Oasis – Be Here Now

I anslutning till dokumentären om bröderna Gallagher återutges albumet Be Here Now från 1997 på trippel-CD med bonusmaterial i form av b-sidor, outgivna spår och demoversioner.

År 1997 var det dags för Oasis att följa upp succéerna Definitely Maybe (1994) och (What’s the Story) Morning Glory? (1995), och nu fanns det budget. Be Here Now föregicks av en hypekampanj i bronto-format, demo-inspelningarna gjordes på Mustique och en liten överbliven slant hade de lagt åt sidan till kokain för dagen också. Oasis hade på tre år gått från unga rebeller till etablerade rockdinosaurier. “You can have it all, but how much do you want it?” sjöng Liam på Definitely Maybe. Nu hade de fått allt och kanske blivit lite mätta och dästa.

Det som skrevs om albumet då kan i stort sammanfattas just med ordet “kokain”, och Be Here Now är inte precis en skiva som kännetecknas av blygsamhet eller dåligt självförtroende. Inledande “D’You Know What I Mean” är sju minuter lång och innehåller inte mycket mer substans än “All my people right here right now, d’you know what I mean?” och “yeah yeah”. Men 1997 visste alla precis vad Liam och Noel menade med detta och var helt och hållet med på (de ganska få) noterna. Man kan komma långt på enkla idéer och rejält med “swagger”, och jag ertappar mig själv med att digga betydligt mer än det står i manus att jag egentligen får. Sju minuter bara flyger iväg.

“My Big Mouth” tar vid som en eskader jetplan som rivstartar i hangaren eller Status Quo med kärnreaktordrift där bak. Powerballaden “Magic Pie” (också sju minuter lång), med halvsvajigt elpiano, tyckte de säkert själva var i Beatles-stil. Svulstiga “Stand By Me”, med stråkar och allt, återanvänder en eller annan Oasismelodi (“Slide Away”, om jag inte missminner mig) men de snygga ackorden räddar den från fiasko. På “I Hope, I Think, I Know” hör jag spår av Oasis gamla husgudar, glamrockarna Slade.

De oväntade ackorden i “The Girl in the Dirty Shirt” och Liams öppning “If I may be so bold…” är redan där lite mer finess än många skulle tro Gallaghrarna om att vara kapabla till. Plus en riktigt elegant “middle 8”. Men försöket till psykedelisk träskblues i “Fade In-Out” håller inte för att dras ut till de vanliga sju minuterna. Nio minuter långa “All Around the World” var väl en gammal låt som Noel haft liggande, och borde nog ha släppts ett par år tidigare (och varit hälften så lång) för att få samma genomslag som den snarlika “Whatever”.

Problemet med hela albumet är att det skulle behöva trimmas rejält, sättas på diet (ingen lager, curry eller friterad mat på tre månader, och absolut inga starkare pulver än aspirin) och springa av sig fläsket. Klippas ner, precis som man gör med en film.

Bonusmaterialet, fördelat över två CD, börjar med b-sidorna, där jag särskilt fastnar för “Stay Young”, “Flashbax” med visselsolo och det dramatiska moll-twanget i “My Sister Lover”. Oasis vore inte Oasis utan The Beatles, och visst finns det en akustisk liveversion av “Help!” också.

CD3 består av demo-inspelningarna, som givetvis gjordes på Mustique, därför att varför inte. Nu fanns det som sagt budget. Och ljudet kan man inte klaga på jämfört med många andra gruppers gamla hemmatejper, som låter som om de spelats in genom en gammal spann och mastrats från fonografrulle. Men det mest spännande jag kan rapportera från Mustique är att gruppen sprang på Johnny Depp, som man gör, och rekryterade honom till ett gitarrsolo eftersom han förstås visade sig vara bättre än Noel. Samt att ett av ljuden på skivan kommer från ett leksakspiano i plast som Noel stal (för om man kommer från Burnage kan man inte hjälpa det, som Noel själv förklarar i texthäftet) av ett av Mick Jaggers barn när Oasis besökte den rullande stenen på Mustique.

Be Here Now sågades redan under Britpop som politiskt inkorrekt grabbrock för Loaded-generationen, och dagens indieklimat är inte precis mer mottagligt för bröderna Gallaghers muskelrock. Men motvalls som jag är kan jag ändå inte annat än tycka att Oasis fortfarande hade ganska bra låtar, och det är ju det det handlar om. Det gäller bara att orka sitta igenom alla förlängda feedbacksjok för att fånga upp de mer inspirerade ögonblicken.