Noel Gallagher – Släkten är värst

Noel Gallagher solodebuterar under projektnamnet Noel Gallagher’s High Flying Birds. I en lång intervju berättar den före detta Oasisbossen om sitt aktuella debutalbum, det kommande samarbetet med psykedeliska Amorphous Androgynous, varför han vågar vägra sociala media, sitt eget intåg i klädbranschen samt mycket, mycket mera.

“This is the way the world ends / Not with a bang but a whimper.” Så skrev T.S. Eliot i The Hollow Men år 1925. Oasis, däremot, höll på att gå under med ett plommon. Den där kvällen i Paris för två år sedan, när Oasis efter alla slagsmål och svordomar slutligen imploderade, bland annat efter ett gräl om att Liam ville göra reklam för sitt klädmärke Pretty Green i Oasis konsertprogram, inledde lillebror Liam stridigheterna genom att plocka upp ett plommon och slunga mot Noel. I stället träffade det väggen. Lyckligtvis, i vart fall för rockmyten om än inte för Noel, nöjde sig Liam inte med detta utan gick och hämtade en gitarr, som han bokstavligt talat hanterade som en yxa och gjorde sitt bästa för att avsluta Noel med. Åtminstone är detta Noels version av vad som skedde.

Nu, efter att Liam tagit med sig Andy Bell och Gem Archer från Oasis och startat spinoff-gruppen Beady Eye, är det Noels tur att göra solodebut under projektnamnet Noel Gallagher’s High Flying Birds.

Den som ska intervjua Noel Gallagher bör helst ha snortat ett par kapslar espressopulver för att hålla tempot uppe. Han talar ungefär dubbelt så fort som en genomsnittlig svensk, i precis den där aggressivt avvaktande, men ändå humoristiska tonen som man väntar sig. Säger man något som träffar mitt i prick skrattar han nästan motvilligt uppskattande, men om han inte håller med får man veta det direkt. Här lindas ingenting in. Han är brutalt uppriktig, även mot sig själv. Frågar man om någon låt är mindre bra, talar han om vilka det gäller och varför. Hur många artister är så ärliga?

Varför ger du inte ut skivan under namnet Noel Gallagher, helt enkelt?
– Jag vet inte. Jag antar att det ser coolare ut så här. I vilket fall är det egentligen inte ett gruppnamn. “The High Flying Birds” är snarare låtarna. Det är så min akt heter.

Så du gör inte som en del soloartister som gömmer sig bakom bandnamnet och säger att det är en ny grupp?
– Nej, för mitt namn finns ju med. Jag kallar mig inte High Flying Bird eller The Eggman, så ingen lär behöva undra vem det är.

Har någon kallat skivan “Noel Gallagher’s Flying Circus” än, förresten?
– Haha! Nej, men det vore ett bra namn på turnén. “Noel Gallagher’s High Flying Circus”? Det låter faktiskt riktigt bra.

Den som tror att Liam efter skilsmässan från Oasis tog med sig den folkilskna rock ’n’ roll-attityden, de distade gitarrerna samt de svindyra jackorna till sitt nya grabbgäng Beady Eye, medan mamma Noel fick vårdnaden om låtarna, har, som så ofta här i livet, både rätt och fel. Inte ens när det gäller bröderna Grim-Up-North går det att se allt i svartvitt. Men Noel Gallagher’s High Flying Birds handlar ändå i första hand om låtarna, och först i tredje hand om något annat. Den som är ute efter Iggy Pops självförbrännande utlevelse eller Björks gränsöverskridande experimentlusta, kanske ska söka sig till … ja, till dem.

Men för den som aldrig får nog av klassiskt välskrivna sånger i The Beatles och Burt Bacharachs anda, lär det knappast släppas många album i år som levererar som Noel Gallagher’s High Flying Birds. Från den filmiska, svulstiga kör-och-orkesterballaden “Everybody’s on the Run” och den trallvänliga förstasingeln “The Death of You and Me”, över den lättpsykedeliska “(I Wanna Live in a Dream in My) Record Machine” och falsett-housepiano-disco-pastischen “AKA… What a Life”, till den numera ganska vällagrade, överblivna Oasislåten “Stop the Clocks”, är musiken klädd i mörkblå sammet.
– Utöver de mer kända låtarna finns det en som heter “Broken Arrow” och låter som en bortglömd The Smiths-låt som man aldrig hört, en som heter “Stranded on the Wrong Beach” och låter som … vad låter den som? Hmm. Glamrock, antar jag. Sedan har vi en som heter “Soldier Boys and Jesus Freaks” och låter som The Kinks. Alla är förstås fantastiska, men det är klart att jag säger så.

Om det finns någon låt som inte är fantastisk får du givetvis gärna redovisa det också.
– Låtar som inte är fantastiska? Tja, “Stop the Clocks” finns med, och den är tio eller elva år gammal nu. Jag tog bara med den för att fans brukar tjata om den. Inspelningen är i och för sig bra och jag gillar den, men jag kommer inte att spela den live. Den är för jävla lång.

“AKA… What a Life” är något av ett avsteg från ditt vanliga sound, eller hur?
– Jo, det får man säga. Egentligen var den inte alls tänkt så som den blev. I början hade den samma swingkänsla som “The Importance of Being Idle”. Det finns en technotolva från 80-talet som heter “Strings of Life” med Rhythim Is Rhythim. Jag satt och lyssnade på den och när pianot kom in slog det mig att det skulle passa perfekt, så jag slängde ihop en snabb demo. Sedan gick jag ner i studion, lade på en bastrumma och tänkte “wow, detta är lysande”. Melodin passade, texten jag hade skrivit passade … Jag blev faktiskt förvånad själv över hur bra låten blev.

Den formligen skriker efter en förlängd Chicago-mix med housepianosolo och allt.
– Jag kanske kan få Derrick May att mixa om den? Fatboy Slim var tillfrågad, men han kunde inte. Jag tror att någon amerikan gör en mix av den.

Vilka kända gästmusiker finns med på albumet?
– Inga. Det är bara jag och trummisen. Visst hade det varit lätt att dra ihop ett gäng av mina kända musikerkompisar: Paul Weller, Johnny Marr, bla bla bla, men … jag vet inte. Musiken är stark nog utan dem. Då skulle skivan ha handlat om dem och inte om själva musiken. Men jag kanske kallar in mina kändispolare nästa gång.

Skivan spelades delvis in i Los Angeles. Är du en LA-person eller har du svårt för Kalifornien?
– När jag kom till Los Angeles första gången 1989 tålde jag det inte. Jag avskydde verkligen stället. Men efter hand som åren har gått har jag lärt mig att tycka om LA. Jag är på väg att bli en LA-person. Jag gillar livsstilen och jag gillar vädret. Kommer man från Manchester, där det är kallt och regnigt och jävligt nio månader om året, så …

Finns det något speciellt som du vill att lyssnarna ska känna till om plattan, men som ingen uppfattat eller frågat om än?
– Jag vill att folk upplever den som en känsloresa där två personer, pojkvän och flickvän, man och fru, bror och syster, bror och bror eller vad som helst, ger sig av från innerstaden för att ta reda på om gräset verkligen är grönare på andra sidan, och sedan när de kommer dit kanske gräset inte var så grönt som de hade väntat sig. Förstår du vad det betyder?

Jag antar att det kan betyda olika saker för olika personer och att lyssnaren kan tolka det lite som man …
– [sträng, förmanande ton] Nej. Nej, det kan det inte. Det betyder att det är en känsloresa där två personer …

Okej, okej. Vi går vidare. Hur man marknadsför en skiva har förändrats rejält de senaste åren, eller hur?
– Det känns som att varenda gång jag ger ut en skiva, antingen det är med Oasis eller solo, så har någon ändrat spelreglerna med ett par års mellanrum. Plötsligt har målstolparna flyttats. Sedan är planen annorlunda. Nästa gång spelar man kanske fortfarande fotboll, men nu är målet runt som i basket. Gången efter det finns det inga mål alls längre, utan man springer bara runt och spelar alla mot alla. På ett sätt är det kanske bra att man hela tiden måste tänka ut nya idéer, men jag föredrar ändå hur det var på 90-talet. Då var det lätt. Eller kanske inte lätt, men traditionellt. Det var som det alltid hade varit och alla var vana vid det, och nu har Internet, hur fantastiskt det än må vara, förstört allt det.

Idag är det meningen att artister ska ge bort musik gratis.
– Ja, det kommer ju inte jag att göra. Om någon kan förklara vitsen med det för mig så ska jag gärna lyssna, men varför ska jag lägga en halv miljon euro på att spela in en skiva och sedan skänka bort musiken? Vad fan är grejen med det?

Och sedan har vi sociala media. På 90-talet var artister onåbara. Nu kan man skicka ett tweet till dem och få ett “fuck off” tillbaka inom några få minuter.
– Mig kan du inte twittra till. Jag är onåbar.

Det blev ett väldigt liv när du höll presskonferens om ditt nya album och Liam twittrade “SHITBAG” om dig, i versaler. Jag antar att du aldrig har funderat på att bli tangentbordskrigare du också, och slå tillbaka på Twitter?
– Hahahaha, “tangentbordskrigare”, lysande! Eh … nej. Livet är för kort. Jag har ett liv. Sånt där får andra hålla på med.

Har du någon direkt, personlig kontakt med Liam idag? Eller när var senaste tillfället?
– Nej. Senaste gången var i Paris.

Plommonet och gitarren?
– Ja.

Hade ett nytt Oasis-album någonsin kunnat bli en verkligt spännande skiva, eller skulle det ha varit omöjligt efter femton år?
– Tja, jag har hela tiden tyckt att processen är spännande. Jag tappade aldrig känslan av vilket mirakel det är att skapa musik ur ingenting. Men det är nästan du som ska tala om för mig om en Oasis-skiva kunde ha blivit spännande på riktigt. Jag tror att både jag och valfri medlem av Beady Eye skulle kunna säga att det har varit mer ståhej kring båda de här skivorna än det var runt den senaste från Oasis, så du kan dra dina egna slutsatser.

Önskar du ibland att Oasis fortfarande fanns, därför att det vore enklare? Färre beslut som måste tas?
– Önskar jag ibland att gruppen fortfarande fanns? Ja. Var det lättare då än nu? Nej. Det jag gör nu är enklare. Nu behöver jag bara tänka på att jag själv ska bli nöjd. De där gossarna har snackat om demokrati i två år nu. Det finns ingen som är mer demokratisk än jag. I mitt band.

Utesluter du att Oasis återförenas någon gång i framtiden? Du vet hur grupper brukar säga att det aldrig kommer att ske, men sedan, tio år senare …
– Liam har redan sagt att det aldrig kommer att hända, så det är kanske en fråga för honom. Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen.

Man kan ställa hur många frågor som helst om Liam, men jag antar att de “kokar ner” till en: Vad är Liams problem egentligen?
– Hahahaha! Det är definitivt en fråga som du bör ställa till Liam!

Nu kan jag ju inte det, så därför riktar jag frågan till dig.
– Okej. Vad är Liams problem? Hmm. Jag har känt honom hela hans liv. Och jag kan inte ge dig ett vettigt svar. En sak vet jag: han är oerhört arg på något. Men jag vet inte vad. Känner du någon sådan människa? Jag känner massor. De är förbannade jämt och de vet inte på vad. Jag skulle vilja fråga varför de är så jävla arga hela tiden. Jag vet inte. Det är inte klokt.

Kan du tycka att både du och Liam har behandlats orättvist i media? Du vet, “här kommer de där två busarna från Manchester som råkar i slagsmål hela tiden”. Eller får ni skylla er själva?
– Tja, det krävs två personer som kliver in i ringen för att det ska vara ett slagsmål. Det är inte ett gräl om det bara är den ene som står och skriker. Jag har ingen aning om vad min roll var i allt detta. På något vis drogs jag in i det. Om jag har framställts på ett orättvist sätt i media? Jag vet inte och jag bryr mig inte. Jag sitter inte och funderar på vilken bild folk målar upp av mig. Inför vem? Allmänheten? Vem fan är allmänheten? Vilka är de? Fattar du vad jag menar? Sånt ger jag fullständigt fan i.

Parallellt med solodebuten har Noel spelat in en uppföljare som kommer att släppas nästa sommar, ett experimentellt, psykedeliskt samarbete med duon Amorphous Androgynous, som tidigare var kända under namnet The Future Sound of London.

Hur “far out” är den?
– Den är så långt ute som jag någonsin varit och någonsin lär bege mig. Men inte så långt ute att jag inte kan komma tillbaka. Men den är far out, baby.

Men det är inte en elektronisk dansplatta?
– Nej, nej. Folk har fokuserat alldeles för mycket på deras förra inkarnation, alltså The Future Sound of London. Men de har varit Amorphous Androgynous i ganska många år nu. De gör snarare psykedelisk rock. Egentligen är det svårt att säga vad skivan är för något, för eftersom vi har så god tid på oss har vi gått tillbaka och mixar om en hel del. Om man tänker sig att min vanliga musik har ett litet psykedeliskt inslag, tar den här plattan det och förstorar det hundra gånger.

Vad heter skivan?
– Åh, det kan jag inte berätta för dig. Den har ingen titel och även om den har det skulle jag inte kunna säga den till dig, för det skulle ju förstöra överraskningen, eller hur?

Fördömt också.
– Hahaha!

Gaz Cobain i Amorphous Androgynous lär ha sagt att han “inte är intresserad av andras idéer”. Jag antar att det även gällde dina?
– Japp. Haha, ja, det är precis vad han menade med det!

Det låter som ett drömsamarbete.
– Han är ett geni. Och en fånig trollkarl. Det är exakt vad han är. Gaz är den mest fascinerande människa jag någonsin träffat. Det var ett rent nöje att jobba med honom och jag ser fram emot att göra om det. Han är unik som individ och fascinerande. Fascinerande!

Så hur gick arbetet till i studion?
– Det gick till väldigt, väldigt, väldigt jävla långsamt. För varje timme vi faktiskt spelade in gick det åt tre på att snacka. Men det var egentligen första gången som jag verkligen låtit en producent ta min musik och göra precis vad han ville med den. Så här i efterhand inser jag hur skönt det var, men just då kände jag mig lite frustrerad. Nu fattar jag att det var ett lysande samarbete. Gaz är oerhört underhållande när han låter käften gå, så man behövde aldrig ha tråkigt.

Har jag rätt i att du kan vara en sådan person som uppfattar glaset som halvtomt? Liam är aggressivt “mad for it”, medan du framstår som mer eftertänksam, och kan ge ett närmast … trött intryck ibland, om det nu är rätt ord.
– För mig är glaset alltid halvfullt. Men irriterande nog kan jag alltid se båda sidornas ståndpunkter i en diskussion. Jag tycker inte att allt jag gör är fantastiskt, men jag tycker inte att det är skit heller. Jag känner inte att jag har någonting att bevisa för världen, vare sig i tanke, handling eller musik. Jag gör det jag gör och litar på mitt eget omdöme. Ibland har jag förstås fel. Men jag är aldrig så där aggressivt självsäker, för det är ju bara tomma ord! Det betyder ju inget!

Vad är den allra grövsta, mest påhittade sak du har sagt i en intervju som folk sedan uppfattade som blodigt allvar?
– Åh fy fan, hur mycket tid har vi på oss? Haha, herregud …

Det blir en lång paus medan Noel tänker efter och pustar ut luft rytmiskt, så att det låter som en trummaskin i luren.
– Det mesta jag säger är med olika stor skämtsam glimt. Jag är inte Thom Yorke. Hmm … Jag gjorde en intervju häromdagen och någon frågade om jag skulle tacka ja till att bli adlad. Så jag svarade, på skämt, att jag skulle älska att bli adlad och få knäfalla inför drottningen medan hon dubbade mig till riddare med sitt svärd. Det hamnade sedan i den engelska pressen. Folk frågar mig så mycket löjligt. De frågar vad jag tycker om Labour-partiet och allt möjligt. Eh, va? Vad jag tycker om Labour? Vem fan är intresserad av vad jag tycker om dem? Vem bryr sig överhuvudtaget om vad jag tycker om någonting alls? Min fru och mina barn, punkt slut. Folk struntar väl i vad jag tycker. Så jag har en tendens att ge dumma svar på dumma frågor, vilket jag har hamnat i en del blåsväder för under årens lopp … Men vadå, det är kul. I vart fall blir det mer intressant för er journalister.

Vad ångrar du mest under din karriär?
– Efter Knebworthspelningen 1996, med Oasis alltså, borde vi ha avslutat What’s the Story Morning Glory och tagit ledigt riktigt länge. I stället åkte vi till Amerika på en turné till. Jag tror att det var där som det började knaka i fogarna på allvar.

Och vad är du stolt över?
– Jag är stolt över att jag framhärdade i att lära mig spela gitarr och att den tjurskalligheten nu har lett till 25 år i musikbranschen. Och jag har faktiskt, uppriktigt, älskat varenda minut.

Hur tillbringar du helst en ledig dag? Om du får bestämma allt själv.
– [blixtsnabbt, utan betänketid] Okej, då skulle jag stiga upp omkring tio. Det skulle vara soligt. Jag går ner och köper tidningarna. Frugan och barnen är bortresta över helgen …

Förstås.
– Förstås. Jag skulle köpa tidningarna, gå hem och äta frukost, sätta mig i min favoritfåtölj och sedan skulle jag sitta där och titta på fotboll HELA dagen. Sedan, när det blev mörkt, skulle jag äta middag och gå och lägga mig i min egen säng. Och det är allt. Jag har inga andra ambitioner för en ledig dag än att bara vara så lat det överhuvudtaget går.

Vilka av dagens unga artister känner du dig besläktad med?
– Hmm … Kasabian gillar jag. Arctic Monkeys. Jag har svårt att komma på fler … Jo, The Coral.

Och om du känner igen något av dig själv i en yngre artist, vad är det då du ser?
– Ambition och respektlöshet.

Och nu lanserar du en egen Adidas-modell?
– [misstänksamt] Var har du hört det?

Det fanns en bild på Internet med ett par Adidas-trainers med ditt ansikte på.
– Okej. Jo, de frågade mig om jag ville få en Adidas-sko uppkallad efter mig och jag sade: “Bloody hell! Okej, det kan jag väl gå med på.” Och där föddes Adidas NG.

Så hur involverad är du?
– Jag valde ut färgkombinationen, haha. Och de tog en bild av mig att trycka på skon. Alltså inte särskilt involverad. Jag satt inte vid ett ritbord och formgav den. De frågade vad jag ville göra, så jag letade upp en bild på min favoritmodell och frågade om de kunde kopiera den och utgå från det.

På Oasis-tiden brukade det stå i artiklar hur fruktansvärt många låtar du hade liggande i gömmorna, lite som Prince. Har du fortfarande ett stort låtarkiv att ösa ur?
– Tja, över det här albumet och Amorphous Androgynous-plattan har jag väl “gjort av med” 38, men jag har rätt många kvar. Definitivt så att det räcker till ett nytt album. Jag har aldrig behövt sätta mig ner och skriva låtar till ett visst projekt, för jag har alltid haft så mycket liggande.

Vänta lite, förresten. Om du satte ihop redan färdigskrivna låtar till den här skivan, och du brukar hitta på saker i intervjuer … Var då det där om skivans “ramhandling” med två personer från innerstaden sant, eller hittade du på det också?
– Hahaha! Nej nej nej, jag lovar att det var sant! Men nu viftar de åt mig att vi har dragit över intervjutiden, så vi får sluta här.