Blancmange, live på DR Koncerthuset, Köpenhamn, 9 april 2016

Kära dagbok,

det är inte ofta jag hör av mig, men i lördags hade jag en exceptionell konsertupplevelse som jag gärna vill dela med mig av.

Blancmange startade 1979 vars kärntrupp var Stephen Luscombe och Neil Arthur. Under första halvan av 80-talet var de frekventa gäster på topplistorna i hemlandet Storbritannien. 1987 beslutade de sig, bland annat efter att ha fått spela för ett slutsålt Royal Albert Hall, att gå skilda vägar. Jag ska erkänna att jag på den här tiden inte var ett övertygat fan. Visst stod där en och annan maxisingel i samlingen, och ytterligare någon letade sig säkert in på de tidsenliga blandkassetterna.

Neil och Stephen höll kontakten, och en handfull år in på nya årtusendet tog en idé om en ny platta fart. Det resulterade i 2011 års Blanc Burn. Ett mästerverk i modern musikproduktion, humor, självdistans och spelglädje, allt med en bevarad touch av Blancmanges ursprung. Tyvärr fick Stephen hoppa av det fortsatta samarbetet av hälsoskäl, men Neil har fått upp ångan rejält och levererat två album till sedan dess, ”Semi-detached” och nysläppta ”Commuter 23”. Därutöver har det presterats en återinspelning av deras genombrottsplatta ”Happy families” och den instrumentala ”Nil by mouth”, så det är med ett rejält tillskott i låtarsenalen hr Arthur begav sig ut på vägarna under våren 2016.

Jag, som tycker att många spår från de nya skivorna tillhör Blancmanges allra bästa (otroliga ”Paddington”, makalösa ”The Western”, grymt snygga ”Acid”, listan kan göras lång), kunde inte vara gladare. Att Neil är en chosefri underhållare och vokalist av yppersta klass är förstås basen i paketet, men hans förstärkningar kompletterar och lyfter det hela ännu en nivå. Oogo Maia gör ett mycket stabilt jobb bakom dator och syntar men David Rhodes gitarrspel förtjänar en större hyllning. Han har spelat på en större del av Blancmanges plattor och fyller sin plats med stort hjärta och skarp hjärna. Med ett rikt varierat sound klämmer han sig in på en fullkomligt naturlig plats i varje låt.

Hela spelningen är fantastiskt homogen. Ljudbilden hänger sömlöst och naturligt ihop från spår till spår, vare sig det är 35 år gamla “I Would” eller något av spåren från nya plattan “Commuter 23″. Blancmange anno 2016 är fullständigt fantastiskt. Låtlistan är bitvis lite otippad, kanske framför allt genom de gamla hits som trots allt uteblir, men variationer i tempo och epok görs på helt rätt ställen och nya, oprövade kort från ”Commuter 23” får chans att framstå i sitt rätta element, för att sedan sköljas ner med särskilt lysande exempel på låtar som verkligen gör rätt för sig i nyarrangerade liveversioner. ”Starfucker” till exempel, ett nog så angenämt albumspår men här fick man verkligen upp öronen för nya kvaliteter. Mina personliga favoriter ”Feel me” och ”I can’t explain” verkar inte heller göra någon i lokalen särskilt besviken, och fotbollsklacken som de 350 närvarande bjuder på under avslutande ”Living on the ceiling” kommer att leva kvar länge i öronvindlingarna.

Efter lite drygt en och en halv timme kliver de av scenen. Jag hade gärna hört tio låtar till, men håller tummarna för att de dyker upp nästa gång. Vilket jag hoppas blir snart.