Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[samling, All Systems Go, betyg: 0]
Fem svenska hardcore-band framför tre låtar var på den här samlingen. The Sound o.e från Eskilstuna inleder. Musiken är okay och speciellt de lugnare partierna, men jag orkar inte med sångarens ljusa gastande. Det är för ansträngande att höra på helt enkelt. Set My Path-vokalisten Claes Tärby har inte heller någon vacker stämma, men hans röst spräcker inte hål på trumhinnorna åtminstone. De här straightedge-snubbarna riffar hårt men låtarna är inte särskilt minnesvärda. Sen blir det The Lolita Stasi Collective med tre ångestladdade och trumhinne-torterande spår. I det här bandet är Peter Weicht skrikhalsen och har han något att säga så går det mig spårlöst förbi. Låtarna är dessutom aptråkiga. När jag har gäspat klart är det dags för Madison. De har gitarrer som låter som bisvärmar i “Crossroad” och dessutom fläskig tyngd i soundet. Inte heller Per Gäfvert tycks ha tagit några sånglektioner, men Madison är den här plattans mest lovande band och kunde de kirra en vokalist som kan sjunga så skulle gruppen kunna bli riktigt framgångsrik. Avslutande Rentokiller lirar skitsnabbt och jag var tvungen att kolla om Marko Partanen skriker fram texter eller om de bara består av gutturala läten. Bandet har en del kul effekter inkluderade i låtarna, men för övrigt är det värdelöst. Med andra ord: helt okay musik i flera fall, men vrålandet förstör upplevelsen.
