Friday , August 19 2022

S.I. Futures – definitivt ingen rockstjärna

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Petter Duvander)

Egentligen heter han Simon Begg men technovärlden känner honom med förnamnet förkortat till Si. Under diverse alias som Buckfunk 3000 har han också synts till på såväl egna plattor som i rollen som remixare för såna stjärnor som Leftfield och Sven Väth. Räcker inte det så har han egna bolaget Noodles att tänka på. Så vad gör en herre som denne när en representant för Novamute ringer? Startar ännu ett projekt såklart…

Sålunda föddes alltså Simons hittills största och mest genomarbetade personlighet; S.I. Futures. Ett, trots sina ringa personalstyrka, internationellt konglomerat av elektromusikanter som just arrangerat sitt “Mission statement”. Så hur kom då den idén till?
– Jag är intresserad av ämnen som globalisering, varumärken, konsumentpolitik och så vidare. Demokratin i vår märkliga värld tycks ha tagits över av marknadskrafter men ingen verkar märka det. Förmodligen för att ingen bryr sig så länge de har digital-TV och Nike-skor. Det har förstås jag också, men jag tycker att vi måste vara medvetna problemen och ha en cynisk syn på världen.

I ett försök att beskriva S.I. Futures musik kan man dra paralleller till fransk house och tidig brittisk progressiv techno, allt blandat med en smakfull kryddning från en viss Düsseldorf-duo. Hur låter det för dig?
– Hemskt, men det kanske är så jag låter. Düsseldorf är det enda jag gillar men jag tror att hur man låter och vad man är influerad av är två vitt skilda saker. Jag vet inte, jag bara gör det jag gör. Men jag lyssnar verkligen inte på brittisk house.

Vilka, om några, andra artister skulle du känna släktskap med?
– För tillfället Osymoso, Tipper, Jamie Liddel, Christian Vogel, artister på Schematic Records… Folk som gör personlig musik istället för att hålla sig inom genregränser.

På Mute och Novamute har Simon kollegor som Luke Slater, Speedy J, Komputer och 2nd gen (som dessutom tillhör den stora skaran som fått material mixat av herr Begg). Vad tycker du om att ha hamnat i ett sådant sällskap?
– Det är ett coolt gäng. Vi har en gemensam attityd, men det är ju inte så att vi umgås direkt, vi gör våra egna grejer.

Du har jobbat med Leftfield och Sven Väth också?
– Det var häftigt. Paul Daley (medlem i Leftfield, förf anm) är en toppenkille. Jag måste vara en av de få som tycker deras andra album är bättre än det första. Sven gjorde jag ett par remixar åt, han har en bra attityd. Han är mycket stor i Tyskland men kör ändå underground-stil.

Ett par spår på plattan var ursprungligen Buckfunk 3000-låtar, kan det vara anledningen att skivan är ganska spretig i sina stilskiften?
– Jag är alltid spretig, jag gör aldrig specifika Buckfunk- eller SIF-låtar. Jag bara sitter i studion och gör prylar och ser vad som händer.

“We are not a rock band” sticker ut ganska kraftigt från resten av materialet på skivan, var fick du inspiration till den?
– Kraftwerks anti-rock huvudsakligen. Jag hade precis läste en biografi om dem och slogs av vad de försökte göra och vad techno försökte göra de första åren men som nu misslyckats. Det har blivit en egotripp för artisterna, precis som i så många andra genrer.

“Eurostar” då, den känns ju i så fall som en klockren hyllning till Ralf och Florian… Vad har Kraftwerk betytt för dig?
– En stor musikalisk och ideologisk inspirationskälla. De tog bort egot från musiken på 70-talet och införde en högre nivå, en ren audiell upplevelse som för mig var betydligt mer radikal än mycket av punkrörelsen. Med “Eurostar” ville jag också komma åt Europa-frågan, alltså att europeisk kultur är något vi borde vara stolta över. I Storbrittannien mottas allt som innehåller ordet “europeisk” med stor skepsis.

I intervjuer från tiden då Si Begg precis börjat jobba med SIF-projektet lät det som att han börjat på ännu ett av sina många alias.
Nu när Novamute lagt ner stora resurser (påkostade videor, album, flertal singlar etc) måste det ha växt och tagit mer plats än övriga personligheter?
– Absolut, det känns äntligen som att jag har ett hem, och stöd att göra vad som behövs i form av videor, konsertbokningar etc. Jag koncentrerar mig helt på SIF nu och det är första gången jag haft möjlighet att fokusera. Jag kommer dock fortsätta göra annat, sånt som inte kan släppas på grund av samplingar och sånt som är för långt från SIF-stilen.

Si Begg har tidigare pratat om “rock’n’roll-fällan” som många elektroniska musiker går i, att lockas till stadion-spelningar och plocka in gitarr och trummor som extramusiker. Själv uppträder han på Roskilde och (liksom bland andra Luke Slater) på årets Arvikafestival.
– Min mission är att skapa musik som är så intensiv att publiken inte ska behöva en föreställning. Musiken är budskapet. Varför använda live-trummor om maskinerna låter bättre? Jag är ingen rockstjärna, om folk vill titta på mig så visst, men jag tänker inte börja apa mig på scen. Det ska handla om musik, inte mitt ego.

Luke Slater berättade i en intervju i vårt förra nummer att han brottades med problemet att skapa en föreställning som gav live-känsla men ändå bevarade en elektronisk känsla. Hur närmar dig du det dilemmat?
– I motsats till alla andra så ser jag inte det som ett problem. Om musiken är tillräckligt bra; vem bryr sig? Är dålig musik bra för att den spelas live? Vi hänger upp oss runt de här rock-klichéerna och måste sträva vidare.

Om Webbmaster

Kolla även

Ras Bolding – elektropop och hologramshow på H.C. Andersen Festivals

Gillar du elektronisk pop, litteraturhistoria, sagor, datorgrafik och fantasifulla framföranden? Okej, då bör du verkligen …