Zero TV – Karin Park

I helgen som gick arrangerades festivalen Electronic Summer, som redan på förhand var en stor succé. Lapp på luckan och flera internationella namn som man sällan ser i Göteborg var på plats. En av dessa var Karin Park som vi passade på att få en pratstund med.

Intervjun finns både som video och i textformat, så välj vilket du föredrar, för nu kör vi.

Hej, Karin, och välkommen till Götet.
– Tack!

Har du hunnit bekanta dig något med festivalen och ska du se någon av artisterna?
– När man spelar så är man så koncentrerad på det man ska göra att man inte ser så mycket. Jag hade hoppats på att Me The Tiger skulle spela idag. Nu visade sig att de spelar imorgon och tyvärr är inte vi här då.

Många blev förvånade när Karin Park skrev låten ”I Feed You My Love” tillsammans med MachoPsycho 2013. Låten representerade Norge i Eurovision och framfördes av Marit Berger som placerade sig på en fjärde plats. Efter det har Karin mest figurerat på alternativa klubbscener tills hon i år återigen dök upp i den norska motsvarigheten till Melodifestivalen. Nu som både låtskrivare och artist. ”Human Beings”, som låten heter, återfinns på Karins senaste album Apocalypse Pop. Låten tog sig inte vidare till Eurovision och nu koncentrerar sig alltså Karin på klubbscenerna på allvar igen.

Du lyckas framgångsrikt balansera mellan kommersiella sammanhang och subkulturer, vad är hemligheten med det?
– Jag tror att när jag skriver mina låtar så tänker jag inte så mycket på vilken typ av låt det ska bli. Personligen lyssnar jag mer på alternativ musik, men upplevelserna jag skriver om är ganska generella och mänskliga grejer och då kan det träffa lite hos vem som helst. Men jag går inte in för det ena eller andra, det blir bara så.

Var passar du bäst in då, på en alternativfestival eller i Melodifestivalen?
– På en synthfestival, jag tänker inte så mycket på publiken då utan mer på hur det känns själv. Jag trivs helt enkelt bättre på en synthfestival.

Din nya skiva heter Apocalypse Pop, vad är det för uppenbarelse vi får ta del av där?
– Det var en turbulent period i mitt liv. Du vet hur det känns när man står i en brant och inget spelar någon roll längre. Jag hade ett slags apokalyptisk känsla, som jag inte tänkte på när jag skrev låtarna, men den blev mer tydlig när vi mixade skivan. Då uppenbarade det sig att alla de här låtarna handlar om något slags domedagskänsla, samtidigt som det är popmusik. Då blev det naturligt att döpa skivan till Apocalypse Pop.

– Mina texter handlar inte om sommar och att dra på sig en bikini och ligga på stranden, det är ju mer den där inre kampen man har med sig själv. Jag gillar att ta fram den hos mig själv och skriva om den.

Du snuddade vid det precis. Du hade en väldigt tuff period under inspelningen av skivan.
– Ja det stämmer, min kille blev väldigt sjuk i cancer. Han klarade sig, tack och lov, men det var ett uppvaknande både för honom och mig. Peronsligen har jag aldrig tidigare gått igenom något sådant, där livet hänger i en så tunn tråd och man måste sätta alla krafter till bara för att överleva. Det var såklart jättejobbigt men samtidigt coolt att komma ut på andra sidan och känna att jag fixade det här.

Tror du det kommer ändra dig mycket som artist?
– Jag hoppas det, i varje fall utvecklas man. Under mina tio år som artist har jag ändrat mig ganska mycket. Det beror främst på att jag var ganska ung när jag gav ut min första skiva. Jag var inte säker på vad jag ville från början, men nu har jag gett ut fem album och någonstans på vägen hittar man sin musikaliska väg. Ju längre man kommer, desto säkrare blir man. Nu tror jag inte att det kommer ändras så mycket som det gjort, men klart att man hoppas att det jag gör om tio år är lite annorlunda.

Till något helt annat, du reser mycket i dit yrke. Du bor i Djura i Dalarna, men spelar in och tillbringar mycket tid i London. Det är stora kontraster, hur påverkar det dig?
– Det är extremt stor skillnad. I Djura bor det 400 personer och vi bor i en gammal kyrka. Varje gång man kommer tillbaka dit är det så lugnt och tyst, stora kontraster till när när man åker i väg och landar på Victoria Station i London. Där myllrar det av folk som strömmar emot, jag får en chock varje gång. Samtidigt är det en härlig känsla att det är människor överallt och att det är så nära till allting. Jag gillar verkligen de kontrasterna. Jag tror inte jag skulle vilja bo i Djura utan att någonsin resa, men samtidigt skulle jag heller inte vilja bosätta mig i en storstad. Jag behöver båda delarna.

Karin tipsar

Semestertips
– Jag skulle vilja resa till Marrakech. Jag är väldigt parfymintresserad och när jag läser om stora parfymörer så har många startat där och blivit inspirerade av staden. Så om jag ska tipsa får det bli dit, även om jag inte varit där själv än. Annars har jag precis varit i öknen i Arizona och i Texas. Ja, Texas, det kan jag verkligen rekommendera.

… och skivtips
– Jag vill ge två tips som går åt lite olika håll. Scott Walker, hans nya skiva Bish Bosch är skitcool och Beyoncés senaste också väldigt bra. Två olika riktningar. Alternativ och pop, men en fin blandning.