Martin Sernestrand – ”Depeche Mode i Sverige”

Basildons storheter har alltid haft ett speciellt förhållande till vårt avlånga land. Detta har uppmärksammats av Göteborgsförfattaren Martin Sernestrand. Zero ville naturligtvis veta mer och hörde av sig till honom för ett intressant samtal om boken ”Depeche Mode i Sverige”.

Hej, Martin, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor om ”Depeche Mode i Sverige”! Först är vi lite nyfikna på dig. Vem är egentligen Martin Sernestrand? Har du skrivit något annat tidigare eller på annat sätt varit involverad på kulturscenen?
– Jag är född 1979 i Mölndal och debuterade som skribent i början av 90-talet, när jag medverkade i fanzinet Epitaph Zine. Lite senare startade jag mitt eget fanzine No Disco, där jag intervjuade bland andra Jens Lekman, Action Biker, José González, Sophie Rimheden och The Kid. Jag driver dessutom skivbolaget My Secret Garden Recordings, som har gett ut en del spännande alternativ musik och som jag nu ger ut boken genom. När jag inte sysslar med musik, så jobbar jag som gymnasielärare.

Hur föddes idén att skriva ”Depeche Mode i Sverige”?
– Jag har alltid gillat musikbiografier och visste att det fanns böcker om andra artisters relation till Sverige. Det har till exempel skrivits om hur The Beatles, Rolling Stones, Bob Dylan, Kiss och Iron Maiden mottagits här i landet. Så jag bestämde mig för att göra något kreativt av mitt stora Depeche Mode-intresse och skriva om dem ur ett svenskt perspektiv. Jag tänkte att det kunde vara en unik och spännande ingång till Basildonbandet, som skilde sig åt från de böcker som redan gjorts.

Hur lång tid tog det att göra ”Depeche Mode i Sverige”? Hamnade du någon gång i en ”återvändsgränd” och övervägde att lägga ner projektet?
– Jag satte mig ner och började jobba med boken i maj 2015. Och den blev klar nu i augusti 2016. Så sammanlagt ungefär 15 månader. Visst gick inspirationen upp och ner, men det var aldrig så illa att jag funderade på att lägga av.

Du har sammanställt en väldig massa fakta. Hur har du egentligen fått tag på alla gamla tidningsartiklar, recensioner och foton?
– Jag har förmånen att ha många vänner med fantastiska Depeche Mode-skatter. Inte minst Anneli Persson, som har samlat på sig många hundra urklipp från gamla svenska tidningar. Men jag tillbringade också hela sommaren 2015 på Kurs- och tidningsbiblioteket i Göteborg, där jag letade i mikrofilmer efter recensioner och artiklar. Det låter kanske torrt eller tråkigt, men det var verkligen kul!

Har du, förutom Anneli, haft fler medhjälpare, som bidragit med sin expertis?
– Ja, jag vill framför allt nämna min korrekturläsare, Hanna Larsson, och Fredrik Wik Clarke, som har gjort en jätteinsats med formgivningen.

Häromåret blev du, av sajten DirektPress, utnämnd till ”Göteborgs största Depeche Mode-fanatiker”, vilket är en ganska imponerande merit med tanke på hur många elektropopfantaster som bor i ”Lilla London”. Kan du berätta lite om din makalösa Depeche-samling och vad den innehåller?
– Jag har samlat på saker i hela mitt liv. Star Wars-leksaker, VHS-filmer, serietidningar… ja, praktiskt taget allt! Förmodligen går det i släkten, eftersom min morfar var likadan. När jag var liten och fick min första veckopeng, sa min mamma: “Slösa nu inte bort allt på skivor”. Det blev inte riktigt som hon ville. Sedan den dagen har jag nämligen lagt typ alla mina pengar på musik, haha. I slutet av nittiotalet började jag samla på Depeche Mode. Först ville jag ha alla album på vinyl, sedan alla singlar, sedan alla UK-utgåvor, sedan alla tyska utgåvor… ja, ni förstår. Som mest hade jag 3 500 enheter i min samling. Olika skivor alltså. Så vitt jag vet var det den näst största samlingen i världen. Den senaste tiden har jag dock koncentrerat mig på svenska pressar och har kunnat begränsa mig lite. Jag har till och med lyckats rensa lite i samlingen…

Du har även varit med i en dokumentärfilm som heter A Film of Faith and Devotion.
– Ja, år 2014 medverkade jag i en film om svenska Depeche Mode-fans, som hade premiär på Electronic Summer-festivalen. Det var jättekul! Men ganska pinsamt också, haha.

Hur kom du egentligen i kontakt med Depeche Modes musik och vad var det som du fastnade för hos bandet?
– Musik har alltid varit en viktig del av mitt liv. Som liten satt jag på mitt rum och spelade in radioprogrammet Tracks på kassett varje lördag. Jag brukade även smita in på min storasysters rum och tjuvlyssna på hennes LP-skivor. Depeche Mode upptäckte jag tidigt. Jag menar, vem kunde missa deras grymma hitsinglar på åttiotalet? Men det var först någon gång på nittiotalet, tack vare gemensamma bekanta, som jag verkligen började förstå deras storhet. Deras musik gick då rakt in i hjärtat på mig!

Om du, som genuin Depeche Mode-konnässör, skulle tipsa Zeros läsare om ett par mindre kända låtar, vilka skulle du då välja?
– Om vi börjar med ett par som är lätta att hitta, så får ingen missa ”Ice Machine”, ”Shout” eller ”But Not Tonight”. Om vi sedan går över till lite mer obskyra spår, så rekommenderar jag ”Never Let Me Down Again (Split Mix)” från tolvtummaren och den sjukt bra liveversionen av ”Photographic” från b-sidan av Love, In Itself-maxin.

Du har ännu inte haft nöjet att träffa någon av Depeche-herrarna. Låt oss leka med ett hypotetiskt scenario. Du skulle, av någon märklig anledning, springa på Martin Gore utanför din lokala ICA-butik. Vad skulle du säga till honom?
– Eh… kanske ”hej”. Haha, nej, jag vet inte. Jag är egentligen inte speciellt intresserad av att träffa medlemmarna i bandet. Eller, vänta… det är jag nog visst, när jag tänker efter. Martin och jag skulle ju kunna prata om mat. Han är vegetarian och jag är vegan.

När man läser din bok bjuds man inte bara på intressant Depeche Mode-historia i mängder, utan även på ett flertal goda skratt. En del av det tidiga materialet du kompilerat är nämligen våldsamt underhållande. Tidningen Schlager beskriver till exempel publiken på en av Depeches första Sverigekonserter enligt följande: ”Sällan har väl så mycket frisyrgelé samlats på ett och samma ställe som när Depeche Mode drabbade huvudstaden”. Expressen briljerar i sin tur med: ”Sångaren Dave Gahan ser ut som en korsning mellan Tintin och en kontinental strandraggare”. Var popjournalistiken roligare och fyndigare förr?
– Ja, överlag var det nog så. Det känns som att många skribenter idag är onödigt pretentiösa och, ursäkta uttrycket, skitnödiga. Kulturjournalisterna förr verkar ha varit mer lättsamma och haft glimten i ögat. Men samtidigt är det förstås stor skillnad på hur Depeche Mode bemöttes då och nu. De flesta av dagens journalister är uppvuxna med bandets musik och visar dem stor respekt. På åttiotalet fanns det däremot en äldre generation skribenter som inte alls förstod vad Depeche Mode sysslade med.

Depeche Mode har sålt långt över 100 miljoner skivor. De är ett av vår tids största och mest kommersiellt framgångsrika band. De tilltalar en väldigt heterogen grupp människor världen över. Både Martin Gore och Dave Gahan är genuina musikälskare, som vill utforska olika uttryckssätt. Ändå envisas den svenska subkulturen ”synth” att referera till Depeche Mode som ”deras band” och beklaga sig högljutt varenda gång Basildongänget testar något nytt. Många svenska journalister kallar, i sin tur, slentrianmässigt Depeche Mode för ett ”synthband” även om de rockar loss med bluesiga gitarrer. Vad beror detta på, tror du?
– Gissningsvis bygger det på konflikten mellan ”hårdrockare” och ”synthare”, som mer eller mindre skapades av tidningen OKEJ på åttiotalet. Depeche Mode fick representera ”synth”, eftersom de använde synthesizers, medan gitarrband som till exempel Kiss blev”hårdrock”. Kategoriseringerna användes tacksamt av folk som ville bråka på skolgården. Jag skriver lite om det i början av min bok. Vissa journalister verkar fortfarande använda de där begreppen från åttiotalet. Andra har hittat på nya lustiga ord, som ”synthrock” eller ”arenasynth”. Jag var lite för ung för att fatta den där konflikten mellan hårdrockare och synthare. Själv gillade jag allt. Både Twisted Sister och Alphaville. Eller både Carola och Venom, haha. Den inställningen har jag kvar än idag. Varför bekymra sig om vad musiken kallas så länge den är bra, eller varför reta sig på andras smak?

Andrew ”Fletch” Fletcher är onekligen något av Depeche Modes joker. I din bok tar du upp Dave Gahans ökända utbrott när han talade med den svenska tidningen Groove: ”Fletch spelar inget. Han bara står där och viftar med armarna. På de senaste två turnéerna har vi varit tvungna att hyra in andra musiker”. Hårda ord om en bandkollega. Men möjligen även rättvisa. Vad säger du: är Andrew Fletcher en viktig kugge i Depeche Mode eller snarare en överbetald glidare?
– Jag minns att jag tyckte att det var tungt att läsa den där intervjun när det begav sig. Jag var nämligen säker på att det inte skulle bli några fler Depeche Mode-skivor efter det. Det känns lite som att Dave Gahan har ett behov av att prata av sig om jobbiga saker i det offentliga, istället för att ta upp dem med kollegorna eller helt enkelt hålla dem för sig själv. Angående Fletch, så tror jag faktiskt inte att Depeche Mode hade funnits idag utan honom. Man kan säga vad man vill om hans musikaliska färdigheter, men han har förmodligen gjort mer än någon annan för att hålla ihop bandet.

Vad har du för förhoppningar med din bok, ”Depeche Mode i Sverige”?
– Det har varit väldigt roligt att skriva boken och sammanställa det mesta som sagts om Depeche Mode i Sverige på ett och samma ställe. Nu hoppas jag, helt enkelt, att folk ska uppskatta den och känna att de får ut något av att läsa den!

Vi tackar för en trevlig intervju, Martin! Då du är en generös man, har du skänkt Zero två böcker att lotta ut. Hur ska man egentligen bära sig åt för att vinna ett av dessa mästerverk?
– Jo, man ska svara rätt på följande kluriga fråga: ”Vad heter filmen som ’But Not Tonight’ är med på soundtracket till?”. Svaret skickar man antingen till Zero som ett Facebook-meddelande eller till tidningens mejlbox på info@zeromagazine.nu. Lycka till!

Läs mer om Martin Sernestrands ambitiösa projekt på Facebooksidan “Depeche Mode i Sverige”.  Beställ boken på www.depechemodeisverige.se