Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, I Can Hear Music/ TMC, betyg: 6]
Dreamboy består av fem unga män som spelar popmusik, som gillar stämsång och melodier. Ludwig Bells ljusa sångröst förmedlar texterna över ett komp av gitarrer, bas, trummor och keyboards. Ibland dyker det upp ett munspel, lite banjo eller dragspel och i “Stockholm. We have a problem” dyker Hello Saferide upp. Skivan är till hälften producerad av Niccokickarna Ronald Blood och Andreas Söderlund. Andra hälften av jobbet har drömpojkarna gjort själva. Första singelsläpp blir “What have I done” och vill du lira den för flick/pojkvännen så kan jag meddela att såväl text som ackord finns med i det trevliga CD:häftet. Ett kul och lite annorlunda grepp som säkert uppskattas av många. Uppskattas av många lär nog Dreamboys musik göra också. Tio låtar framförs på skivan och oavsett om du föredrar 60-tals pop, indiepop, power pop eller “vanlig” pop, så kan du nog hitta något i din smakriktning. I vissa låtar kan man ana influenser från irländsk folkmusik (“Pay attention”) och i andra spökar Beach Boys (“Michael”). Men vad Dreamboy framförallt gör är att lira tämligen klassisk pop, helt enkelt. Resultatet är mer eller mindre lyckat, beroende på ens egna referenser och smak. Själv gillar jag ungefär hälften av spåren, men det är inget som låter illa eller felplacerat här. Dreamboys musik är genomarbetad utan att bli överarbetad och plattan är absolut trevlig.
