Thursday , March 28 2024

Rein – vive la Rein!

Svart bomberjacka, tunga basgångar, ilskna texter och stenhård attityd på scen. Hon har slagit ner som en blixt från klar himmel och blåst nytt liv i den svenska EBM-scenen. Men bakom de traditionella attributen och den lätt retrodoftande musiken döljer sig en radikal och framtidsorienterad artist. Låter det paradoxalt? Inte på något sätt. Joanna Reinikainen, mer känd som Rein, tänker självständigt och utmanar gärna konventionerna.  

Rein4
Bild: Simon Kerola

När Désirée Clary-Bernadotte reste runt i södra Sverige i början av artonhundratalet möttes hon av ropet ”Vive la Reine!” – ”Leve drottningen!”

Nu, tvåhundra år senare, känns slagordet aktuellt igen. I alla fall i en lätt modifierad variant. ”Vive la Rein!” – ”Leve Sveriges nya EBM-drottning”.

Men ibland är verkligheten mer komplex än den först kan verka. Kanske ropade de skånska artonhundratalsbönderna, som var trötta på torkan, egentligen ”Vi vill ha regn” på bred dialekt till drottning Désirée? Kanske är Joanna Reinikainen inte helller EBM-scenens frälsare, som är satt på jorden för att återuppliva basgångarna och estetiken från det tidiga åttiotalet? Åtminstone inte enbart. Rein är nämligen även notorisk framåtsträvare, övertygad feminist, socialrealist med ett glödande punkhjärta, smart popsnickare och, inte minst, en öppensinnad musikälskare.

Zero ville naturligtvis veta mer om denna unga, mångfacetterade artist och ringde upp henne för ett givande samtal:

Hej, Joanna, och tack för att du, trots ett fullspäckat schema, tar dig tid att svara på våra frågor! Låt oss börja med att diskutera kraften, energin och laddningen i din musik. En svensk kritiker beskrev din debut-EP i följande poetiska ordalag: ”Rein sparkar in min ytterdörr och går loss på inredningen med ett baseballträ”. Min personliga känsla, första gången jag hörde ”Can’t Handle Me”, var ungefär ”Oj, den här tjejen skulle man inte vilja möta i mörk gränd”. Är ilska och aggression viktiga delar av ditt uttryck?
– Ja, absolut! Det jag gör är på riktigt. Frustrationen kommer från hjärtat. Det finns mycket att vara förbannad över och jag är inte rädd för att berätta vad jag tycker eller känner.

På din Facebooksida beskriver du dig själv som ”young, unsatisfied and ready to kick some…” Jag har förstått att du har gått igenom en del tuffa perioder i livet och att de har påverkat ditt skapande. Men är det förgångna en outtömlig källa? Vad skulle hända om du började känna dig genuint lycklig? Skulle du fortfarande kunna göra lika arg musik om du var nyförälskad eller toppade Billboard-listan?
– Hm, det är en intressant fråga. Men det tror jag. Det kommer alltid att finnas saker att ifrågasätta. Visst hämtar jag mycket ilska inifrån, från tråkiga minnen och saker jag ångrar, men minst lika mycket bygger på en irritation över dagens samhälle. Vi lever inte i roliga tider nu. Sverige är hårt och kallt. Människor lider och mår dåligt. Resten av världen skulle ju inte förändras bara för att jag blev lycklig. Det här handlar inte bara om mig. Jag vill vara en röst för alla som inte själva vågar skrika ut sina protester.

Rein 1
Bild: Simon Kerola

Det har talats mycket om att du, en ung tjej, har slagit dig in på den mansdominerade EBM-scenen. Att du är kvinna påverkar självklart ditt dagliga liv mycket. Men vilken roll spelar egentligen ens könstillhörighet när man gör musik?
– Det är inte lätt att svara på. Först och främst ser jag mig nog som människa och musikälskare. Så det kan kännas lite segt när folk beskriver mig som ”en kvinnlig EBM-artist” och lägger betoning på ”kvinnlig”. Det finns väl ingen speciell ”damliga” i musikvärlden? Man gör väl inte musik med vad man har mellan benen? Men samtidigt tror jag att män och kvinnor betraktar saker olika. Jag skriver ur en 25-årig tjejs perspektiv. Det tillför något nytt till en scen som annars mest går på rutin. Förhoppningsvis kan jag inspirera fler brudar att våga utmana ”gubbväldet”. Min låt ”Rebel Girls” är en hyllning till alla kvinnor som vågar synas, ta plats och göra sin egen grej.

Har du några teorier om varför EBM-scenen är så mansdominerad?
– Jag tror att det har saknats kvinnliga förebilder. Innan Youth Code, med fantastiska Sara Taylor i spetsen, fanns det ju knappt ett enda hårt, elektroniskt band som frontades av en tjej. EBM-världen är överlag väldigt konservativ och har sett likadan ut i trettiofem år. Ganska konstigt egentligen, med tanke på hur radikal och nyskapande bodymusiken var när den kom. Men jag tror att saker är på väg åt rätt håll nu. Det har släppts in nya influenser från electro och techno. Tjejer, som jag, har kunnat göra våra röster hörda. Så det finns hopp inför framtiden!

EBM är ju, i grund och botten, elektronisk punk. Vilken är egentligen din relation till punkscenen?
– Punken har alltid varit min största inspirationskälla! Speciellt den tidiga, engelska vågen med band som X-Ray Spex och Crass. Min låt ”There Is No Authority But Yourself” är direkt influerad av Crass och deras anarkistiska ideal.

Hur gör du din musik? Använder du bara mjukvarusyntar eller har du även tillgång till klassiska, analoga maskiner som till exempel ARP Odyssey eller Korg MS-20?
– Nej, jag jobbar bara med mjukvara. Gamla, analoga syntar är både coola och vackra att titta på, men jag måste tänka praktiskt. Jag vill kunna göra musik överallt och dessutom har jag inte råd med några dyra maskiner för tillfället.

När man lyssnar på dina texter får man känslan av att du kämpar underifrån. Du kan inte överleva på musiken än, eller?
– Nej, jag har två extrajobb, men det går ändå bara nätt och jämt runt. Stockholm är jävligt dyrt! Jag lever ett väldigt fattigt liv och har gjort det i många år nu. Jag hoppade av skolan tidigt, vilket jag ångrar idag, men då kändes det som enda utvägen. Jag har sovit på folks soffor, käkat nudlar fem dagar i veckan och vänt på varenda krona. Det har varit tungt mellan varven…

Nu verkar saker dock gå i rätt riktning. ”There Is No Authority But Yourself” har spelats på kommersiella radiostationer och ”Can’t Handle Me” börjar närma sig 15 000 visningar på YouTube. Siktar du även utanför den smala scenen och drömmer om ett stort genombrott?
– Självklart! Visst är det väldigt smickrande när Fredrik Strage skriver att jag ”tryggar bodyns fortlevnad” och visst är det en stor ära att få uppträda tillsammans med DAF på Bodyfest, men min dröm är att nå ut till den stora massan. Jag har viktiga saker att säga och vill att så många som möjligt ska höra dem. Dessutom är min musik faktiskt relativt lättillgänglig. Vissa låtar har lite pop i sig och soundet känns fräscht.

Av låtar som ”Concrete Jungle” och ”Born To Die” att döma ligger Nitzer Ebb dig varmt om hjärtat. Douglas McCarthy har ju många kopplingar till Sverige. Du har inte funderat på att höra av dig till honom, till exempel via Mark Zuckerbergs populära nätverk, och föreslå ett samarbete?
– Nitzer Ebb har betytt massor för mig. Första gången jag hörde That Total Age blev jag helt knockad. Jäklar vad hårt det var! Jag har bekanta som känner Douglas McCarthy, men jag skulle aldrig våga prata med honom. Jag skulle bli så nervös att jag skulle röka upp ett helt paket cigaretter, haha. Nej, han är alldeles för stor. Jag skulle dö om jag fick reda på att han hört min musik…

Rein3
Rein och livetrummisen Irina Rojas. Bild: Simon Kerola

Dina låtar är arga, hårda och kompromisslösa. På scen har du tillräckligt med attityd för att skrämma slag på en hel pingstkyrkoförsamling. Men när vi pratar ger du intryck av att vara ödmjuk, glad och harmonisk. Är det en stor skillnad mellan människan Joanna Reinikainen och artisten Rein?
– Ja och nej. Som jag sa tidigare, så är det här verkligen på riktigt. När jag skriker ut min avsky över orättvisor i samhället menar jag vartenda ord. Rein är inget alter ego och jag spelar inte teater på scen. Men samtidigt funkar det inte att gå runt och vara arg hela tiden. För mig är Rein ett sätt att leva ut mina känslor och få ut skiten. Om man håller allt jobbigt inom sig, så sprängs man förr eller senare. Så jag tror på att avreagera sig. Jag hoppas att min musik ska kunna hjälpa andra att också våga släppa lös sina inre demoner, besegra dem och må bättre efteråt!

Har musiken alltid varit den självklara vägen för dig? Din pappa är den inte helt okände sångaren och låtskrivaren Paul Rein, så man kan anta att du fått en del inblickar i branschen under din uppväxt…
– Ja, jag är uppvuxen i en musikalisk familj och det har helt klart påverkat mig. Min pappa fick mig att kolla upp klassiska, elektroniska band som Kraftwerk och Human League. Han lärde mig dessutom hur musikprogrammet Reason funkar, så jag har honom att tacka för mycket. Men jag har aldrig utnyttjat min bakgrund, utan har tagit mig dit jag är helt på egen hand! Det har varit en snårig väg, men jag har hamnat rätt. Musiken har alltid varit mitt allt. Som liten tittade jag hellre på MTV än på barnprogram och nu, som vuxen, är musiken både mitt största intresse och en form av terapi. Det är både billigare och roligare än att gå till en psykolog, haha.

Rein 2
Bild: Daniel Bäckström

Vad händer härnäst i ditt liv? Är det mycket på gång?
– Ja, sjukt mycket! Det ska spelas in nytt material, konserter är inbokade, andra artister är intressade av samarbeten och det bara fortsätter att rasa in förfrågningar. Jag har ingen aning om allt som kommer att hända under 2016, men det kommer att bli ett väldigt händelserikt år!

Det låter som intensiva dagar. Känner du dig redo för alla utmaningar?
– Ja, jag är väldigt nöjd med var jag befinner mig för tillfället. Allt har gått otroligt snabbt. Jag släppte min första låt i september och efter det har saker bara rullat på. Så jag har haft jättemycket att smälta. Men det här är min stora dröm och jag kommer att ge allt för att lyckas!

Vill ni veta och höra mer? Följ Reins vilda framfart på hennes Facebooksida

Om Johan Arenbo

Kategorisera inte musik. Älska den bara. Låt inga konservativa subkulturer eller godtyckliga genreavgränsningar styra din smak. Njut istället av det obegränsade kulturella smörgåsbordet. Kraftwerk, Prince, The Cure, Iggy Pop, De La Soul, Black Sabbath, Nina Hagen, Aretha Franklin, Mozart och Madonna. Allt är tillåtet!

Kolla även

Lucifer’s Aid – albumaktuell med Destruction

Bakom Lucifer’s Aid hittar vi Calle Nilsson, som även musicerar i Your Enemy och är …