Senaste nytt
Hem / Artiklar / Oasis – Supersonic
Oasis
Oasis. Foto: Jill Furmanovsky.

Oasis – Supersonic

Oasis SupersonicZero har förhandstittat på Oasis-dokumentären Supersonic, som har biopremiär på fredag.

Oasis har betytt mycket för många människor i vår värld. De har till exempel skrivit den officiella låten för alla pubertala killar med gitarr på hemmafester, hjälpt föra samman trevande kärlekspars läppar och sålt en fruktansvärd mängd plattor. Men den stora frågan är om Oasis var världens sista riktiga rockband. Enligt bandet (läs Liam) själva var de just precis det. Världens sista riktiga rockband. Själv har jag inte helt skrivit under på den sanningen, men den nya filmen om bandet, Supersonic, börjar få mig att tänka om.

Filmen inleds med klipp från Oasis legendariska konserter i Knebworth. 300000 människor besökte  det gräsbeklädda område som skulle komma att skapa musikhistoria. Tre år tidigare hade bandet stått i en källare i Manchester och inte vetat riktigt hur de skulle gå till väga. Men att de skulle till toppen, det var de säkra på. Och toppen blev det.

Filmen tar oss genom de uppgångar och fall som bandet gått genom. Från att Creation Records-ägaren Alan McGee såg bandet i Glasgow och erbjöd dem skivkontrakt på studs, till crystal meth på Whiskey A Go Go och bandmedlemmar som hoppade av. Alltid utrustade med en attityd som retade gallfeber på den politiska eliten i England, en total avsaknad av självinsikt och ständigt sökande efter att bli större än universum självt.

Tre år av rockhistoria avverkas på två timmar. Det är en historia om sex, droger, relationer och väldigt stor syskonrivalitet. Att Noel och Liam haft ett förhållande som närmast kan liknas vid ett par som är långt förbi sitt utgångsdatum är allmänt känt, något som ofta urartade i slagsmål eller att de avskedade varandra från bandet. Men det tas också fasta på att Oasis aldrig skulle varit just Oasis om detta saknades. Den hatkärlek som fanns mellan bröderna var det som fick dem att röra sig uppåt i musikbranschen. Utan att gissa för mycket kan det nog tänkas att en del låttexter är hämtade från brödernas förhållande till varandra och sin övriga familj, bestående av en kärleksfull mor och en något fruktansvärd far.

Utöver fokus på brödernas relation får även de övriga bandmedlemmarna och människor runt omkring bandet träda fram ur skuggorna och berätta sin sida av historien. Ett perspektiv som, i alla fall hos mig, ofta legat i periferin, eftersom bröderna Noel och Liam alltid solat sig mest i rampljuset.

När jag såg Supersonic kändes det på samma vis som varje gång jag ser ett band eller en artist som jag älskar men inte fått uppleva på riktigt. Jag fick aldrig se Oasis under deras storhetstid. Bandets första platta slog ned som ett bombnedslag i skivaffärerna när jag var ett år gammal. På den tiden var det mer lära sig krypa och säga ”mamma” som låg på agendan, inte ett gäng drogliberala galningar från Manchester. Supersonic ger personer som mig en möjlighet att uppleva detta band på ett sätt som vi bara kunnat önska, i alla fall i två timmar. Vad gäller de lyckliga typer som fick uppleva denna rock-cirkus på plats blir det med största sannolikhet en angenäm promenad längs en minnenas allé, kantad med nya infallsvinklar om bandet.

Frågan om de var världens sista riktiga rockband kvarstår. Men visst. Kanske är det så. Attityden att skita i allt och alla kanske inte riktigt finns kvar i dagens, i alla fall på ytan sett, polerade musikvärld. Personligen vill jag gärna tro att samma attityd finns idag men samtidigt har jag svårt att se Arctic Monkeys dra linor med crystal meth backstage och slå varandra på käften när problem uppstår. Och Pete Doherty har varit på rehab i Thailand, så det hoppet har också slocknat. Men summa summarum är att det inte spelar så stor roll. Om Oasis bestämt sig för att de var världens sista rockband får de väl vara det då. För även om störst bäst och vackrast spelade stor roll för medlemmarna i bandet försöker, och lyckas, filmen nyansera något mer. Den lyfter fram perspektiv som glömts bort eller ignorerats över tid och kommer med största sannolikhet att göra att både bucket hats och Oasis får sig ett uppsving. För jag var nog inte den enda som direkt efter filmens slut brakade genom deras två första plattor, googlade på ”Fila bucket hat” och tänkte: ”Jävlar, vad bra de var.”

 

Kommentarer

Kommentarer

Om Ernst Adamsson Borg

Kolla även

Aurora

Aurora tolkar Oasis

Norska Aurora ger ut en cover av Oasis "Half the World Away".