, Liaisons Dangereuses, Rheingold, Propaganda och Neu! Vi får inte heller glömma en stilren kvartett som kallats ”den elektroniska musikens svar på The Beatles”.
– Ända sedan jag hörde Radio-Activity för första gången, som tonåring, har jag varit djupt fascinerad av Kraftwerk, berättar Stephan. Jag kommer aldrig att glömma hur jag och min gode vän Per Aksel Lundgreen väntade flera timmar utanför Rockefeller Music Hall i Oslo en kall höstdag 1991, bara för att få autografer av herrar Hütter och Schneider-Esleben. Vi frös häcken av oss, men det var helt klart värt besväret, haha. Jag har aldrig varit så starstruck! Kraftwerks sätt att kombinera musik med andra konstformer har gjort ett otroligt starkt intryck på mig. Deras skivomslag har alltid varit fantastiska. Deras scenshower har ständigt brutit ny mark. Rent musikaliskt står de också i en klass för sig. Jag skulle vilja påstå att alla nutida elektroniska popband har färgats av Kraftwerk. Om inte direkt, så åtminstone indirekt. Dessutom har de spelat en viktig roll för hiphopens och technons framväxt. Kraftwerk är källan! Om det inte vore för dem, hade jag inte suttit här idag med mitt nya album i handen …

Arvet från tidiga Kraftwerk är tydligt på Exit Popularity Contest. Albumet består nämligen nästan uteslutande av instrumentala, suggestiva och avantgardistiska låtar. Precis som sig bör har klassiska analoga instrument, som Arp Odyssey, Moog Source och Korg MS-20, spelat förstafiolen.
– Det kändes väldigt befriande att kunna koncentrera sig på musiken och inte behöva fundera över texter eller sång. Jag kunde liksom gömma mig i det abstrakta. Samtidigt finns det något universellt i instrumentalmusik. Man kan säga väldigt mycket utan ord. Det är inte alltid ett lätt sätt att kommunicera, men jag tycker att jag lyckades få fram ganska mycket enbart genom stämningar. Vad gäller instrumenteringen, så kändes det som ett måste att att använda gamla syntar och trummaskiner. Nyckelorden under den här inspelningen har ju varit ”autencitet” och ”äkthet”.

Sist på albumet, som extraspår, hittar man dock en låt som bryter mot det instrumentala konceptet. Närmare bestämt en ny version av den gamla Apoptygma-hiten ”Until the End of the World” med Stephan bakom mikrofonen.
– Det finns en intressant bakgrundshistoria bakom den versionen, förklarar han leende. Förra hösten gjorde jag en intim och annorlunda konsert på Litteraturhuset i Fredrikstad i samband med att författaren Torgrim Eggen höll ett föredrag om Kraftwerk. Kvällens tema var ”Människa/Maskin/Musik” och jag spelade ett flertal av låtarna som nu ligger på Exit Popularity Contest. Det var med andra ord ganska ”svåra” låtar som krävde lyssnarnas fulla uppmärksamhet. Men mot slutet av spelningen så körde jag ”Until the End of the World” i en Kraftwerk-inspirerad version. Publiken blev helt galen! Förmodligen tänkte de ”äntligen en låt man kan sjunga med i”, haha. Efter konserten hörde jättemånga av sig och sa ”den versionen måste du verkligen ge ut på skiva”. Så jag bestämde mig för att lägga den sist på Exit Popularity Contest. Lite som en felande länk till mina tidigare, mer popiga verk.

Det är inte bara musikaliskt som Exit Popularity Contest sticker ut. Även visuellt är det en spännande och underhållande historia. I konvolutet poserar nämligen Stephan iförd synnerligen glamorös utstyrsel. De som kan sin rockhistoria ser direkt att han bär en ansiktsmask av samma modell som Ace Frehley i KISS.
– Det finns ett par anledningar till att jag har en Ace Frehley-mask, förklarar han. Den store Oscar Wilde sa en gång ”Man is least himself when he talks in his own person. Give him a mask, and he will tell you the truth.” Det ligger onekligen en hel del i de visdomsorden. Sedan sätter märkliga och absurda bilder, som den här, igång tankeverksamheten. ”Oj, här står en kille i Ace-mask… med en synthesizer… ute på en åker. Vad fan kan det egentligen betyda?” Jag gillar tanken att folk börjar fundera och skapa egna teorier, haha. Naturligtvis är det också en uppskattande nickning åt Ace Frehley. Precis som alla musikälskare så brinner jag för alla typer av pop och rock, oavsett om den är gjord på syntar, gitarrer eller något annat instrument, och KISS var ett viktigt band när jag var tonåring. Ace är en helt enkelt en jäkligt cool snubbe!

Exit Popularity Contest släpps som vinylskiva, som cd och, i sann retroanda, även som kassett. På Spotify och iTunes kan man däremot leta förgäves.
– Jag är medveten om att jag förlorar pengar på att strunta i online-tjänsterna, men det är ett ställningstagande. Den här gången skiter jag, som sagt, högaktningsfullt i alla gällande regler. Visst är Spotify smidigt och jag erkänner att det kan vara praktiskt med mp3-filer ibland, men vi kommer inte ifrån att det är fruktansvärt tråkiga medier. Lite som musikvärldens svar på McDonald’s opersonliga restauranger. Fysiska skivor är något helt annat. De är konstverk som stimulerar flera sinnen samtidigt genom att kombinera ljud, bild och text. Min skivsamling är även ett slags dagbok. När jag bläddrar i den minns jag olika faser i mitt liv. Typ ”när jag köpte den här The Cure-plattan var jag klädd si eller så och brukade gå till den eller den klubben”. Den typen av sköna nostalgikänslor kan man aldrig få från en steril spellista. Skivor är dessutom vackra och dekorativa. De sätter stämningen i en lägenhet precis som bilder på nära och kära!

Hur låtarna från Exit Popularity Contest ska integreras i Apoptygmas liveset är ingen självklarhet. Men Stephan har ett par idéer.
– När Bowie gav ut sina fantastiska Berlinalbum Low och ”Heroes”, som båda innehåller många instrumentala spår, brukade han inleda konserterna med en avantgardistisk låt och sedan väva in ytterligare ett par framåt slutet av kvällen. Det skulle kanske kunna vara en möjlighet även för mig? Eller att jag delar upp konserterna i två delar? Vi får se. De kommande månaderna kommer det, hursomhelst, bara att bli ”vanliga popkonserter” för min del. Så kan Exit Popularity Contest mogna lite hos lyssnarna under tiden…

När Stephan avslutningsvis poängterar att han verkligen ser fram emot framtida konserter i Sverige handlar det varken om artighet eller inställsamhet. Vårt avlånga land är nämligen som ett andra hem för honom.
– Visst har det funnits bra norska band som gör elektronisk musik, som till exempel Bel Canto eller Röyksopp, men det har aldrig funnits en riktig scen här på samma sätt som i Sverige. Det finns inte heller ett lika rikt utbud av subkulturer och alternativa rörelser. Så vi har åkt mycket till Göteborg och Stockholm för att gå på konserter och klubbar. Under våra besök i grannlandet har vi lärt känna en massa eldsjälar och härliga människor. Tro det eller ej, men att spela i Sverige känns faktiskt som att uppträda inför hemmapublik!

Läs mer om Exit Popularity Contest och följ Stephans vidare framfart på Apoptygma Berzerks hemsida eller Facebooksida.