Wednesday , October 28 2020

Die Krupps – Jürgen Engler om comeback-albumet och hur musik kan bygga broar.

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

Med sitt nya album, The Machinists of Joy, sluter Die Krupps flera cirklar. Minimala, analoga basgångar korsbefruktas skickligt med feta gitarriff. Det doftar både åttio- och nittiotal, samtidigt som Düsseldorfbandet låter vitalare än på länge. Glädjande nog har de inte heller tappat sin idelogiska kompass. Kampen mot fördomar och maktmissbruk fortsätter med oförminskad intensitet.

The Machinists of Joy. Smaka på titeln. Nog påminner den väldigt mycket om en framgångsrik EBM-singel från 1989? Kan man inte tycka att Die Krupps hade kunnat döpa sitt comeback-album till något lite mer nyskapande? De har ju, trots allt, haft ganska många år på sig att fundera.
– Jag förstår att albumtiteln kan framstå som lite klyschig och fantasilös, erkänner Jürgen Engler med ett skratt. Men det var faktiskt precis det som var meningen. Vi ville ge plattan det “ultimata Die Krupps-namnet”, eftersom den känns som vårt mest essentiella album hittills. Att referera till “The Machineries of Joy” kändes kul på ett både nostalgiskt och lite självironiskt sätt, samtidigt som titeln har ett högt igenkänningsvärde för gamla fans.

“Vårt mest essentiella album hittills”? Jag reagerar på Jürgens ord, eftersom Die Krupps har klassiker som Volle Kraft Voraus och II: The Final Option att jämföra med i katalogen.
– Visst är jag nöjd med plattorna du nämner, poängterar han. Men The Machinists of Joy summerar vår karriär på ett sätt som inget annat album lyckats med. Här finns tunga basgångar och maffiga synthljud, precis som på våra åttiotalsplattor. Men även feta gitarriff och rockkänsla, precis som på skivorna vi gjorde under nittiotalet. The Machinists of Joy är som en “best of-samling”, fast den bara innehåller nya låtar, om du förstår vad jag menar?

Det går inte att ta fel på Jürgens entusiasm när han pratar om The Machinists of Joy. Samma energi hörs på albumet, som är en orgie i blytunga beats och fläskiga EBM-basar. Detta inte minst på de båda singelspåren “Risikofaktor” och “Schmutzfabrik”.
– Singlar är naturligtvis inte lika viktiga idag som för tio-femton år sedan, men vi ville visa att vi är tillbaka och fortfarande brinner för det vi gör. “Schmutzfabrik” har en klassisk Krupps-känsla, medan “Risikofaktor” är minimalistisk och dansant. Jag gillar även videon, som förmedlar en mörk, apokalyptisk stämning.

Ett annat spår som sticker ut är “Eiskalter Engel”, som doftar klassisk elektropop.
– På ytan är det en traditionell kärlekssång, som handlar om hjärta, smärta, åtrå och förvirring. Både musiken och texten har faktiskt lite schlagerkänsla, haha. Men om man lyssnar lite mer ingående upptäcker man att något skevt och småkusligt bubblar under ytan. Låten är kanske inte fullt så sockersöt som man först trodde. Fast visst är den ganska lättsmält, trots allt. Den senaste gången vi skrev något så poppigt var nog på Entering the Arena i mitten av åttiotalet. Det är många cirklar som sluts på det här albumet.

Till skillnad från Düsseldorf-kollegorna Kraftwerk har Die Krupps aldrig romantiserat modern teknik. I flera låtar, som till exempel “High Tech/Low Life”, har de istället ifrågasatt hur utvecklingen påverkar oss. På The Machinists of Joy målar Jürgen upp en mörk bild av den samtida människan: en alienerad och aldrig riktigt närvarande “Robio Sapien”.
– Folk sitter bredvid varandra på tunnelbanan, men ägnar inte ens medmänniskorna en blick, eftersom alla är fullständigt inne i sina smartphones. Man går ut och dricker en kopp kaffe, men sällskapet intresserar sig mer för Facebook-flödet än för dig. På jobbet skickar du ett mail istället för att prata med kollegorna som sitter i samma rum. Jag tycker att det är skrämmande. Visst är cybervärlden inspirerande, men vi får inte sätta vanliga mänskliga relationer i andra hand!

Samhällsdebatten har alltid varit viktig för Die Krupps. Ända sedan början av sin karriär har de varit stora förespråkare för tolerans och humanism.
– Det är naturligtvis en öppen fråga hur mycket man faktiskt kan påverka omvärlden genom rockmusik, filosoferar Jürgen. Men jag tror att vi kan få folk att tänka till och börja ifrågasätta saker. När jag skrev “Fatherland”, som en respons på det tråkiga främlingsfientliga klimatet i Tyskland på nittiotalet, var det många som hörde av sig och stödde vårt budskap. Vi kan alltså, om inte annat, plantera frön som kan växa sig större.

Jürgen bor sedan ett par år tillbaka i Texas. Vid första anblicken kan det tyckas vara lite konstigt att en liberal fritänkare valt att bosätta sig i den republikanska, amerikanska södern.
– Texas är väldigt stort och Austin, där jag bor, skiljer sig radikalt från vad de flesta förknippar med delstaten. Austin är en avslappnad stad med en riktigt bra kulturscen. Det är dessutom en av de mest George W Bush-kritiska städerna i hela USA. Men visst stöter jag på konservativa idéer och märkliga åsikter ibland. Om man pratar vänligt med folk, kan man dock ofta få dem att öppna sina sinnen och vidga sina vyer. På sitt sätt är jag alltså en sorts “ambassadör för liberala värderingar”. Texas är annorlunda, men jag trivs bra. Här ställs jag inför andra utmaningar än hemma i Tyskland.

Från politisk konservatism är steget inte särskilt långt till subkulturell sådan. Jürgen berättar att han är nyfiken över hur The Machinists of Joy kommer att tas emot i Sverige. Die Krupps förlorade nämligen många svenska fans under stilbytet på nittiotalet.
– Våra mer gitarrbetonade skivor fick ett positivt bemötande praktiskt taget överallt förutom i Sverige. Hos er sparkade många istället fullständigt bakut. Efter en konsert i Stockholm kom det fram en kille och menade att vi hade “svikit våra ideal”. Han hävdade att Die Krupps var ett “synthband” och inte ett “metalband”. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

Jürgen hämtar andan ett ögonblick innan han utvecklar ämnet:
– Jag tror att jag inte bara talar för Die Krupps, utan för alla seriösa musiker, när jag skakar på huvudet åt kategorisering. Musik handlar inte om regler och normer, utan om kreativitet och känslor. Vi har aldrig räknat oss till någon speciell scen eller känt oss låsta av någon viss instrumentering. Det intressanta är inte om man använder synthesizers, gitarrer eller både och. Det intressanta är vad man förmedlar med sina instrument!

Nyckelordet är i dubbel bemärkelse “integration”, eftersom en del av Die Krupps filosofi är att sammanföra människor genom musiken.
– Ju mer blandad vår publik är, desto roligare tycker jag att det är, nickar Jürgen. Det är en härlig känsla att titta ut från scenen och se korthåriga EBM-fans och långhåriga rockare dansa sida vid sida. Musik har en fantastisk förmåga att bygga broar. Om människor från olika bakgrunder kan hitta en gemensam nämnare i Die Krupps och närma sig varandra genom oss, tycker jag att det är suveränt, eftersom det kan vara ett litet steg mot ökad acceptans i samhället.

Alla öppensinnade vänner av mångsidig “metal machine music” kan se fram emot en Skandinavienturné nästa sommar.
– Det ska bli väldigt roligt, ler Jürgen. Våra senaste spelningar i Sverige, på Tinitusfestivalen och Debaser, har varit grymt ösiga och väldigt lyckade … till och med när vi använde gitarrerna, hahaha!

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Bodyfest

Die Krupps klara för Bodyfest

Volle Kraft voraus!