Sweden Rock Festival 2016: 25-årsjubileum

Sweden Rock Festival 2016 var ett mellanår, om man ser till bokningar och innehåll. Men även ett mellanår i Norje är ett bra år, med såväl överraskningar som axelryckningar och klara höjdpunkter. Att festivalen firade 25-årsjubileum såg man dock inte mycket av, förutom en del fyrverkerier i nattmörkret.

Som varje år på sistone sålde man ut sina 33000 biljetter och som alltid fick publiken mycket musik och god stämning för pengarna. Inte mindre än 82 band och artister gjorde sitt yttersta på festivalens fem scener under fyra dygn och personalen bestod av cirka 3000 personer, som alla gjorde sitt bästa för att serva allmänheten. Säga vad man vill, men Sweden Rock är knappast något litet grillparty i en skogsglänta!

Faktum är att festivalen blivit, inte bara Sveriges, utan hela Skandinaviens största hårdrocksfestival och förmodligen är det den proffsigaste också. Således åker människor från cirka 50 olika länder till lilla Norje i Blekinge varje år och lever ut sina lustar och kärlek till den hårdare musikens många anförare. Personligen såg jag i år 24 konserter i sin helhet och besökte ytterligare ett antal under kortare sessioner, då spelningarna emellanåt krockar vilket är tråkigt, men förmodligen omöjligt att åtgärda. Här är ett axplock:

Den inledande onsdagen bjöd på finfin underhållning från såväl Graham Bonnet Band som Blind Guardian. Bonnet känner de flesta till från hans år med Rainbow och själv har jag inte sett honom live sedan han sjöng med nämnda band i början av 80-talet. Han startade dock karriären redan -68 i Marbles och har även sjungit med MSG och Alcatrazz, och vi fick givetvis höra låtar både från den sistnämnda gruppen, samt Rainbow-hits. Den kortklippte, välklädde sångaren sjöng oväntat bra efter alla dessa år och giget som helhet var över förväntan.

Likaså var Blind Guardians spelning i nattmörkret på Sweden stage. Speed- och powermetal-gruppen vars musik har en hel del progressiva inslag nu för tiden, visade stor spelglädje, skicklighet, och verkade aldrig vilja sluta lira, så det var bara att hänga på, trots den ruggigt påträngande kylan. Jag har sett dem live en gång tidigare, men det giget var ingenting mot vad de energiska tyskarna fick till denna onsdagsnatt.
Faktum är att nätterna i Norje var väldigt kalla i år, vilket märktes tydligt på nattlivet på campingen. Där var ovanligt tyst om nätterna, färre fester än vanligt, vilket i sin tur var på gott och ont. Ont eftersom de nattliga eskapaderna med öl och umgänge uteblev helt för undertecknads del, och gott för att man för en gångs skull faktiskt kunde sova ut och vakna pigg till nästa dag av rock n roll.

Och nästa dag startade rätt tidigt, eftersom jag ville se Banditos 11.30 på 4 Sound stage. Det amerikanska sydstatsbandet har besökt Sverige tidigare, men jag har alltid missat dem. Den här gången gjorde jag inte det. Banditos kommer från Alabama och musiken är en vildsint mix av country, bluegrass, rock, blues, psykedelia, pop och allt möjligt annat. Tyvärr var inte ljudet det bästa denna förmiddag, men musiken var så pass svängig att det inte störde alltför mycket. Gruppen med sina två sångare och sin tamburinspelande sångerska sade sig inte ha sovit många timmar under natten, men det märktes föga på framförandet. Spelglädjen var det nämligen inget fel på. Vill någon stifta närmare bekantskap med bandets musik så finns det en självbetitlad platta från 2015 att leta reda på.

Från en scen till en annan, från Alabama till Kentucky, från ungdomar till äldre gentlemän, yes, det var bara att rusa vidare till Sweden stage och se The Kentucky Headhunters. Dessa gråhåriga, långhåriga herrar har lirat sin sydstatsrock sedan 70-talet, men då under andra bandnamn, och giget i Norje var deras första någonsin i vårt avlånga land. Jag är så glad att jag såg dem, trots att de slösade bort en del av sin speltid på ett förbannat trumsolo. Men oj, oj, oj, vad bra de var före och efter dess. Såväl basisten Doug Phelps som gitarristerna Greg Martin och Richard Young sjöng gudabenådat och lirade som om de inte gjort annat i sina liv, vilket de säkert inte har gjort heller. Den som älskar utsökt, välspelat gitarrlir av traditionell sort, groove och sväng, har mycket att hämta hos den här gruppen. Jag kom inte helt osökt att tänka på de gig med Point Blank som jag tidigare sett ett par gånger på Sweden Rock. Så bra var det faktiskt. Om någonting drog ner helhetsintrycket en aning så var det dock materialet man valt att framföra. The Kentucky Headhunters har ett tiotal studioalbum på sin meritlista, men valde ändå väl många standardlåtar så som “House of the rising sun” vilket är lite fantasilöst, men vi fick i alla fall höra deras kronjuvel “Walk softly on this heart of mine“ i en svinbra, hypersvängig version, och då framförandet var så genomgående lysande är det svårt att klaga. Kan för övrigt berätta att kompgitarristen Richard Youngs son är Black Stone Cherrys trummis John Fred Young, så äpplet faller inte långt från trädet.

Dagen fortsatte amerikanskt med Halestorm från Red Lion i Pennsylvania. Bandet har kanske inte högsta kvalitet på alla sina låtar, men sångerskan och gitarriasten Lzzy Hale (ja, hon stavar namnet så!) pressade rösten till sitt yttersta och gav verkligen järnet på Festival stage i en timme. Därefter spanade jag in Sixx: A.M. en stund, men det lät lite väl lugnt och avslaget för min smak. Ska ge dem en ny chans senare i sommar då de besöker Gröna Lund.

Neon Rose däremot, detta svenska 70-talsband som gjorde tre album då det begav sig, och som idag har återuppstått med nya medlemmar, förutom sångaren och gitarristen Piero Mengarelli som är en sann, svensk hårdrockspionjär och bandets enda kvarvarande medlem, visade vad skåpet ska stå denna torsdag. Jag såg deras första gig på Debaser i januari och blev tämligen besviken. Ljudet sög och bandet hade inte repat tillräckligt, vilket gjorde att förbandet 220 Volt skopade ut dem fullkomligt. På Sweden Rock fick de dock sin revansch. Här var ljudet utmärkt och framförandet exemplariskt. Faktum är att hela giget blev en enda lång höjdpunkt och därmed kan vi se med stor tillförsikt på vad 2000-talets Neon Rose kommer att prestera framöver. Mycket roligt och trevligt att de idag kan gjuta sådant liv i sin gamla – och delvis nya – repertoar. Bara att se fram mot en ny platta alltså!

The Presolar Sands drog inte så mycket folk som bandet förtjänar på Rockklassiker stage. Det är inte konstigt kanske, då gruppen är tämligen ny och inte har gjort sig ett namn än, men jag såg en spelning med dem på Scandic Malmen i Stockholm i mars och ville gärna återuppleva det giget. Det psykedeliska doombandet från Stockholm bildades 2014, har gett ut en singel, öppnade för New York-gruppen White Hills Skandinavien-turné förra året och fick ut en ep (Anchors and weights) samma månad som jag såg dem första gången. The Presolar Sands består av två tjejer (Jessica och Charlotta) på gitarr, bas och sång, samt två killar (Wilhelm och Micke) på sologitarr och trummor. De är inte bara underhållande att lyssna till, utan även kul att se, då de inte bangar ur på glittersmink, läder och häxliknande röda kläder som inte något band inom hippie-eran och glamrocken under 60- och 70-talen skulle skämmas för att bära. Giget var kort, alltför kort enligt mig och mina vänners mening, men mycket intensivt och tungt. Det jag gillar med gruppen, förutom låtarna och det visuella, är förmågan att ge materialet en dekadent och närmast spöklik känsla. Monotonin hamras fram och man vet aldrig riktigt vart det hela ska bära hän, vilket ger en spännande och säkert inte, av bandet medveten, skräckfilmsliknande effekt. Hoppas nu på en fullängdare med The Presolar Sands och längre speltid nästa gång jag ser dem live.

Jag har sett de flesta av Los Angeles sleazeband från det glittriga 80-talet som är något att se (Mötley Crüe, Poison, Guns N Roses, Madame X, Faster Pussycat, Cinderella etc.), men av någon anledning har jag alltid missat L.A. Guns. Detta åtgärdades dock på årets Sweden Rock och de svartklädda herrarna i sina svartfärgade hår och med sina (mestadels) svarta instrument gjorde precis vad ett sådant band ska göra: gav järnet från början till slut! Sångaren Phil Lewis (tidigare i bandet Girl, som gjorde ett par rätt bra plattor i början av 80-talet) och trummisen Steve Riley (tidigare i WASP) har bägge varit i bandet sedan 1987 och övriga medlemmar idag är basisten Kenny Kweens och sologitarristen Michael Grant. Genom åren har det varit många turer hit och dit för L.A. Guns. Ett tag fanns det två versioner av bandet och under grungeåren hade de en tuff tid som de flesta band av detta slag, men de gav aldrig upp och det har gett respekt för såväl bandet som genren. Uppenbarligen har inte killarna dragit ner på vare sig energi eller spelglädje i alla fall, vilket man visade under konserten, och resten av publiken verkade lika nöjd med giget som undertecknad. Vid ett tillfälle på scenen skålade Lewis med publiken och sade att innehållet i hans glas bestod av ”vitaminer” och jag vet inte om det var dessa ”vitaminer” som fick honom att påbörja fel låt direkt efter slurken, men det hela gav upphov till ett och annat skratt, samt en lättsam ursäkt, innan man avbröt efter ett par verser och lirade rätt låt istället.

Therapy? från Nordirland hade inte världens bästa ljud precis, men det kompenserades med ett lustfyllt utförande och en rad välkända låtar som tillfredsställde fansen. Själv upplevde jag festivalens första hjortkebab under deras gig, och då mat är en viktig del av festivallivet kan jag till nästa år rekommendera både denna rätt, samt den utsökta bisonburgare med cheddarost och nachos som var så god att jag tvunget måste äta den vid två tillfällen. Likaså gjorde jag med kräftrullen (typ en tunnbrödsrulle med kräftstjärtar istället för korv, fanns även med lax eller räkor) som kommer att saknas till nästa års festival.

Musikaliskt fortsatte dock resan med Vanilla Fudge, detta utsökta psykedeliska, amerikanska, klassiska band som bildades i New York redan 1966. Gruppen har slutat, startat, slutat och startat vid ett flertal tillfällen. Själv såg jag dem senast på Fascing 2003, ett gig jag minns som skitbra, men frågan är ändå om de inte var snäppet vassare på Sweden Rock denna torsdag. Vanilla Fudges varumärke var och är att göra om kända låtar från rockhistorien så att de framstår som helt nya och annorlunda. Beatles, The Supremes och Doors-låtar står på repertoaren bland annat, och dessa blir ofta både långa och progressiva i sina nya skepnader. De tre originalmedlemmarna som fortfarande lirar i gruppen är gitarristen Vince Martell, sångaren och keyboardisten Mark Stein vars orgel säkert är densamma som när gruppen startade, och trummisen Carmine Appice som gjorde festivalens enda riktigt roliga, intressanta och lyssningsvärda trumsolo – i vanlig ordning. Han är en sann trumpionjär och underhållare, med bakgrund i Cactus, King Kobra, Pat Travers & Appice, Rod Stewart, Ozzy Osbourne och Ted Nugents band bland andra. Martell i sin tur har även lirat med Alice Cooper och avlidne Deep Purple-gitarristen Tommy Bolin. Förutom nämnda virtuoser har man Pete Bremy på bas. Vanilla Fudges gig kan ingen som gillar bandet gnälla över. Ljudet var mycket bra, framförandet av låtarna proffsiga ut i fingerspetsarna och materialet var omsorgsfullt utvalt. Jag stod längst fram vid staketet och njöt för mulla muggar av denna musikaliska högtidsstund. Det gjorde många andra också, då publiken sträckte sig långt upp i backen framför Sweden stage.

Ansvariga för Queen + Adam Lambert hade den dåliga smaken att endast tillåta ett fåtal fotografer att göra sitt jobb, vilket gjorde att Zero Music Magazine och de flesta andra publikationer blev utan bilder på bandet, vilket gör att jag som skribent förbehåller mig rätten att vara konsekvent och således inte skriva något om dem heller. Inga bilder = ingen text.
Så de hoppar vi över och ger oss direkt på King Diamond som avslutade ett intensivt, underbart och varierat smörgåsbord av torsdagsmusik. Även under diamantkungens gig – Kim Bendix Petersen fyllde 60 bast fem dagar efter konserten, vilket inte märktes något av – stod jag långt fram och njöt av en show som jag visserligen sett tidigare, men som är så pass bra och underhållande att man kan se den flera gånger. King Diamonds ljud och ljus var kanon och skräckshowen, baserad på konceptalbumet Abigail, som framfördes i sin helhet, torde ha tillfredsställt alla. Bandet lirade skitbra, King Diamonds falsett lät ren och genomskärande som en siren, medan dödfödda Abigail uppstod för att hämnas på sina släktingar 100 år senare. Jo, det är en bisarr show med mycket spring i trappor, barnamord, kista, och märkliga seanser på tapeten. Showen skulle mycket väl kunna bli till en hygglig skräckfilm om någon smart regissör fick för sig att göra en sådan. Kanske var detta dessutom det bästa gig jag sett King Diamond göra, vilket säger en hel del, då jag sett honom ett flertal gånger mellan 1997 och nutid.

Hur inleder man en fredag på bästa vis? Inte gör man det genom att missa merparten av Epicas spelning i alla fall, men så blev det denna dag. Jag såg sista halvtimmen med bandet, och i slutet av giget började det regna, och regnet fortsatte under merparten av Dan Reed Networks lysande spelning, vilket fick mig att tacka min lyckliga stjärna att jag sett honom på Grönan måndagen före festivalen. Oron att tvingas se Hawkwind, en av festivalens höjdpunkter enligt min mening, i hällregn stegrade där vi stod under tak i öltältet och huttrade.

Finns det en Gud så stod han dock på spacerockens sida denna dag! När Hawkwind steg upp på Rock Stage – eller Lemmy Stage som scenen kallades detta år för att hedra allas vår Lemmy Kilmister som så olyckligt avlidit i december 2015 – var nämligen regnet borta och finvädret tillbaka. Jag stod återigen längst fram vid staketet när denna mänskliga maskin av intensiv, hård, krautrockliknande psykedelia äntrade scengolvet. Jag vet inte varför, men bandmedlemmarna förhöll sig rätt långt bak på scenen denna gång, vilket kan ha med ett blött scengolv att göra, men trots det nådde musiken, poesin och sången fram som en rymdraket på väg mot månen. Bandet höll inte igen på något vis, showen var fullkomligt avskalad, och det enda som gällde var att pumpa ut låt efter låt med ett satans tryck och frenesi. Dave Brocks hund hade sargat hans ena finger så han lirade gitarr med det i bandage, vilket inte ens märktes, och svartklädde Mr. Dibs, iklädd cowboyhatt, gick omkring och fotade allt och alla när han inte sjöng, pratade och läste om maskinen som tog över mänskligheten för att så småningom förvandlades till gud. Bandet har nyligen släppt konceptalbumet The Machine Stops som är baserad på E.M. Forsters science fictionnovell från 1909 med samma titel, och redan i den förutsåg författaren internet och internetchattande, vilket är rätt fantastiskt. Hawkwind har gjort spacerock av novellen och såväl nya som gamla låtar framfördes under en av de tre konserter jag ser som de mest minnesvärda höjdpunkterna på årets festival. Som avslutning hyllade bandet dessutom Lemmy, som i begynnelsen var medlem av Hawkwind men som fick kicken – orsakerna råder det visst delade meningar om -, med en låt skriven av honom, och det kändes fint att gammalt agg inte består även efter döden.

Glenn Hughes, tidigare medlem av Trapeze, Deep Purple och Hughes/Thrall, men som även lirat bas och sjungit med Black Sabbath, Gary Moore, Phenomena och Black Country Communion, hade jag innan giget började inga lysande förhoppningar om. Faktum är att jag förväntade mig en massa tråkfunk i första hand, men oj, vad jag bedrog mig. Visst gjorde han några funklåtar, men dessa var inte tråkiga utan tvärtom riktigt svängiga och att han inledde med Purples ”Stormbringer” och avslutade med samma bands ”Burn” gjorde verkligen inte saken sämre. Däremellan lirade han också Purples ”Sail away” och ”Mistreated”, samt några låtar från tiden med Hughes/Thrall och Black Country Communion. Ljudet var kanon, Hughes sång och välkända falsettskrik satt som en smäck, medan den lilla trion lät mer och bättre än många andra med dubbelt så många medlemmar. Trapeze-låtar som ”Medusa” och ”Touch my life” lirades med mycket känsla, och aldrig trodde jag väl att Hughes kunde vara så här bra live. Ibland får man helt enkelt retirera till närmsta hörn, ta fram skämskudden och erkänna sina misstag. Detta var en sådan dag. Glenn Hughes tillsammans med trummisen Pontus Engborg och Sören Andersen på gitarr bjöd på variationsrik dynamit och jag ser dem mer än gärna igen.

För Lita Ford gick det sämre… inledningsvis. Ljudet var lågt och det hela lät inget bra, men så småningom hittade mixerkillen rätt rattar och fick till det, även om volymen aldrig nådde de explosionsartade höjder jag hade önskat mig. Den blonda hårdrocksdrottningen inledde med ”Gotta let go” och ”Larger than life”, överraskade med Elton Johns ”The bitch is back” och därefter rullade det på med låtar från solokarriären. Mot slutet bjöds det på ”Cherry bomb” som var enda rena Runaways-låten denna eftermiddag och Sex Pistols ”Black Leather” som Steve Jones skrev och som The Runaways var första band att spela in, redan 1978. Jag förstår naturligtvis att Lita måste lira stora balladhits som ”Close My Eyes Forever” och popiga ”Kiss Me Deadly”, allting annat hade överraskat stort, men att avsluta hela giget med dessa två låtar efter varandra, och sedan lämna scenen för att inte återkomma kändes… snopet. Minst sagt. Dock var det här giget Litas revansch efter den hårt kritiserade konsert hon gav på Sweden Rock 2009 då hon fick kämpa i motvind efter att en gitarrist hoppat av, och den här gången visade hon att hon fortfarande har mycket att ge. Men ballader och midtempohits bör framföras i mitten av ett gig, inte i slutet, då de sista dropparna blod och svett ska kramas ur hårdrockspubliken. Den läxan hoppas jag att hon lär sig nästa gång innan klackarna borras ner i Sweden Rock–scenens golv.

The Temperance Movement hade jag enligt förhandsryktet fått höra skulle lira tung hårdrocksblues. Det gjorde de inte. De lät som vilket pubband som helst, så jag gick och såg på Slough Feg istället, då Foreigner som lirade samtidigt på Festival stage inte ens är ett alternativ. Slough Feg är ett amerikanskt band som jag aldrig hört talas om tidigare, men som gett ut plattor sedan 1996, då under det längre namnet The Lord Weird Slough Feg, och satan i gatan vad dessa herrar levererade intensitet, energi, tvillinggitarrer och en metal där både folkmusik och hård rock var näringsrika beståndsdelar. Gitarristen, sångaren och – faktiskt – professorn i filosofi, Mike Scalzi, hoppade ner till publiken vid ett flertal tillfällen för att mer mödosamt ta sig upp igen, och hela karlen fullkomligt lös av spelglädje, extas och publikens kärlek. Om något bandnamn betydde noll för mig när jag satt i bilen till Blekinge och sedan, i bilen hem, var det namn vars skivor kändes allra viktigast att lyssna in mig på så var det denna San Francisco-bördiga kvartetts.

Tack vare Sweden Rock och festivalens hängivna publik, återförenades Twisted Sister 2003. Sedan dess har det blivit några spelningar för bandet i Norje. Fredagen den 10/6 2016 gav de dock sin avskedsspelning och nog kändes det aningen vemodigt, trots att Dee Snider och bandet gjorde allt för att det skulle bli ett rock n roll-party istället för snyftkalas. Bandets trummis, AJ Pero (som fick låten ”The price” dedikerad till sig denna natt), avled av en hjärtattack förra året och Twisted Sister vill inte bli ett av alla dessa band som åker omkring och lirar utan originalmedlemmar, så istället lägger man ner när man är på topp, och även om det känns sorgligt så kan jag bara tycka att fler borde ha gjort som detta New York-band. Eftersom jag är snäll idag ska jag dock inte räkna upp några möjliga kandidater!
Bandets avskedsspelning på svensk mark visade dock upp en Dee Snider i fysisk högform, liksom ett taggat band med ingen mindre än Mike Portnoy som inhoppad trummis. Låtmässigt var det hela något av en hitkavalkad med välkända låtar som ”The kids are back”, ”Burn In Hell”, ”You Can´t Stop Rock n Roll”, ”I Wanna Rock” och givetvis ”We´re Not Gonna Take It”. Därefter tog Dee Snider en fikapaus a´ la svensk tradition på scenen, och publiken jublade högljutt. Twisted Sister avslutade giget med en snabb metalversion av Rolling Stones ”It´s Only Rock n Roll (But I Like It)” som bandet brukade lira live i begynnelsen, och som blev till en allsångslåt tillsammans med publiken. Men partyt var inte slut där. Som extranummer och utan sedvanlig paus innan extranummer levererade man ”Come Out and Play”, ”Tear It Loose” och ”S.M.F.” – bokstäver som Dee bar på baksidan av brallorna. När gruppen lämnat scenen brakade fyrverkerier igång på himlen och säga vad man vill, men såg man sig om verkade det som att varenda biljettköpande kotte närvarade vid giget. Det fanns knappt något slut på det mänskliga havet och en mer storstilad avslutning på ett bands karriär är svår att tänka sig.

Även Sweden Rock Festival har ett slut, och efter fredag kommer lördag, vilket är festivalens sista dag. Regnet som delvis förstörde gårdagens förmiddag ersattes med solsken och finväder, och jag spanade in The Winery Dogs en stund. Det hela lät bra, men med Twisted Sisters energi kvar i systemet gick jag inte riktigt igång på detta band som var den verkliga orsaken till att Mike Portnoy var på festivalen. Finntroll däremot, på Sweden stage vid halv tretiden, lyckades nå mig desto starkare med sina gungande trollöron och upplyftande låtskatt. Bandet startade pardonlöst med ”Blodsvept” som är titelspåret från bandets senaste studioalbum, utkommet 2013, och avslutade med ”Trollhammaren”. Som extranummer körde gruppen ”Under bergets fot”. Man fick absolut känslan av att medlemmarna älskar vad de gör, under smink och skägg kunde man skönja breda leenden, och det svängde förbannat bra emellanåt. Många kom och såg Finntroll lira, och även om jag tycker att det varit alldeles för tyst om trollen ett tag nu – det är verkligen dags för en ny studioplatta -, så visade de att de inte förlorat ett uns av sin kapacitet att underhålla, och det är inget snack om att denna black metal-humppa tilltalar och glädjer många.

Från Finntroll till Steve Vai är det musikaliskt som från Sverige till Hong Kong, men det är det jag gillar så mycket med den här festivalen: här finns ofta variation och möjlighet för alla att gilla något, oavsett smakriktning. Det enda kravet är en faiblesse för hårdare rockmusik. Steve Vai hann med tolv låtar på Festival stage och stod på scenen i lite över en timme. Hans instrumentala gitarrmusik, ibland tung och rockig, andra gånger hejdlöst vacker och lugn, funkar naturligtvis inte på vem som helst. Efteråt läste jag på Facebook att vissa mindre musikaliska individer avfärdade konserten som ”gnissel”, men nej, Steve Vai ”gnisslar” inte. Han lirar, ofta på extremt hög teknisk nivå, vilket alla inte mår uppskatta, men han framför sin musik med stor intensitet, skicklighet och han gör det väldigt smakfullt. Det var en sann njutning att ligga där i gräset och bara lyssna, koppla av och hänge sig åt Vais och hans duktiga medmusikanters utflykter. Ungefär halva giget bestod av låtar från hans album Passion And Warfare från 1990 med ”For the love of God” som kanske vackraste rosen på tårtan. Efter giget på Sweden Rock lirade Steve Vai i Norge innan han gav konserter på Debaser Medis i Stockholm och Pustervik i Göteborg. Förhoppningsvis fick publiken på dessa ställen likaledes underbara upplevelser med en musikant på topp.

Progressiva Symphony X från New Jersey har jag sett ett antal gånger sedan 2001, men jag har aldrig blivit lika däckad av dem som i år. Bandet lirade på Rock Stage och Russell Allen var i fin form. Hans röst är kanske inte världens mest personliga, men den är stark och på något vis kompromisslös, vilket gör att man lyssnar. I min värld kommer nog Symphony X alltid att kännas som Dream Theaters mindre progressiva, mindre spännande och mindre egensinniga lillbrorsa, men det är absolut ett bra band, även om de kunde bli ännu bättre ifall de tonade ner metallen lite och satsade hårdare på den experimentella, progressiva sidan. Symphony X lirade varenda låt från senaste albumet Underworld, som är en platta inspirerad av Dantes inferno och Orfeus i underjorden. Den handlar om en man som går igenom helvetet för att hitta och hjälpa sin älskade. Problemet är att hon är drogberoende och slutet på sagan är inte av det ljusa slaget. Bäst live av dessa låtar tycker jag att ”To Hell and Back” och ”In My Darkest Hour” var, men jag ska absolut ge mig på skivan i sin helhet när det blir en stund över. Efter vad jag hörde på Sweden Rock så kan den inte vara annat än väldigt bra. Förutom låtarna från Underworld spelade bandet även ”The death of balance/Laccrymosa”, ”Out Of The Ashes”, ”Sea of Lies” och ”Set The World On Fire (The Lie of Lies)”.

Så fort Symphony X slutade lira klev Death DTA upp på 4 Sound stage. Detta är ett hyllningsband till dödsmetallbandets Deaths sångare och gitarrist Chuck Schuldiner som avled av cancer 2001. Dagens band består av Steve DiGiorgio på bas, Cynics Max Phelbs på sång och gitarr, Gene Hoglan på trummor och Bobby Koelble på gitarr. På grund av en urbota tråkig krock som tillkom helt i onödan blev det omöjligt att se både Death DTA, Dirkschneider och Eric Sardinas And Big Motor, så jag lade krutet på Sardinas. Med Death DTA hann jag höra de fem första låtarna: ”The Philosopher”, ”Leprosy/Let it die”, ”Living monstrosity”, ”Suicide machine” och ”Overactive imagination”. Sedan var det bara att ränna iväg till Sardinas. Den extremt långhårige bluesgitarristen, iförd hög hatt och dubbelfärgade brallor, hade förutom sig själv bara en basist och en trummis att luta sina solon mot, men det krävdes inte fler. Trion svängde ett helt gäng, Sardinas drog ut på slutet till var och varannan låt med lekfulla påhitt, en amerikansk flagga hängde över hans förstärkare och högtalare, och låtar som ”Get down to whiskey” och ”Roadhouse blues” fick folk att dansa och applådera rejält. Enda felet med giget var egentligen att en timme är väl kort, men man kan inte få allt jämt och samt. Att få se och höra Eric Sardinas And Big Motor över huvud taget är en ynnest, och bland vita, amerikanska bluesgitarrister från Staterna är han idag en av de jag uppskattar mest. Hans blues blir nämligen aldrig seg, tråkig och utdragen. Istället satsar han hårt på pondus, ett satans boogiesväng och energiska solon. På det viset påminner han en del om Michael Katon som också lirat på Sweden Rock tidigare.

Lördagen gick mot sitt slut för min del efter att Dirkschneider lirat Acceptlåtar för sista gången, men Anthrax på Rock stage missade jag inte. Speed metal- och thrashbandet från New York som brukar räknas till de fyra stora inom thrashgenren där Metallica, men också Megadeth och Slayer som bägge lirade på årets festival, ingår. Anthrax är idag det av dessa tre band som jag föredrar att se live. De har fortfarande en satans energi, utstrålar en smittsam spelglädje och är rena vitamininjektionen i motsats till Slayer och Megadeth som känns allt tråkigare och stelare ju längre tiden går. Faktum är att jag detta år hoppade över dessa helt till förmån för akter beskrivna här ovan. Anthrax sparade inte på krutet och visst kan det bli lite enformigt i längden då låt efter låt exploderar i total energisk eufori men hellre det än motsatsen. Joey Belladonna var vildare än senast jag såg honom och Scott Ian var inte mycket sämre han. Bland låtarna utmärkte sig ”Got The Time”, ”Caught In a Mosh”, ”Madhouse”, ”Antisocial” och ”Indians” som vanligt, men de tål att höras lite då och då, så inte mig emot.

Slutligen denna festival såg jag Anthrax raka motsats, nämligen lågmälda, sorgsna, ja närmast deprimerande My Dying Bride på 4 Sound Stage. Sabaton lirade samtidigt, och Michael Schenker Fest som avslutade hela klabbet, hoppade jag över helt. My Dying Bride har jag inte sett sedan Metal Town i Göteborg 2009, och det var ett skönt återseende, där i mörkret när solen gått ner och öronen behövde vila från vrål och speedad metal. Britternas doom är inte extremt tung eller bombastisk, och har väldigt lite att göra med Candlemass eller dylika grupper inom genren. Å andra sidan bjuder de inte på några glada sånger precis. Bandet ingår i The Peaceville Three tillsammans med Anathema och Paradise Lost på grund av att samtliga lirade in plattor för Peaceville Records, och sångaren iklädd vit skjorta, slips, svarta brallor och med rakad skalle samt tatuerade händer, vandrade mycket fram och tillbaka och uttryckte sin ångest och misär. Hans röst, texter och scenmaner står hela tiden i fokus, och kanske är det på grund av sångens framskjutna plats som musiken känns mer melodiskt vacker än brutalt tung. Att man har fiol och keyboard påverkar säkert också saken. Om inte annat är dessa instrument viktiga ingredienser i bandets sound. My Dying Bride fick mig i stämning, trots att konserten stördes av publikvrål och musik från Sabatons scen, vilket torde vara omöjligt när scenerna ligger så långt ifrån varandra. Men det är sådant man får leva med när ett lågmält band som My Dying Bride ska konkurrera med stridsvagnsförsedda svenskar i militärbrallor. Jag är i vilket fall som helst mycket nöjd med My Dying Brides spelning, då den var väldigt väl framförd och som bomull för sargade trumhinnor och hörselben. Dock kändes det lite konstigt att avsluta med ett band av det här slaget när Sweden Rock generellt brukar avslutas med snabbare, hårdare och framförallt gladare musik, men ibland är vemod starkare än glädje och ibland är mörker vackrare än ljus.