Senaste nytt
Hem / Recensioner / Album / Gary Numan – Dance (Vinyl Reissue)

Gary Numan – Dance (Vinyl Reissue)

Betyg - 8

8

Ett bra album i ännu bättre förpackning.

User Rating: Be the first one !
Gary Numan: Dance
Skivbolag: Beggars Banquet / Beggars Arkive.

These new romantics are oh so boring…” Beggars Arkive återutger Gary Numans Dance från 1981 med bonusspår på lilafärgad vinyl i gatefold-omslag.

Det kanske en smula förbisedda albumet Dance representerade en övergång från ”maskinfasen” av Gary Numans karriär till något mer jazzigt, om man med ”jazz” menar ett samarbete på bred front med delar av Japan, närmare bestämt Mick Karn på bas och saxofon samt Rob Dean på gitarr. Även Queen-trummisen Roger Taylor medverkar. Den mer sofistikerade inriktningen avspeglades i Numans 40-talskostym med hatt på omslaget.

Det är imponerande kompromisslöst att inleda med den nio minuter långa, suggestivt långsamma ”Slowcar to China”. Den komplicerade hihaten på ”Night Talk” för tankarna till ”777-9311” av Morris Day & The Time. ”You Are, You Are” har ett så härligt typiskt newwave-komp att man nästan kan se Chandler och Ross i Flock of Seagulls-frisyrer och midjekorta melodifestivalkavajer med uppkavlade ärmar. (Svaret på frågan ”Are Friends electric?” blir alltså ”ja”.)

Det finns gott om percussion och rytmer på Dance, men de är mer för hjärnan än fötterna. Trots titeln är Dance inte precis dansgolvsinriktad. Mick Karns expressiva, bandlösa bas intar en framskjuten position och det går inte att komma ifrån att ljudbilden är mer intressant än låtskrivandet.

I synnerhet förlängt till fyra vinylsidor är albumet snarare en meditativ upplevelse som kräver sin tid än en lättillgänglig hitkavalkad. ”She’s Got Claws” och ”Crash” (uttalas ”grash” om du heter Gary Numan) kan möjligtvis locka ut en på det nyromantiska dansgolvet, men det får förstås inte gå så långt att man riskerar att börja svettas och ställa till sminkningen.

Fyra vinylsidor, ja. Standardupplägget för återutgåvor är ju att vinylversionen bara är en rak nypressning av originalalbumet, medan extramaterialet finns på cd:n och i digitalformat. Men här finner vi en handfull bonusspår på sida D. Och ingen kan spåna fram trendigt (i vart fall enligt 1981 års trender) alienerade låttitlar som Gary Numan, antingen det är ett tokroligt Star Wars-möter-Morrissey-scenario som ”Stormtrooper in Drag” eller en mer traditionellt melodramatisk Numan-titel som ”I Sing Rain”. (Mycket av Garys grammatik verkar bygga på att androider inte flamsar runt med prepositioner utan är lite mer rakt på i syntaxen.)

Och visst är det något speciellt med musik i fysiskt format. Det ger en helt annan helhetsupplevelse när man kan dyka ner i texterna, som är tryckta på innerkonvoluten, medan Gary poserar stenhårt på fotografierna med sin hatt och sitt silverfärgade läppstift och verkar göra sitt bästa för att utstråla en känslolös känsla av ”jag-är-en-robot, eller vänta lite förresten, jag är inte ens det, jag var ett cyniskt moln av flytande metalliskt väte. Ha, där satt den!” Detaljer som den lilafärgade vinylen och de elegant formgivna etiketterna, med hatten på, blir kronan på verket. Ett bra album i ännu bättre förpackning.

Kommentarer

Kommentarer

Om Hans-Olof Svensson

Webbredaktör och skribent. "A truly charming journalist" – Ray Cokes

Kolla även

Christer Hellman, Richard Barbieri och Johan Kinde i Stockholm 2017. Foto: Ernst Adamsson Borg.

Lustans Lakejer – inför En Plats i Solen: ”Det ligger vanligtvis inte i mitt DNA att återuppliva något”

Lustans Lakejer turnerar med 35-årsjubilerande klassikern En plats i solen och Zero har talat med gruppen.