John Foxx – “Jag gjorde vissa saker för tidigt”

Zero och John Foxx nördar ner sig i ARP-maskiner, stylophone, Joe Meek, dub, samarbetet med Gary Numan och det klassiska albumet Metamatic med anledning av Foxx medverkan på engelska Cherry Red Records box Close to the Noise Floor, som samlar experimentell brittisk electronica från åren 1975-1984.

Med inspiration från punkens gör-det-själv-attityd och tidiga elektronikpionjärer som Kraftwerk och Tangerine Dream, genomförde en skara brittiska entusiaster en elektronisk revolution under åren omkring 1980. Allt var möjligt och framtiden fanns där för var och en att bygga själv. Ofta med bandspelare, analog synthesizer och lödkolv.

Engelska Cherry Red har samlat inspelningar från åren 1975-1984 i 4CD-boxen Close to the Noise Floor, där Blancmange, OMD och The Human League samsas med Throbbing Gristle, Chris & Cosey, British Electric Foundation och betydligt mindre kända namn.

Ultravox-grundaren John Foxx medverkar på Close to the Noise Floor med en alternativ version av “A New Kind of Man” från Foxx första soloalbum Metamatic (1980). Med anledning av detta bad Zero John Foxx att blicka tillbaka på de här åren.

Har du hört Close to the Noise Floor-boxen och vilka spår tycker du själv bäst om?

– Jag gillar alltsammans. Det representerar en demokratisk, underjordisk musikrörelse. På ett sätt mycket som bluesen hade varit på sin tid, men med blicken mot Europa. Jag tror att den tidiga elektroniska musiken har skapat lika mycket nytt inför framtiden som bluesen gjorde på 60-talet. Det känns rörande att en generation musikskapare gömde sig på kammaren och snickrade ihop musik på elektroniska instrument. Drömmarna och visionerna var ändlösa. Rena och underbara. Hjärtskärande.

Hur minns du den här scenen idag? Kan man ens tala om en “scen”?

– Nej, i början fanns ingen direct “scen”. Alla jobbade för sig och det var först gradvis som vi blev medvetna om varandra genom oberoende skivbolag eller att man hörde plattor spelas på klubbar. Gradvis utvecklades en scen. Sedan expanderade den över hela landet. Märkligt nog var pressen inte medveten om den förrän efter ganska lång tid. Media var fortfarande hypnotiserade av punken. Men vid den här tiden var punken redan över. All dess energi och ilska hade övergått i electronicans svala estetik. Mycket mer effektivt än att skrika, och mycket roligare.

– Jag tror att det fanns en hunger efter något som skilde sig från punken, men med samma gör-det-själv-anda. Det är det som alla de bästa musiktrenderna brukar handla om. Det är så de får upp ångan, genom att folk tänker att hallå, det där skulle jag ju kunna göra själv. Och efter hand som instrumenten blev billigare och mer tillgängliga, spred sig den elektroniska musiken som ett luftburet virus. Precis som det hade varit med elgitarrer och förstärkare på 60-talet. Musiken var ett instinktivt val för varje generation och för oss kändes det nytt att mer knyta an till Europa än Amerika. Popmusiken var som en amerikansk koloni. Det hade kommit så mycket fantastisk och väldigt livskraftig kultur från USA att det var svårt att föreställa sig hur musiken hade kunnat låta och se ut om så inte varit fallet. Film, rock’n’roll och till och med punken hade sitt ursprung i Amerika. Så jag minns att jag tog ett medvetet beslut att jag skulle blicka mot Europa. Bara för att se vad som kunde ha varit. För oss gällde det verkligen att uppfinna en ny sorts musik, och jag tror att publiken instinktivt var mottaglig för det.

Hur mycket berodde på Kraftwerks och Bowies inflytande?

– Kraftwerk var förstås en influens. Jag gillade deras perfektionism och distans, men deras musik var så finslipad att den verkade ha nått en återvändsgränd, som att den hade murat in sig själv totalt. Redan då var Kraftwerk ett slutet system.

– Bowie hade använt stylophone på “Space Oddity”, men jag tror att det refererade tillbaka till producenten Joe Meeks sound på “Telstar” från början av 60-talet. Meek var en stor influens för experimentell musik, tillsammans med The BBC Radiophonic Workshop, soundtracket till The Forbidden Planet och Switched-On Bach. Dessutom hade han lyft fram Kraftwerk och samarbetat med Eno, men jag tror att saker och ting faktiskt hade startat lite tidigare än så, i början av 70-talet.

– Jag minns att jag var uttråkad av progressiv rock och tidig heavy metal vid den tiden, men blev fascinerad av de första tyska experimentbanden, som tidiga Tangerine Dream, Neu!, Can, Popol Vuh och några till. Det var där det började för mig. Neu! var de som hade mest mystik och störst potential. De kombinerade Velvet Undergrounds opolerade sound med elektronik och distorsion, men samtidigt hade de en europeisk sida. “Isi” är spåret som definierade dem för mig.

– Den verkligt innovativa musiken i början av 70-talet hade emigrerat till Tyskland, där en ny generation försökte återuppbygga en urspårad kultur. De ville göra det tydligt att de inte hade kopplingar till de närmast föregående decennierna. Den här generationen verkade vara intresserad av intelligenta, experimentella och äventyrliga former och deras publik förväntade sig det av dem. De drevs inte lika mycket av trender som brittiska artister. Och de hade synthesizers.

– I England hade vi förstås haft den första perioden av psykedeliska, elektroniska experiment i mitten och slutet av 60-talet: Pink Floyd med Syd Barrett eller George Martins produktion på “Tomorrow Never Knows” av The Beatles. Det verkade som att en sorts tekno-framtid var på väg, men sedan övergick allt snabbt till progressiv rock, som för mig mest kändes väderspänd. Alla hopplösa typer på skivbolagen hade en massa plattor med Yes och Jethro Tull och var väldigt angelägna om att dela med sig av sin goda smak. De kunde inte fatta att någon skulle kunna föredra att lyssna på Velvets eller Kraftwerk.

Var befann du dig själv i din karriär vid tiden för “A New Kind of Man” och Metamatic? Du hade precis lämnat Ultravox…

– Jag hade skrivit och spelat in låtar som “My Sex” 1976, som jag anser var den första elektro-balladen, och sedan “Hiroshima Mon Amour” i början av 1977 med en tidig, väldigt primitiv trummaskin och syntar. I början av 1978 lyckades jag konsolidera allt detta på Systems of Romance med spår som “Just for a Moment”, “The Quiet Men” och “Dislocation” i Tyskland med den store Conny Plank. Innan vi spelade in dem hade vi experimenterat med fyra- och åttakanalsbandspelare. Då insåg jag att jag kunde göra den här sortens musik ensam, med bara en trummaskin, en synt och en enkel bandmaskin. Det var väldigt spännande för mig.

– Detta var det sätt jag hade letat efter för att kunna lämna pressen från skivbolag och turnéliv för alltid och bli fri. Jag hade nyligen börjat inse att jag inte mådde bra av den livsstilen. Jag var inte fysiskt robust nog för att kunna hantera den. Så det var detta som skulle bli framtiden, åtminstone för mig. Jag insåg också att det fanns ett helt nytt musikaliskt språk att uppfinna. De här nya instrumenten kunde göra saker som de gamla inte klarade. Samtidigt med mig fanns det andra, som till exempel Thomas Leer och Daniel Miller, som utforskade ungefär samma område.

Hur såg din studio ut när du gjorde “A New Kind of Man”?

– Jag hade en hemmastudio med en fyrakanalsbandare, en liten sexkanalsmixer, en ARP Odyssey-monosynt utan minne, en ARP-sequencer, en Space Echo, en MXR-flanger och en Phaser-pedal. Jag brukade mixa ner på kassett och ta med den in till studion, Pathway, en liten åttakanalsstudio i London. Lyckligtvis hade Gareth Jones börjat jobba där som inspelningstekniker kort dessförinnan, och han var fascinerad av instrumenten. Han hade inte mycket erfarenhet, men jag märkte direkt att han hade de rätta instinkterna. Han blev med tiden en av de bästa ljudteknikerna och producenterna inom elektronisk musik och gick vidare till att arbeta med Daniel Miller och Mute.

Finns det några specifika prylar eller någon teknisk aspekt som du minns speciellt?

– På Metamatic ville jag medvetet bara ha åtta kanaler, och ett mixerbord där jag kunde dubba in och ut instrumenten under nedmixningen. Jag hade lyssnat på de första dubplattorna och ville använda den tekniken att exponera ett instrument i taget och fylla hela ljudrymden med ett enda, stort ljud. Dub var naken musik på ett sätt som var väldigt vackert för mig. Så Metamatic är egentligen en dubskiva. Elektropunk eller elektrodub.

Och om du hade spelat in den idag, vilka hade skillnaderna varit?

– I så fall skulle jag ha gjort den ännu mer kompromisslöst minimal.

Om jag ber dig se tillbaka på din karriär…?

– Jag tror att jag kanske gjorde vissa saker för tidigt. Ibland kan det vara lika illa som för sent. Man är ensam om det man gör, under vad som känns som en lång tid, och det kan kännas som att man blir isolerad. Men med facit i hand var det bra. När jag kände att jag var för långt ifrån vad andra höll på med kunde jag alltid ta ett steg tillbaka till visuell konst och skulptur. Det är där jag tror att jag egentligen hör hemma. Det är helt enkelt studioarbete av ett annat slag.

Vilka projekt har du på gång för framtiden?

– Just nu förbereder jag en ny skiva med Robin Simon och producenten Benge. De står för gitarr, synt och trummaskin. Jag tycker att Robin är en av de mest uppfinningsrika gitarrister världen har sett. Och Benge är den nye Conny Plank. Dessutom skriver vi låtar till nästa Maths-skiva. Enkel elektropunk förstås, trummaskin, monosynt och dubmixning. Tillsammans med det visuella som jag nämnde tidigare är det här jag känner mig som hemma.

Och du har äntligen samarbetat med Gary Numan…

– Vi har hotat med att samarbeta i många år. Jag tror att vi alla hade riktigt kul under den processen. Jag gillar resultaten och det är tydligt att vi skulle kunna gå mycket längre om vi båda kan finna tid och utrymme bland våra andra äventyr att driva projektet vidare. För mig är Gary en mycket betydelsefull artist. Han är unik som person och hans musik är kraftfull, nyskapande och tidlös i ordets riktiga bemärkelse.

Vilka mål har du fortfarande kvar?

– Jag har alltid ett behov av att skapa den musik som spelas upp i mitt huvud. Ibland är jag nära att lyckas.