Tricky – Mixed Race

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

[album, Domino / Playground, betyg: 6]

Trots att alla genrer från skiffle till shoegaze idag existerar parallellt, finns det aldrig något som är så ute som de musikstilar som präglade det föregående decenniet. Tricky trampar vidare i triphop-träsken runt Bristol, saligt ovetande om att triphopen i tio år nu har betraktats som en lika död dront som drum and bass och att den trendkänsliga musikpressen inte har tänkt sluta hånskratta åt den förrän någon gång runt 2014. Att han efter en lång formsvacka har börjat komma in i en andra andning kommer alltför få att lägga märke till.

Det är lätt att uppfatta den svartvita omslagsbilden till Mixed Race – Trickys ansikte till hälften dolt bakom ett rökmoln och med ett rökverk i mungipan – som en självironisk kommentar till mediabilden av Trickys musik som “mörk” och “rökig” (för att inte säga pårökt). På den orientaliska “Hakim”, “Early Bird” med febrigt jazzig sordintrumpet och den långsamt malande “Ghetto Stars” med tung dub-bas och filmiska stråkar, smälter han med självklar pondus samman funk, hiphop, disco, blues, dub och jazz till en kompakt men ändå lättillgänglig helhet.

Egentligen är det bara när Tricky samplar det uttjatade gitarriffet från “Peter Gunn” som han halkar snett. Det är här som genrens, eller rättare sagt metodens, begränsningar visar sig. Om jag mot förmodan skulle vilja höra “Peter Gunn” lyssnar jag på originalet i stället. Men det är förstås svårt att hinna tröttna på ett album som är över på bara en halvtimme. I vanliga fall blir man frustrerad av att självupptagna artister låter sina grooves upprepa sig i all evighet, men här tar de slut alldeles för fort och får en att komma tillbaka för att få lite till.