Senaste nytt
Hem / Recensioner / Album / OMD – The Punishment of Luxury
OMD

OMD – The Punishment of Luxury

points - 7

7

Det känns som att OMD har mycket kvar att ge. De utvecklas och är verkligen inte ”sitt eget coverband”, utan testar hela tiden nya grepp .

User Rating: Be the first one !

Orchestral Manoeuvres in the Dark – The Punishment of Luxury. Gästrecension av OMD-experten Magnus Dahlberg. 

Så har det äntligen kommit, OMD:s trettonde album, The Punishment of Luxury. Namnet är taget från en målning med samma namn. Konstnären heter Giovanni Segantini, men är för mig helt okänd.

Jag har väntat sedan någon gång i våras på att plattan skulle släppas. Beställde en ”all formats bundle”, som kom i veckan. Det var julafton! OMD ger verkligen fansen något utöver det vanliga. Plattan i tre olika vinylutgåvor, en bok med DVD, demos och en albumkassett. Mycket trevligt!

Albumet inleds med”The Punishment of Luxury” och redan i de första raderna hör vi hur mycket OMD är inspirerade av Kraftwerk: ”The punishment of luxury is in the air for all to see”. Om inte det är en hint till Kraftwerks ”Radioactivity”, så vet jag inte vad. Låten är upbeat och godkänd, men de kunde gärna skippat ”hey! hey! hey!” som får mig att tänka på en fotbollslåt. Spår två är första singelsläppet ”Isotype”. Helt klart bättre låt och här har vi lite av vad jag gillar mest med OMD: härliga slingor och sköna melodier.

Spår tre och fyra känns däremot bara fel. ”Robot Man” är bara enerverande och ”What Have We Done” är sliskigare än allt sockersött från karamellkungen. Det blir bara för mycket!

Nästa låt, ”Precision & Decay”, är ett spår där deras leklusta kommer fram. Ett mellanspår kanske, men helt klart ett steg i rätt riktning. ”As We Open, So We Close” fastnar snabbt och kommer att växa. Här får de verkligen till det med ljudbilden. Det fräser och smattrar. Ovanpå det Andys röst som fungerar perfekt tillsammans med blandningen av oljud och harmonier. ”Art Eats Art” är en fartfylld poplåt där man hyllar konstnärer, kompositörer och arkitekter genom att helt enkelt läsa upp namnen till musiken. Känns kanske lite överflödig, men det är inget större fel på låten.

OMD-album
OMD – The Punishment of Luxury (White Noise)

Nästa spår är något så märkligt som en låt där man återanvänt delar från en tidigare låt som släpptes 1996, då OMD var ett enmansprojekt. Låten skrevs dock lite tidigare i en tid då OMD fortfarande var ett band, men släpptes aldrig vid det tillfället. Hursomhelst är låten är inte så dum, även om titeln lämnar övrigt att önska: ”Kiss Kiss Kiss, Bang, Bang, Bang”. Poesi på hög nivå.

”One More Time” tar oss tillbaka till det OMD gör bäst. Bra melodier och härliga ljudmattor. Nästa spår, ”La Mitrailleuse”, var teasern OMD släppte i våras. Låten väckte då min nyfikenhet och höjde förväntningarna. Här lyckas man bygga upp en ljudbild där rytmen utgörs av maskingevär och explosioner. Tyvärr så blev dock inte albumet så experimentellt som jag hade hoppats.

Albumet avslutas med två riktigt bra spår. Näst sist kommer det bästa OMD gjort på länge, ”Ghost Star”. Här får jag allt det jag älskar med OMD. Andy sjunger med en känsla som ger mig rysningar. Kraftwerkflirten är tydlig. En låt som växer och växer hela tiden. Avslutningsvis en ballad som även den ger mig rysningar. ”The View From Here” är precis så smäktande som jag vill ha den.

OMD är snart framme vid sitt 40-årsjubileum. Trots det känns det som att de har mycket kvar att ge. De utvecklas och är verkligen inte ”sitt eget coverband”, utan testar hela tiden nya grepp .

Trots att de åren 1988-1996 för mig gick vilse på den musikaliska kartan är de fortfarande mitt husband!

Magnus-OMD
Gästrecensent och OMD-expert Magnus Dahlberg (i mitten) tillsammans med herrar Andy McCluskey och Paul Humphreys.

Magnus Dahlberg tipsar om tre klassiska album man måste lyssna på med OMD:

  • Organisation (1980)
  • Architecture & Morality (1981)
  • Dazzle Ships (1983)

 Efter 1984 blev OMD mer poporienterade, men Magnus menar att följande två album fortfarande lät intressanta och man kunde skönja själva essensen med just OMD, varför även de är värda att kolla upp:

  • Crush (1985)
  • The Pacific Age (1986)

Kommentarer

Kommentarer

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Björk

Björk till Sverige

En spelning på svensk mark i augusti.