Senaste nytt
Hem / Artiklar / Marsheaux – bryter ny mark med Ath.Lon
Marsheaux ettan

Marsheaux – bryter ny mark med Ath.Lon

Vad betyder egentligen Ath.Lon, vilket är Depeche Modes mest underskattade album, vem gör de snyggaste skorna och går det att äta något så exotiskt klingande som ”lahanodolmades”? Förutom svaren på dessa intrikata frågor bjuds det på funderingar om den ekonomiska krisen i Grekland, vackra ord om Vangelis och mycket mer. Zero har pratat med Marsheaux. I sann Kraftwerk-anda valde Sophie Sarigianniduo och Marianthi Melitsi att svara kollektivt på våra frågor. Ta del av det spännande utbytet här.

Marsheaux Athlon

Kalispera, Marianthi och Sophie! Stort tack för att ni, trots ett välfyllt schema, tar er tid att svara på några frågor! Låt oss börja med att prata lite om ert nya album, Ath.Lon. Tycker ni att skivan, sound- och kompositionsmässigt, är en naturlig utveckling på vad ni gjort tidigare?
– Vi skulle vilja säga att Ath.Lon är en vidareutveckling av våra tidigare idéer, samtidigt som den bryter ny mark. Det handlar om melodiös elektronisk pop, precis som på E-Bay Queen, Peekaboo, Lumineux Noir och Inhale, men hantverket har förfinats. Vi tänker gärna på albumen som våra barn. Varje ”barn” är unikt och vi är stolta över alla fem. Men det råder inga tvivel om att de är syskon och att de brås på sina ”föräldrar”…

Albumtiteln Ath.Lon låter som en sammansmältning av de båda huvudstäderna Aten och London. Är det en riktig tolkning av ordet?
– Ja, det stämmer bra. Vi bor i olika städer nu. Marianthi har flyttat till London, medan Sophie är kvar i Aten. Men genom vårt musikaliska samarbete suddas gränserna ut. Vi gillar även anspelningen på det grekiska ordet ”athlos”, som kan översättas till ”bedrift”.

Låg bedriften i att övervinna svårigheterna med distansarbetet?  
– Nja, att vi numera bor i olika länder påverkade faktiskt inte inspelningsprocessen speciellt mycket. Vi jobbade på ungefär samma sätt som vanligt. Båda skapade i sin egen hemmastudio och sedan träffades vi för att ”sy ihop” det hela. Visst fanns det tillfällen när man önskade att den andre bodde närmare, men samtidigt märkte vi snart att kvalitet är viktigare än kvantitet och lärde oss få ut så mycket som möjligt av våra möten. Vi jobbade inte bara hårdare och mer effektivt i studion, utan försökte även klämma in så många trevliga luncher som möjligt. Allt blev intensivare på ett bra sätt. Positivt var också att vi kunde hämta inspiration från två europeiska metropoler istället för bara en.

marsheaux-athlon cover

När jag lyssnar på Ath.Lon kommer jag ibland att tänka på Gary Numan. Det finns något retrofuturistiskt över ljudbilden. Håller ni med?
– Man kan hitta många influenser på albumet. ”Now You Are Mine” är besläktad med Depeche Modes ”It’s No Good”, ”Mediterranean” har en stämning som påminner om Yazoos ”Nobody’s Diary” och ”Safe Tonight” har lite av The Cures ”Just Like Heaven” i sig. Det är medvetna referenser från vår sida, samtidigt som vi är noga med att behålla ett visst avstånd och göra vår egen grej. Det kan mycket väl finnas spår av Gary Numan också, även om vi inte tänkt på det själva. ”Retrofuturism” är förresten ett ord vi gillar!

”Wild Heart” sticker ut lite från resten av albumet med sin lätt postpunkiga känsla. Är det viktigt för er att utöka den musikaliska paletten med jämna mellanrum?
– Absolut. Vi tycker om att testa nya uttryckssätt. Klassisk elektropop är vårt varumärke och vi kommer inte att styra skutan i någon annan riktning. Däremot behövs det någon överraskning på varje skiva. ”Wild Heart” skrevs under en period när vi lyssnade mycket på obskyr new wave, som belgiska Pas de Deux, och är färgad av det soundet.

Ni valde att släppa ”Safe Tonight” som singel och aptitretare inför albumet. Var det ett självklart val och i ert tycke den låt som bäst representerar Ath.Lon?
– Nej, det var inget lätt val. Vi hade ingen aning själva, så vi frågade 10 personer om vilken låt på albumet de tyckte passade bäst som singel. De gav oss 5 olika förslag tillbaka. Visst kändes det som en bra kvalitetsstämpel, men det gjorde oss inte mindre förvirrade, haha. Men till slut bestämde vi oss för ”Safe Tonight”, eftersom den har ett högt igenkänningsvärde och verkligen signalerar att Marsheaux är tillbaka.

Ath.Lon släpptes nyligen även i en mycket exklusiv bonusutgåva. Det handlar om en kromad pappbox med laserskurna bokstäver på framsidan. Den innehåller inte bara albumet, utan dessutom en bonus-EP och 14 kort prydda med små konstverk. Upplagan är begränsad till 808 exemplar och varenda box är unik, då ett av korten är handmålat av er. Hur föddes egentligen idén till detta ambitiösa projekt?
– Vi är ganska förtjusta i påkostade boxar och gillade tanken att kunna ge fansen något utöver det vanliga. Lite i samma stil som specialutgåvan av Peekaboo, som innehöll en lila ”tittut-påse”…

Wejedal's got a brand new bag
Skivsamlaren Johan Wejedal iklädd stilig Peekaboo-påse

Låt oss stanna kvar vid det visuella för ett ögonblick. Ni är en elegant och stilren duo. Hur mycket betyder kläder och styling för er?
– Egentligen inte speciellt mycket, betraktat ur ett renodlat Marsheaux-perspektiv. Det är musiken som är vår fascination och drivkraft. Däremot är vi båda, som privatpersoner, intresserade av mode och design. Vi tycker att en klassiskt feminin look, med höga klackar och rödmålade läppar, är snygg.

De flesta elektroniska popband kommer från England, Tyskland eller Skandinavien. Ni skiljer er sålunda lite från majoriteten på den punkten. Hur mycket tror ni att er grekiska bakgrund har påverkat er karriär?
– Det är svårt att svara på. Förmodligen spelar uppväxtlandet ingen större roll. Däremot kommer vi båda från familjer med ett stort musikintresse. Marianthis föräldrar lyssnade på Dusty Springfield, Nina Simone och Shirley Bassey. Hemma hos Sophie spelades det mycket Abba, Serge Gainsbourg och Demis Roussos. När new wave-vågen sedan kom på åttiotalet kändes det helt naturligt för oss att omfamna den och hitta ett eget musikaliskt språk.

MARSHEAUX-322-detail

Är ni på något sätt influerade av Mr. Evánghelos Odysséas Papathanassíou, mer känd som den elektroniske gurun ”Vangelis”?
– Vangelis är en stor kompositör och vi är stolta över att han är grek. Däremot har vi kanske inte speciellt många musikaliska beröringspunkter. Vangelis skriver mest instrumentala stycken medan vi är ett popband. Men självklart lyssnar vi gärna på hans storslagna verk. Blade Runner är ett av de bästa filmsoundtracken någonsin!

När det talas om Grekland nuförtiden är det ofta i samband med den allvarliga ekonomiska kris som drabbat landet. Har dessa svårigheter tematiskt eller stämningsmässigt färgat ert skapande?
– Vad som har utspelats i Grekland de senaste åren är inte bara ett lokalt problem, utan snarare ett symptom på det allmänna världsläget. Vi lever i svåra tider. Arbetslöshet, finansiell härdsmälta och människor på flykt innebär enorma utmaningar att hantera. Det är klart att vi är oroliga. Vår låt ”Beginning of the End” handlar om de känslorna. Men samtidigt är vi förhoppningsfulla och tror att allt kommer att bli bättre framöver.

Marsheaux33

Låt oss prata om något trevligare. Andy McCluskey från Orchestral Manoeuvres in the Dark har berömt er och sagt att han har ”a soft spot for Marsheaux”. Hur känns det?
– Då OMD är ett av våra favoritband, som har inspirerat oss massor, är det självklart jätteroligt och oerhört smickrande. Vi är väldigt tacksamma över allt stöd och all uppmuntran vi fått från Andy och Paul!

När vi ändå är inne på ämnet ”idoler”. Ifjol släppte ni coverskivan A Broken Frame, där ni nytolkade Depeche Modes andra album. Hur kommer det sig att ni valde just A Broken Frame istället för mer inflytelserika och storsäljande Depeche-skivor som Black Celebration eller Violator?   
– Vi ville ge A Broken Frame lite välförtjänt uppmärksamhet, då vi tycker att det är Depeche Modes mest underskattade fullängdare. Vince Clarke hade hoppat av bandet, Martin Gore hade tagit över låtskrivarrollen och hela skivan andas pånyttfödelse och ungdomlig energi. Trevligt nog har många uppskattat våra nytolkningar av låtarna, så med facit i hand känns det som att vi valde helt rätt.

A Broken Marsheaux

Vad händer framöver? Ska ni ut och turnera med Ath.Lon?
– Ja, vi håller på att förbereda ett nytt liveset och ser verkligen fram emot att komma ut i världen, spela elektronisk pop och träffa en massa underbara människor!

Avslutningsvis fem snabba frågor:

Aretha Franklin eller Madonna?
– Tidiga Madonna.

Bryan Ferry eller Brian Eno?
– Båda. Bryan Ferry för stilen och Brian Eno för kreativiteten.

Moussaka eller sushi?
– Definitivt sushi. Det finns förresten mycket godare grekisk mat än moussaka. Testa lahanodolmades!

Madonna, Ferry, Shoes

Dr. Martens-kängor eller Manolo Blahnik-pumps?
– Varken eller. Vi föredrar Louboutin-skor.

Thessaloniki eller New York City?
– Varför välja? Båda städerna har sin charm och är väl värda ett besök!

Kommentarer

Kommentarer

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Null + Void & David Gahan: Where I Wait

Null + Void & David Gahan: Where I Wait

Nu är hela videon där David Gahan gästsjunger hos Null + Void släppt.