Senaste nytt
Hem / Artiklar / Sweden Rock Festival 2018

Sweden Rock Festival 2018

Medan nationaldagen firas med Astral Doors på Sweden Rock Festival sitter jag och mina hårdrockssugna kumpaner i bilen på väg mot nämnda festival. När vi kommit fram till Norje, slagit upp tältet, knäppt upp första bärsen, hämtat armbanden och kilat in på området har förutom nämnda band, även Three Dead Fingers, Brian Downey´s Alive And Dangerous, F.K.Ü, Cyhra och Nocturnal Rites redan lirat. The Quill har ställt in till mångas – däribland min – sorg och bedrövelse, men några som står redo att förnöja undertecknad är The Quireboys.

Sweden Rock Festival 2018
Foto: Georg Ryttman

Säga vad man vill, men dessa britter har en förmåga att få mig glad, peppad och redo att rocka när som helst och var som helst. Så och denna onsdag. Jag säger inte att ljudet är perfekt, jag säger inte att de enbart lirar mina favoritlåtar, men det bandet gör är att med ytterst traditionella rock n roll-verktyg få publiken att gunga, le och ha förbaskat kul i lite över en timme. Jag rycks med, tveklöst är det så, och trots att Spike uppträder med ena dojan i paket så låter han inte det påverka showen negativt. The Quireboys kom för att rocka och rocka gjorde de. För min del blev detta en perfekt inledning på det 20:e året i rad som jag besökte Sweden Rock Festival och även nu, när jag sitter hemma och skriver detta, kan jag höra Spikes röst inombords när han sjunger ”There she goes again” och vi i publiken hänger på helhjärtat i refrängerna. It´s only rock n roll baby, but I like it, helt enkelt.

Sweden Rock Festival 2018
Foto: Georg Ryttman

Torsdag den 7:e juni och det är damernas. De blonda damernas, för att vara mer detaljerad. Först ut på Sweden Stage är Battle Beast från Finland med yrvädret Noora Louhimo vid miken. Hennes röst har allt en heavy metal-sångerska behöver i fråga om bett, melodikänsla och ren rå orubblig rocknerv. Bandet lirade ingen låt från första plattan, och bara en låt (”Touch in the night”) från Unholy Savior som kom 2015. Således är det materialet från Bringer of Pain (2017) och det självbetitlade albumet från 2013 som dominerade Sweden Rock-giget, och förutom en trälig ballad har jag inga invändningar mot låtvalet. Bandet hade trots sin tidiga morgonspelning bra energi och var man inte riktigt klarvaken innan så blev man det innan finnarna lämnade scenens mörker för det gassande solskenet.

Sweden Rock Festival 2018
Foto: Georg Ryttman

Nästa blonda sångerska denna dag är naturligtvis Avatariums Jennie-Ann Smith. Detta var gruppens andra besök på Sweden Rock Festival. Jag missade dem av någon anledning 2014, men årets gig levde upp till alla förväntningar och lite till. 4Sound Stage, det är fortfarande fullt solsken, kl. 13.15 kliver gruppen på och river av ”Into the fire/ Into the storm”. Man fattar direkt att detta kommer bli en mäktig upplevelse och Mats Rydström ser ut att njuta helhjärtat medan fingrarna klättrar som spindlar över bassträngarna. Han påminner om en kvarleva från tidigt 70-tal i sitt långa hår och med sina utsvängda byxben, medan Smith uppträder i änglalikt ljusa kläder. Merparten av bandets musikskatt känns baserad på Black Sabbath-tyngd, men ”Pearls and coffins” som blir dagens andra låt ger mig snarare Uriah Heep-vibbar med sin mäktiga orgel och versionen som framförs är så underbart läcker att jag får rysningar fortfarande, bara jag tänker på hur den påverkade mig då den lirades live. En stund av pur magi, inget mindre än så. Flera låtar följer och för min del hade de kunnat få hålla på i en evighet.

Sweden Rock Festival 2018
Foto: Georg Ryttman

In This Moment blir torsdagens tredje band på rad med en blondin som frontar. Gruppen lirar på stora Rock Stage och nu snackar vi inte bara musik, utan även en gediget spännande visuell show med masker, klädbyten i mängder, dans, smink och sångerskan Maria Brink som tillsammans med en maskerad danserska stjäl publikens blickar. Brink framstår som en kvinnlig mix av Marilyn Manson och Lady Gaga och även showen känns påverkad av inte minst Manson. I avslutande ”Whore” står till och med Brink i ett högt podie och agiterar, så som Marilyn Manson gjort i ett par decennier snart. Brink har en dumstrut på huvudet med ordet ”whore” skrivet över den, medan danserskan famlar omkring blind med en skylt och texten ”shame”. Detta är ett feministiskt statement. In This Moment har tillräckligt med egensinne, innehåll och tillräckligt många bra låtar för att inte framstå som plagiat av andra artister. Via ett gigantiskt kors i back dropen mitt på scenen försvinner Brink och danserskan ut för att återkomma i nya skepnader, nya kläder och nya masker. Det är många byten och man vet aldrig vad som ska komma härnäst.  Los Angeles-bandet inleder giget med ”Blood” och avverkar sedan ”River of fire”, ”Adrenalize”, ”Roots”, ”Black wedding” och ”Big bad wolf” förutom nämnda ”Whore”. Ljudet är svinbra, högt, distinkt och kraftfullt och visst har headlinergrupperna Iron Maiden, Ozzy Osbourne och Judas Priest också påkostade scenbyggen, men personligen utser jag In This Moment till årets mest intressanta visuella band. Utan minsta tvekan.

Sweden Rock Festival 2018
Foto: Georg Ryttman

Torsdagens fjärde blonda frontkvinna är Covens Jinx Dawson och här snackar vi ett ockult kultband med rang. Bandet bildades i slutet av 60-talet och Dawson var den första artist någonsin – långt före Dio, Ozzy, Gene Simmons m.fl. – att använda sig av ”horns up-symbolen” på scenen. Redan 1967, 1968 höjde hon pek- och lillfingret i luften mot publiken och sjöng sina sånger om djävulen, häxor och svart magi. Andra märkliga lustigheter med bandet är att deras debutalbum Witchcraft Destroys Minds & Reaps Souls från 1969 inleds med en låt som heter ”Black Sabbath” och gruppens originalbasist hette Greg ”Oz” Osbourne. Det är lätt att bli konspiratorisk när man tänker på saker som dessa. Giget på Sweden Rock är grymt bra och perfekt i mörkret vid 00.30, en timme efter att Iron Maiden lämnat Festival stage. Coven lirar på 4Sound stage och konserten inleds med att Dawson kliver fram ur en kista, medan gitarristen och basisten bär munkkåpor. Musikaliskt är det hela rätt långt ifrån hårdrock. Jag tänker snarare på band som Shocking Blue, Jefferson Airplane och ibland även The Doors (”For unlawful carnal knowledge”) när jag hör dem. Inte så konstigt kanske, med tanke på att dessa grupper var stora och väldigt inspirationsgilla under Covens födelseår. Exakt en minut innan klockan ska bli 1.30 vill Coven påbörja en sista låt. Det får de inte. Publiken buar och klappar, försöker få den där sista låten ändå, men någon med lika mörk makt som den Dawson brukar sjunga om, tillåter inte att bandet får lira några få minuter längre än utsatt tid. Bandet verkar inte fatta någonting och till slut ger de upp och lämnar scenen. Publiken går molokna hem till sina campingplatser i mörkret. Det blev ett snopet slut på ett så lysande gig.

Fyra övriga konserter – utan blonda sångerskor, ja utan sångerskor ö.h.t. – såg jag denna torsdag:

Sweden Rock Festival 2018
Foto: Georg Ryttman

1) Glenn Hughes som denna gång baserade sitt gig på Deep Purple-låtar och återigen bevisade att han har en av 70-talets hårdrocksvärlds absolut mest välbevarade röster. Många av de andra från samma era har tappat omfånget mer eller mindre, men Hughes sjunger mörkt och i skrikande falsett, mjukt och hårt, som om han fortfarande var tjugofem år gammal. Dessutom lirar han bas skitbra och versionerna av Purple-låtarna vi får höra är både roliga, påhittiga, grymt ösiga, vackra och på alla sätt underhållande. Till och med en så gammal uttjatad pärla som ”Smoke on the water” känns ny och fräsch i Hughes version denna dag. Dessutom lyckas han väva in några strofer från ”Georgia om ny mind” i den. Helt otippat!

Sweden Rock Festival 2018
Foto: Georg Ryttman

2) Rose Tattoo överraskar inte musikaliskt. Det är den australiensiska boogierock, hårdrock och rock n roll vi har vant oss vid och som vi förväntar oss som strömmar ur scenhögtalarna på Festival stage. Angry Anderson är däremot inte arg längre. Med ålderns och erfarenhetens rätt har han blivit en tatuerad liten mysfarbror som mellan låtarna talar om vikten av frihet, livet efter detta och att människor inte bör vara rädda för smärtsamma upplevelser, eftersom dessa är ofrånkomliga och leder till nya, positiva livserfarenheter. Kanske inte den sortens mellansnack man förväntat sig från en kille som stått och skrikit ”Scarred for life”, ”Assault and battery” och ”Rock n roll outlaw” hela sitt liv!? Rösten har Angry Anderson kvar och musikaliskt låter gruppen ungefär som förr, oavsett om låtarna vi bjuds på är nya eller gamla.

Sweden Rock Festival 2018
Foto: Georg Ryttman

3) Body Count är på sitt sätt det hårdaste och mest politiska band man kan se live på Sweden Rock i år, och för min del blir det andra gången jag upplever dessa amerikanska gangstahårdrockare. Förra gången var 2006 på Debaser i Stockholm. På vänster sida av scenen står en muskulös, maskerad snubbe med ett automatvapen i handen. Och det är allt han gör under hela konserten: poserar med detta vapen och spänner sina muskler. Klart udda inslag i en rockshow. Ice-T är på gott humör, han skämtar, han är allvarlig, han spelar, han är förbannad, han presenterar sin 4-åriga lilla dotter, och han inleder giget med att länka Slayer-låtarna ”Raining blood” och ”Postmortem” tillsammans. Senare kommer de verkliga höjdarlåtarna: ”Body count”, ”Voodoo”, ”There goes the neighborhood”, ”KKK bitch”, ”Cop killer” och ytterligare ett par covers; The Exploiteds ”Disorder” och Suicidal Tendencies ”Institutionalized”. Ice-T och Body Count är antirasismens stolta slagskepp, sorgligt dock att kvinnosynen inte är lika modern och frisinnad. När publiken inte sjunger tillräckligt högt tycker Ice att de är fittor och bör skaffa sig bollar och senare ifrågasätter han om den manliga publiken håller på att utveckla vaginor eftersom den inte är så högljudd som sångaren vill. En tragisk och förlegad kvinnosyn tyvärr och ett machoideal som går dåligt ihop med de övriga, ofta vettiga budskap som sångtexterna innehåller.

4) Iron Maiden. Det mesta har redan skrivits om denna konsert. Jag fattar mig kort: Påkostad och snygg show. Åt helvete för stor publik framför scenen gör det trångt och jävligt, man får svårt att se, men man hör bra. Maiden är på topp. Låtmaterialet tilltalar de flesta av fansen. Bra ljud. Helt okay, men Maiden är och förblir lite för mainstream för att jag ska tycka att de är riktigt spännande och bli exalterad av deras musik. Men visst, de är proffs ut i fingerspetsarna och älskar man Maiden lär man ha älskat konserten också. Själv är jag nöjd, inte mer eller mindre.

Foto: Georg Ryttman

Det blir fredag och återigen är det damernas, om än inte i lika stor utsträckning som dagen före. Men det är tjejerna i Vixen som inleder vid 12.00 på Rock stage och jag måste tillstå att jag tycker att de låter bättre idag än vad de gjorde på Isstadion 1989, men det kan ju vara minnet som sviker också. I vilket fall som helst gör inte Vixen bor sig – tvärtom – och det är lite kul att de bland det egna materialet även pressar in covers på Deep Purples ”Perfect strangers” och ”I don´t need no doctor” som vi känner igen från såväl Ray Charles originalinspelning som de hårdare versioner Humble Pie och WASP smiskat upp lyssnarskarorna med genom åren. Merparten av Vixens show bjuder dock – som jag nyss skrev – på Vixen-låtar och redan inledningsvis river de av ”Rev it up”. Därefter följer minst åtta låtar förutom de redan nämnda och efteråt tror jag nog att såväl publik som band är mer än nöjda. Själv är jag det definitivt. Risken fanns nämligen att giget kunde bli till ett sockersött, äckligt AOR-gig, men jag tycker att tjejerna undvek den fällan bra och visade var klackarna ska stå.

Sweden Rock Festival 2018
Foto: Georg Ryttman

Lite senare är det andra gången samma dag som trummisen Roxy Petrucci sätter sig bakom trummorna på en Sweden Rock-scen. Först lirade hon i nyss nämnda Vixen och denna gång är det dags att misshandla kaggarna i Madam X. Syrran Maxine Petrucci (gitarr) ser vi dagen efter ute på området, pratandes med de fans som vågar sig fram. 2014 lirade Madam X på Sweden Rock senast och den här gången har de exakt samma scen: Sweden stage, till sitt förfogande. Förra gången hade de inte så mycket nytt material att bjuda på, men den här gången anländer de med nya skivan Monstrocity i bagaget och man är frikostig med att framföra låtar från den. Jag uppskattar att nästan hälften av låtarna är nya och resterande kommer från We Reserve The Right-plattan som släpptes 1984 och som gav upphov till hiten ”High in high school”. Den låten avslutade årets Sweden Rock-gig med bandet, medan Godzilla sopade en elbas i scengolvet så att dess träkropp halverades. Säga vad man vill om Chris ”Godzilla” Doliber, Bret Kaiser och metalsystrarna, men nog är Detroit-kvartetten jävligt underhållande live i alla fall. Att sedan inte alla låtar håller högsta kvalitet får man leva med. Merparten funkar utmärkt!

Sweden Rock Festival 2018
Foto: Georg Ryttman

Några fler rockande kvinnor blev det inte fredagen den 8:e juni, åtminstone inte för min del. Däremot blev det finfin progrock av Nederländernas stoltheter Focus och tro det eller inte, detta band är så otroligt mycket mer än bara ”Hokus pokus” som alla känner till och som givetvis framfördes även denna gång. Ta bara ”Sylvia”, ”Focus 3” och ”Eruption” som inte helt okända exempel på hur vacker, ekvilibristisk och emotionell progressiv rockmusik kan låta. Det är ju så man blir tårögd. Och att finna sig sittandes där i backen i den gassande solen med slutna ögon och bara njuta av Thijs van Leers keyboards, flöjtspel och märkliga, textlösa sånginsatser samt Pierre van der Lindens trummor, Menno Gootjes gitarrlir och Udo Pannekeets basspel är en sann ynnest och en 70-talistisk nostalgitripp utan like.

Sweden Rock Festival 2018
Foto: Georg Ryttman

En annan och mycket liknande känslomässig, progressiv upplevelse inträffade följande dag då progrockens giganter Yes (denna gång med tillägget ”feat. ARW” som står för Jon Anderson, Trevor Rabin och Rick Wakeman) intog Festival stage femton minuter försenade. Bandet startade med ”Cinema” och avslutade med sin gamla hitlåt ”Owner of a lonely heart”. Däremellan framfördes sju låtar och efter avklarat gig fick vi ”Perpetual change” och ”Roundabout” som extranummer. Mest av allt njöt jag nog av ”Heart of the sunrise”, ”You and I” och ”I´ve seen all good people” denna afton medan solen gick ner bakom scenbygget och hettan lade sig till ro för en stund. Rick Wakeman – denna hjälte och keyboardfantom som förutom Yes gjort mängdvis med storslagna soloskivor och spelat med David Bowie bland andra – utmärker sig rätt rejält, även klädmässigt. Han bär fula bruna brallor, en orange t-shirt och över detta en glittrig, skitsnygg cape i guld och andra färger. Även hans keyboardlir är imponerande och mestadels står han stilla och ser butter ut bakom sin arsenal av tangenter, men lite senare i showen glider han omkring leende och lirar på en bärbar synt istället. Kavajklädde Jon Anderson sjunger lika rent, ljust och vackert som alltid, han plingar på sina små klockor och berättar att han varit nervös inför spelningen, men att musik är viktigare än nervositet och därmed väl värd att överkomma. Faktum är att Anderson inte hade ett dugg att vara nervös för: publiken älskade honom innan han gick ut i spotlightljuset och mötte dem, och de älskade honom minst lika mycket efter avslutad konsert. Kanske t.o.m. mer.

Övriga konserter som bevittnades av undertecknad i sin helhet detta Sweden Rock-år 2018 var:

Sweden Rock Festival 2018
Foto: Georg Ryttman


The Darkness
: bra konsert, mycket mindre tramsande av Justin Hawkins än förra gången britterna lirade på Sweden Rock. Istället lade man krutet på att framföra sexton låtar, varav många höjdare och hits, framförda på ett korrekt och bra vis. En till stora delar utmärkt konsert som inte riktigt höll intresset uppe hela tiden, men som var skitbra som bäst!

Heavy Load: okay framförda låtar, oväntat stor publik som brydde sig om denna återförening, oväntat stor scen (Rock stage) för bandet att lira på, ett mellansnack som påminde mer om gamla pilsnerfilmer än en modern rockshow och en publik vars åsikter delades i två efteråt: hälften jag pratade med tyckte att Heavy Load var skitdåliga, de övriga att de var skitbra. Själv förhåller jag mig någonstans i mitten, men så har jag aldrig varit något större fan av deras gamla 70- och 80-talsplattor heller. De är okay, men inget jag skulle ta med mig till en öde ö. Bra att bandet lagt vikingaimagen på hyllan åtminstone!

Ozzy Osbourne: oj, oj, oj, vad han levererade denna gång. Sången var bättre än på mycket, mycket länge, bandet var taggat, Ozzy var taggad, spelglädjen sken tydligt igenom, tre Black Sabbath-låtar levererades: ”Fairies wear boots”, ”War pigs” och ”Paranoid”. Resterande var mer eller mindre ett pärlband av Ozzy-hits och jag skulle egentligen bara vilja ta bort två saker: den rätt meningslösa ”Road to nowhere” och trumsolot. Zakk Wyldes långa instrumentalmedley och gitarrsolo kunde ha kortats med några minuter kanske, men det var annars rätt svängigt och medryckande då gitarristen hälsade på i publiken medan plektrumet gnuggades glödhett mot strängarna. Showen i sin helhet var dock Ozzys och detta var i mitt tycke årets bästa headlinerspelning, sedan får kvällstidningarna haspla ur sig så låga skitbetyg de bara kan, det bekommer inte mig.

Sweden Rock Festival 218
Foto: Georg Ryttman

The 69 Eyes: enda gothrockbandet på årets festival vad jag kunde se, och Helsingfors vampyrer fick som så många andra, lira i hetta och solljus. Konstigt nog fattade de inte eld eller gick upp i rök ändå. Jyrki 69 tog inte ens av sig läderpajen och samtliga i bandet var svartklädda, hade svartfärgat hår och svarta solbrillor. Måste ha varit varmare än varmt. Tro det eller ej, men musiken gick fram finfint även i denna böljande sommarvärme. I en timme lirade killarna utan krusiduller och meningslöst mellansnack och några av de bästa låtarna var ”Dead girls are easy”, ”Gothic girls” och ”Lost boys”… okay, ”Perfect skin” också.

Sweden Rock Festival 2018
Foto: Georg Ryttman

Pain: Rockstage, svinbra ljud, humoristiskt mellansnack av Peter Tägtgren, fin hyllning till Mikael Fässberg (tidigare gitarrist i Bonafide) vars liv cancern tagit nyligen, dansant industrimetal på mainstream-sidan av genren, men likfullt underhållande och medryckande. 16 låtar framfördes varav tre extranummer, varav ett en Beatleslåt (”Eleanor Rigby”). Bäst denna gång var versionerna av ”Dancing with the dead”, ”Suicide machine” och ”Dirty woman”, men övriga låtar var inte långt efter, de heller. Pain har ett jäkligt jämnt material helt enkelt.

Sweden Rock Festival 2018
Foto: Georg Ryttman

Girlschool: de fyra damerna i flickskolan har tagit examen, vuxit upp, lämnat plugget, åldrats, men de lirar fortfarande skitig metal och rock n roll av bästa märke och de låter och ser fortfarande ut som rockstjärnor. Lite rundgång och tjut mellan låtarna, men det är inget att ta fasta på. Man räknar in och ger sig på nästa låt bara. Det är gamla godingar som ”Demolition boys”, ”C´mon let´s go”, ”Hit and run”, The Gun-covern ”Race with the devil”, ”Emergency” och ”Screaming blue murder” men också senare saker som ”Come the revolution” och ”Take it like a band” från bandets bara tre år gamla platta Guilty As Sin. Dessa två låtar visar gott och väl att Girlschool är fullt kapabla att än idag skriva och leverera feta jävla metalsmockor. ”Come the revolution” drog dessutom ner spelningens mest högljudda applåder. Bandet består idag av tre originalmedlemmar: Kim McAuliffe (gitarr, sång), Enid Williams (bas, sång), Denise Dufort (trummor) och gitarristen Jackie Chambers som ersatte benmärgscancersjuka Kelly Johnson. Den sistnämnda avled 2007 av sin sjukdom. Missa inte Girlschool nästa gång de kommer i din väg.

Sweden Rock Festival 2018
Foto: Georg Ryttman

Tarja: hon sjunger så fint och mäktigt, en cool snubbe lirar elektrisk cello, allt utom hårdrockslåtar är bortplockat, showen är avskalad och smakfull, det borde bli så bra, men tyvärr är det ett faktum att alltför få av Tarjas låtar håller måttet. Visst, de är okay att lyssna till för tillfället, men samtidigt är Tarja-låtarna lättglömda och de som verkligen står ut är Nightwish-låtarna samt Gary Moore-covern ”Over the hills and far away” som avslutar showen. Att ljudet är aningen dovt och mullrigt gör inte saken bättre och jag känner bara att Tarja förtjänar bättre än detta. Mycket bättre. Det är inte dåligt, hon drar publik, merparten av publiken stannar kvar till slutet, men ändå… Jag tror att Tarja borde fundera på att hitta en låtskrivarpartner som kan skriva låtar i epitet med hennes stora talang. Då kommer det bli magiskt.

Sweden Rock Festival 2018
Foto: Georg Ryttman

Judas Priest: sista headlinern ut för året, sista spelningen jag ser på lördagen och yes baby, Rob Halford är på strålande humör och bandet levererar ytterligare en gång på Sweden Rock som bara de kan. Låtmaterialet är roligt, blandat, okänt, känt, hits, klädbytena är många, många, bågen kommer in på scenen under ”Hell bent for leather” så som man vill ha det och Parkinson-sjuke Glenn Tipton som lämnade bandet tidigare i år överraskade genom att plötsligt dyka upp och gästa på gitarr under ”Metal gods”, ”Breaking the law” och ”Living after midnight” som avslutar konserten. Dessförinnan har bandet avverkat 15 låtar under en och en halv timme av sheer fucking heavy metal.

Det är en mycket nöjd undertecknad som vandrar tillbaka till campingen efter detta gig och efter hela denna lyckade festival. Kvaliteten på banden jag sett har varit oerhört jämn och hög den här gången, trumsolona ovanligt få (vilket vi tackar för) och stämningen på festivalen var gemytlig, god, vänlig och trevlig som vanligt. De gångna 20 åren på Sweden Rock Festival har gått förbaskat fort och det är sanslöst vad många bra band man har hunnit se genom åren. Men några ytterligare 20 år lär det inte bli, hur mycket man än vill, tyvärr… men kanske 10? Åtminstone 5… Vi får se…

Kommentarer

Kommentarer

Om Robert Ryttman

Kolla även

Norge väcker lyssnaren med en kraftsignal av hög rang via Once Awakes ”Ever So Cold”

Det norska dundret, såsom trash-metal-gruppen Once Awake, bildades 2004 under namnet ”Broken Silence”. Under en …