ROSKILDE '03 – Soldränkta dagar.

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Henrik Nyström)

Då var det dags att lägga ännu en Roskildefestival till handlingarna och summera vad som passerat näthinnorna i de allergiröda ögonen under vecka 26 intensiva dagar. Den 33: e upplagan av nordens största musikfest innehöll relativt få anmärkningsvärda överraskningar och kommer förmodligen inte att gå till historien som en av de mer minnesvärda, “men vi hade i alla fall tur med vädret”.

Tidigt i år roddes monstruösa bokningar som Metallica och Iron Maiden i hamn och visst var det till stor del deras förtjänst att de 75000 biljetterna sålde slut i rekordtempo. Två stensäkra kort som skapade stort luftrum i arrangörernas pengapung och till viss del lämnade resten av programmet lidande när det självklara ännu en gång fick gå före det utmanande.

Men folk har gnällt tillräckligt mycket på festivalernas program och förutsägbarhet i år, det är faktiskt dags att lyfta fram skälen varför man trots allt bemödar sig att åka. Det måste ju finnas ett antal skäl av kopiös storlek som gör att man står ut med att vakna i ett 40 grader varmt kupoltält 6 dagar i sträck, snuskiga toaletter, ljummen mellanöl, sunkig mat, you name it.. eller i name it förresten.

Årets höjdpunkter.

1. Daniel Johnston: Ett bergatroll I mysbyxor.

Den manodepressive, ohälsosamt blyge 42-åringen lufsar ut på paviljongens scen med en akustisk gitarr, säger hej och spelar en handfull av de hundratals bräckliga kärlekssånger han skrivit till sin stora ungdomskärlek. Ogenerat förklarar han sin besatthet med hjälp av en gitarr lika trasig som hans själ och hamrandet på Rolandsyntheseizern hackar likt en repig skiva men det spelar ingen roll, kärlek har aldrig gjort så ont, personligare än så här blir det inte.

Glädjen sprider sig i hans ansikte när han generat mottar publikens kärlek och ingen som står under paviljongens tak är oberörd.

2. The Polyphonic Spree: Himmelskt

Den 22 man starka gospelpoporketern från Texas leds av en euforisk Tim DeLaughter. Han sträcker ut sina händer likt en Tv-pastor och fångar publiken i ett järngrepp. Magiskt!

3. The Thrills: Baklänges till Kalifornien

Tyvärr blir det ju alltid någon frontalkrock i programmet och denna gång bestod den av irländska The Thrills och Moneybrother kl 1400 på söndagseftermiddagen. Jag stressade förbi The Thrills för några låtar innan jag sprang vidare till arenan och Moneybrother.

Lyckligtvis uppträdde de några timmar senare i P3-tältet på festivalen backstageområde och fick då äntligen höra sommarens somrigaste låt, “Big Sur”. Och ja, de är precis lika bra som deras debutalbum “So Much For The City” lovar.

4. The Kills: Primal Scream

Den hypade duon bestående av amerikanskan VV och engelske Hotel fick paviljongen att gunga på söndagseftermiddagen när de bluesriffade styggt framför den malande trummaskinen. En elektrisk personkemi och spastiska utspel i all ära men var kommer VV's demonlika avgrundsvrål ifrån?

5. Queens Of The Stoneage: “Drugs are bad and so are you”.

Arenarock har aldrig varit någon personlig favorit men när många festivalbesökare vände hemåt på söndagen så lämnade det ganska stor yta framför den annars så omöjliga huvudscenen.
Material från bandets tre album varvades och det kändes som en ren hitkavalkad.

6. Metallica: Störst och hårdast

OK, säg vad fan ni vill men maken till publikfrieri vete tusan om jag varit med om. De staplar de gamla hitsen på varandra med en stor dos humor och en ännu större dos bly.

“Seek And Destroy”, “One”, “Battery” och “Master Of Puppets” är bara några av de kioskvältare som skickar mig tillbaka till pojkrummet och tennisracketen. Och jag som var rädd att jag bara skulle få se ett band på dekis spela sina färska låtar från det vedervärdiga albumet “St Anger”.
Kick Arsle.

Årets frågetecken:

Dave Gahan-Vilse?

OK, visst är det förlåtligt att det egna materialet inte alls håller samma höga standard som Depeche Modes men jag kan inte hjälpa att undra hur det känns när merparten av en publik kommer för att höra någon annans låtar. Hur känns det, att med ett purfärskt soloalbum i ryggen stå och spela låtar som “Enjoy The Silence” och “Walking In My Shoes”?

Låtar som Depeche-kollegan Martin Gore har skrivit. Dave Gahans röst är som alltid helt fantastisk men varför göra solokarriär när det känns så halvhjärtat?

Ja, när artisterna och musiken ligger i total harmoni med väder och atmosfär är festivalkänslan svårslagen. Vädergudarna visade upp ett strålande humör och när molnen rullade in på söndagen kändes det mer som en lättnad än en besvikelse att få slippa den stekande solen. Storheter som Coldplay, Blur, Björk, Iron Maiden och The Cardigans gjorde ingen besviken när de självsäkert levererade vad som förväntades av dem på orangea scenen, men i vanlig ordning var det på de mindre scenerna de riktigt spännande spelningarna ägde rum.