Sunday , August 14 2022

Wulfband – Ett samtal med Wolfred Higgins

(Från Zero-arkivet. Ursprunglig skribent Johan Arenbo)

De är lika ilskna och aggressiva som hemlighetsfulla och tillbakadragna. De har nyligen färdigställt sitt debutalbum. På Bodyfest i Stockholm kan man uppleva deras första officiella liveframträdande någonsin. Zero har tagit tempen på den högaktuella ebm-duon Wulfband.

Wolfband

“Wulfband, like the wolf, sneaks out from the dark and attacks you.” Så hotfullt presenterar skivbolaget Progress Productions sin nya signing.

I intervjusammanhang visar de sig dock snarare vara skygga än blodtörstiga. När Zero försöker få tag på bandmedlemmarna blir responsen “Herrar Sieben och Neun gör inga intervjuer. Men du kan få växla några ord med deras talesman, Wolfred Higgins”.

Mystiken tätnar när Higgins, enligt den knapphändiga information jag får, visar sig vara en äldre, brittisk gentleman som är bosatt på en herrgård.

Först drabbas jag av tvivel. Denne Higgins, som vill bli tilltalad på engelska, ska alltså föra talan för ett (gissningsvis) svenskt band som sjunger på tyska? Jag överväger att lägga ner projektet. “Är det verkligen förnuftigt att beblanda sig med dessa märkliga människor? Finns det kanske en koppling till maffian? Kommer jag att komma helskinnad från det här?” Som professionell journalist för den välrenommerade kulturtidskriften Zero Music Magazine finns det emellertid bara en sak att göra. Nämligen att bita ihop och utföra min plikt. Så jag konfronterar Higgins…

God kväll, herr Higgins. Ich hoffe, es geht Ihnen gut!
– Hm, jag är ledsen att behöva säga att mina kunskaper i tyska språket förlorat sin skärpa de senaste årtiondena. Sedan The Blitz har jag inte ägnat das Vaterland speciellt många tankar. Men jag antar att det är en artighetsfras, så tack och Good evening tillbaka.

Min första fråga angående Wulfband rör ert hemlighetsmakeri. Varför döljer sig bandmedlemmarna bakom mystiska alias och vägrar röja sina identiteter? Är Wulfband ett avantgardistiskt “konstprojekt”, är killarna rädda för att bli förföljda av skrikande tonårsflickor eller vågar de helt enkelt inte stå för sin musik?
– Inte ens jag känner till musikernas civila namn eller professioner. Dessa är inte heller viktiga. Den här musiken behövde helt enkelt göras. Mer än så behöver man egentligen inte veta. Jag är för övrigt synnerligen skeptisk till att några tonårsflickor skulle kunna hysa intresse för dessa allvarligt rubbade indvider.

Okej, hursomhelst så kallar sig de båda herrarna “Sieben” (7) och “Neun” (9). Rör det sig om ockult numerologi eller snarare om någon form av agentnamn? I så fall borde det väl rimligen finnas en herr “Acht” (8) också? Har han blivit sparkad från bandet?
– Låt oss säga som så: jag skulle inte bli allt för förvånad om det dyker upp fler “nummer” någon gång i framtiden. Men gissningsvis är de flesta redan undranröjda. De klarade inte testen och nu vet de för mycket, så de var tvungna att “försvinna”. En fruktansvärd historia, på min ära…

Wulfband har precis fördigställt sin debutskiva. Hur såg en typisk dag i studion ut?
– Gossarna hade en kristallklar idé om vad de ville uppnå, som de ihärdigt och plikttroget följde. Om jag inte missminner mig, så refererade de till den som “was alle Menschen eigentlich möchten”. Och vad alla människor egentligen vill ha är naturligtvis ren och pur EBM. För Wulfband har det varit ett kall att återinföra essensen inom genren.

Bandets musik är synnerligen aggressiv och arg. Handlar minimalismen och skrikandet om någon form av terapi, att leva ut sina innersta känslor för att därefter må bättre?
– Jag kan inte svara på frågan, för jag vet inte. Men håll med om att Wulfbands musik utgör ett bra substitut till att gå ut på gatorna och slåss.

Hur går det egentligen till när “7” och “9” skapar sina ondskefulla låtar?
– Tja, jag skulle gissa att de flesta börjar med en basgång. Eller möjligen med en skräckfylld och vulgär ramsa.

Texterna är på tyska. Eller åtminstone på någon form av ickegrammatisk västgermanska, som bitvis påminner om tyska. Varför gör “7” och “9” det så svårt för sig?
– Well… det är ett kraftfullt språk. Min erfarenhet är att man lyder när någon galning skriker på tyska.

Låttitlarna är ganska långt från Goethe och Hesse, för att uttala sig diplomatiskt. Vad vill bandet egentligen ha sagt med obsceniteter som “Kalt Blut”, “Fick Das” och “Klappe Bitte Ficken”?
– Jag skulle vilja säga att texterna matchar musiken, vilket är huvudsaken. Och du måste instämma i att de är ganska effektiva.

Wulfband ska uppträda på Bodyfest i Stockholm den 1 november. Vad kan publiken förvänta sig?
One hell of a hell on earth.

Tack för att Ni offrade några minuter av Er dyrbara tid, herr Higgins, och förgyllde vår tillvaro med Era spirituella svar. Skulle Ni, avslutningsvis, kunna avslöja något om vad Wulfband har på gång i framtiden?

– Jag känner inte till alla Wulfbands planer, men jag är tämligen säker på att de har många idéer om hur man kan åstadkomma ytterligare förödelse. They are not yet done telling people off!

För mer information om Wulfband rekommenderas deras Facebook-sida.

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Front 242 – kroppsmusik med själ! 

Minimala syntbasar, hypnotiska beats, märkliga röstsamplingar, kamouflagebyxor och solglasögon? Just det, Front 242! Den belgiska …