Senaste nytt
Hem / Artiklar / Anders Tengner – gör upp med åttiotalet i succébok
AndersMandyettan

Anders Tengner – gör upp med åttiotalet i succébok

Åttiotalet var tio år av ekonomiskt uppsving, glamour och tekniska framsteg, men även av moralpanik, tveksamma modeyttringar och stora motsättningar mellan synthare och hårdrockare. I fjolårets succébok 80-talet ringde – och vill ha tillbaka sin hockeyfrilla gjorde den kände svenske författaren, kulturjournalisten och medieprofilen Anders Tengner upp med det färgstarka årtiondet. Zero ville veta mer och kontaktade honom för en djupare inblick i en tid som både var förvånansvärt oskyldig och underbart dekadent.

AT hötorget84
Anders Tengner i stilig åttiotalssvid

Filmen G, digitalklockor, Rubiks kub, Commodore 64 och Heta Linjen. Mintgröna kavajer med axelvaddar och snötvättade jeans instoppade i vita tubsockor. Hockeyfrillor, uppburrade permanent och tuperade luggar. Trance Dance, Nik Kershaw, bröderna Herrey och Samantha Fox på listorna. Så långt allt väl.

Men åttiotalet var samtidigt en oglobaliserad och ouppkopplad värld, där utbudet var starkt begränsat och det mesta gick väldigt långsamt. I Sverige fanns det två tv-kanaler, som visade testbild halva dagen i väntan på höjdarprogram som ”Språka på serbokratiska” eller ”Tema: rumänska kasperdockor”. Televerket var den enda och givetvis hutlöst dyra leverantören av telefoni och ägde ens telefon, även om man själv betalat för den.

Himmel eller helvete? Eller kanske både och? De flesta kan i alla fall vara överens om att åttiotalet var ett spektakulärt decennuim. Vi ringde upp Anders Tengner, som i fjol gav ut den intressanta och underhållande boken 80-talet ringde – och vill ha tillbaka sin hockeyfrilla, för att få reda på mer.

80-talet ringde

Hej, Anders, och tack för att du tar dig tid att berätta mer om det kanske märkligaste av moderna årtionden! Din bok 80-talet ringde… är en både rolig och informativ genomgång av eran. Men hur kommer det sig att du valde modellen ABC-bok?
– Jag hade redan från början bestämt att det skulle bli en väldigt grafisk bok, som var uppbyggd kring alla de åttiotalsbilder jag tagit under mina år som journalist. Men att 80-talet ringde… just blev en ABC-bok var ett spontant beslut. När mina gamla diabilder var genomgångna, rengjorda och digitaliserade kändes ABC-modellen som ett kul sätt att presentera dem. Så jag går igenom en massa tidstypiska fenomen från ”A” till ”Ö”. Musikartister varvas med mode, bilar, prylar, maträtter, filmstjärnor och en massa annat. Visst var ett par bokstäver, som ”x” och ”y”, lite svårare än andra, men hela alfabetet är representerat och jag tycker att boken fick en skön blandning av högt och lågt.

Åttiotalet är ett decennium som polariserar mycket. Många fascineras av det och hyllar okritiskt neonfärgerna och hockeyfrillorna. Men det finns även de som dömer ut årtiondet fullständigt. Varför tror du att just åttiotalet väcker så starka känslor åt båda hållen?
– Åttiotalet innebar ett paradigmskifte på många sätt. Det var ett årtionde då man skulle tro på sig själv och betona det individuella, vilket var en rejäl kontrast till de kollektiva idéerna på sextio- och sjuttiotalet. Folkhemmet började försvinna och samtidigt blev det lätt att tjäna snabba pengar. Vanliga människor fick plötsligt råd att sätta guldkant på tillvaron och skämdes inte längre över att visa det. Det är klart att det stack i ögonen på många. Sverige är ju både ett land där arbetarrörelsen gjort ett starkt avtryck och ett land med en lång tradition av avundsjuka. Ovanpå allt annat var åttiotalet högljutt och färgglatt. Jag kan tänka mig att många retar sig på omåttligheten. Själv resonerar jag tvärtom. Det var tio år med högt underhållningsvärde, så varför inte luta sig tillbaka och låta sig roas av dem?

Anders Tengner med ikonen Alice Cooper. Foto: © Michael Johansson

I det intressanta inledningskapitlet i Åttiotalet ringde… tar du upp fenomenen ”direkt tillfredställelse” och ”obegränsad tillgänglighet”. Istället för att spara sin veckopeng i en månad och köpa en efterlängtad skiva med till exempel Kiss eller Eurythmics, så går dagens tonåringar in på Spotify och får tillgång till artistens fullständiga katalog med bara en knapptryckning. I många fall lyssnar de knappt på vad de hittat, utan bläddrar bara vidare i den digitala oändligheten. Hur tror du att detta kulturöverflöd påverkar de yngre generationerna?
– Nu vill jag inte låta teknikfientlig eller bakåtsträvande, men det finns helt klart negativa bieffekter med den ständiga uppkopplingen. Förväntan upplevs inte på samma sätt som förr. På sjuttio- eller åttiotalet satt man hemma och drömde om en skiva. När man väl sparat ihop pengar och köpt den, så satt man på bussen, tittade på omslaget och var jättespänd. När man slutligen la nålen på skivan var det nästan en religiös upplevelse. Man fick en jättekick! Att hitta några nya låtar på Spotify ger kanske en liten kick, men inte samma typ av djup tillfredställelse. Jag tror att dagens tonåringar blivit beroende av ”småkickar” och ny stimulans hela tiden, vilket leder till en väldig rastlöshet. Kvantitet har blivit viktigare än kvalitet. Mycket ny kultur är en ”slit-och-släng-vara” och jag har svårt att tro att speciellt många nutida band kommer att lämna bestående avtryck.

På åttiotalet var popartisterna, skådespelarna och tv-stjärnorna överlag glamorösa och det var svårt att föreställa sig dem i vardagliga situationer. På senare år har de, i hög utsträckning, förlorat sin ”ouppnåeliga status” genom att finnas tillgängliga i sociala medier och göra statusuppdateringar om jordnära aktiviteter som tandläkarbesök. Vad tycker du om den utvecklingen?
– Den är faktiskt lite tråkig. Ordet ”idol” användes ursprungligen om avgudabilder och jag tror fortfarande att folk, innerst inne, vill ha lite distans till personerna de beundrar. Mycket av mystiken försvinner genom det ständiga Twitter- och Facebookflödet. Att informationen var knapp på åttiotalet var naturligtvis inte enbart positivt, men det bidrog till en mytbildning som som jag kan sakna ibland.

AT NYC1984
Anders Tengner på uppdrag i New York 1984

Av dina böcker 80-talet ringde… och Access All Areas att döma var åttiotalet en väldigt spännande tid att vara musikjournalist. Du fick flyga runt över hela planeten och leva rockstjärneliv själv…
– Visst, för mig var det en fantastisk tid med en massa resor och galna fester. Jag hade turen att få träffa och intervjua praktiskt taget alla dåtidens största artister. Ibland stod det limosiner och väntade på mig på flygplatserna. Det kändes både underbart och helt osannolikt! Men det var naturligtvis inte många journalister förunnat att leva på det viset. Jag var på rätt plats vid rätt tillfälle. OKEJ, som jag skrev för, var länge Sveriges enda poptidning och skivbolagen hade gott om pengar att satsa. Självklart hjälpte det även till att jag var driven och gärna ”skickade iväg mig själv” på uppdrag till London, Paris eller New York.

OKEJ och systertidningen Poppis gavs ut på samma förlag och gjordes i hög utsträckning av samma gäng. Speciellt många andra källor till information om popkultur fanns inte i åttiotalets Sverige. Kan man säga att ni hade ett stort inflytande över vad folk konsumerade?
– Jag skulle vilja säga att vi hade total makt. Det fanns inget Internet och landets två tv-kanaler visade nästan inga ungdomsprogram, så tonåringarna var helt utelämnade till oss. Monopolsituationer gynnar sällan kvalitet, men jag tycker ärligt talat att vi gjorde ett bra jobb. Vi hade bra koll och ansträngde oss för att bjuda på en schysst blandning. Eftersom de svenska ungdomarna nu var så svältfödda på popkultur, så brukade de läsa varje OKEJ-nummer från pärm till pärm. Det innebar att de tuggade i sig artiklar om både Depeche Mode och Mötley Crue. Idag är det mesta specialinriktat och många sajter koncentrerar sig bara på en musikstil. OKEJ var bred och hade något för alla.

AndersThompson
Anders Tengner med Thompson Twins

Mångfald i all ära, men många förknippar åttiotalets Sverige med en Kalla kriget-liknande konflikt mellan de båda subkulturerna ”synthare” och ”hårdrockare”. Hur lyckades ni tillfredställa båda lägren i OKEJ och hur medskyldiga var ni egentligen till själva osämjan?
– Ärligt talat skapade vi mycket av konflikten, eftersom det var ett smart sätt att sälja lösnummer. Vi gjorde gärna lätt provocerande uppslag, där till exempel Iron Maiden och Howard Jones ställdes mot varandra och det antyddes att de representerade olika sidor i en tvist. Vilket de naturligtvis egentligen inte gjorde. Men vi eldade på både synthnissarna och heavy metal-gänget att gnabbas på OKEJ:s insändarsida, som var dåtidens enda svenska diskussionsforum för ungdomar. Såhär i efterhand kan man konstatera att syntharna och hårdrockarna faktiskt hade mer gemensamt än någon ville erkänna, då bägge lägren utmanade vuxenvärlden och gjorde uppror mot den kommersiella mainstreamkulturen…

Okej 1984

Bildmaterialet i OKEJ var extraordinärt. Ni fick till exempel Dee Snider, Blackie Lawless och Bruce Dickinson att posera i tomtedräkt. Hade artister mer självdistans på åttiotalet?
OKEJ:s chefredaktör Hans Hatwig var egentligen inte särskilt musikintresserad. Däremot hade han en bra känsla för grafik och layout, så fotona fick ofta spela första fiolen i tidningen. Det brukade inte heller vara några större problem att få artisterna att ställa upp på ”annorlunda bilder”. OKEJ var väldigt viktig för den skandinaviska marknaden och stämningen på åttiotalet var mer avslappnad än idag. Så vi tog många fantastiska bilder i vår Stockholmsstudio. Som den gången vi byggde upp ett skräcklaboratorium och Ozzy Osbourne klädde ut sig till galen vetenskapsman. Det hade man aldrig lyckats med nuförtiden…

AT Ozzy jeckyll88
Anders Tengner med ”Dr. Ozzy”

Utan dig hade Samantha Fox, som Zero nyligen intervjuade, förmodligen inte slagit igenom med dunder och brak i Sverige. Kan du berätta om hur det hela gick till?
– Jo, 1985 var jag hemma hos Lemmy i Motorhead och fascinerades av att han hade en hel vägg med bilder på en ung toplessmodell, som jag tyckte var jättesöt. Året därpå hittade jag, till min stora förvåning, en singel med samma tjej på skivbolaget Sonets kontor i Stockholm. Jag lovade dem direkt att sätta henne på OKEJ:s framsida om de distribuerade ”Touch Me” i Sverige. Hans Hatwig undrade först varför jag ville lyfta fram en okänd tjej, men jag kände på mig att hon skulle bli stor och han var inte precis svårövertalad när han fått se ett par bilder på henne, haha. Sonet släppte singeln och både den och OKEJ-numret blev riktiga storsäljare. Efter det gjorde jag många intervjuer med Samantha över hela världen. Många av mina manliga kompisar var väldigt avundsjuka, åtminstone fram till hon avslöjade att hon inte var intresserad av killar. Men jag fick i alla fall en puss och en platinaskiva som tack för hjälpen med lanseringen!

AT Sam Fox
Anders Tengner och Samantha Fox ger tummen upp för åttiotalet

Du var med och skapade svensk tv-historia på åttiotalet. Jag tänker förstås på den berömda debatten i Svar direkt, där en övernitisk Siewert Öholm tvingade dig att stå till svars för både W.A.S.P:s blodiga scenshow och ungdomens förfall i allmänhet.
– Ja, det programmet har gjort ett starkt intryck på många svenskar. Fredrik och Filip tog med det i sin show ”100 höjdare” och det har diskuterats i hundratals forum på nätet. Siewert Öholm hade en bra programidé, men det var naturligtvis väldigt orättvist att jag ensam skulle sitta och försvara hårdrockskulturen inför en publik bestående av pingstvänner, indignerade pensionärer och femåriga barn. Det var inte alls vad jag hade förväntat mig och efter programmet kände jag mig både lurad och överkörd. Men i våras, trettio år senare, blev det en ”returmatch” på min hemmaplan. Siewert och jag möttes igen på Boulevardteatern i Stockholm. Den här gången med 200 hårdrockare i publiken. Han bad faktiskt om förlåtelse för grillningen på åttiotalet. Det var reko gjort och jag respekterar Siewert, men vi är inte precis Facebookvänner eller så…

Siewert

Tycker du att moralpaniken i sig har minskat sedan åttiotalet? Rammstein, Rob Zombie och Marilyn Manson har ju också kritiserats ganska hårt…
– Det kommer alltid att finnas människor med konservativa idéer och nya fenomen kommer alltid att betraktas med en viss skepsis. Det kan vi nog inte göra något åt. Personligen har jag inget emot Marilyn Manson, men jag brukar faktiskt ofta säga ”det var bättre förr”. Det är inget jag skäms över. Generationerna måste ha olika värderingar. Annars utvecklas samhället inte framåt. Fast det är svårare att provocera idag än på åttiotalet. Min dotter är 14 nu. Om hon skulle släpa hem ett dödsmetallband till kvällsmaten, skulle jag inte bli speciellt chockad. Möjligen om hon kom med ett dansband, haha…

Modern Anders
2000-talets Anders Tengner

Du har, för att nämna några av dina meriter, varit redaktör för tidningarna OKEJ och Rocket, jobbat för Antikvärlden och Classic Motor, skrivit böcker om Europe och Yngwie Malmsteen samt varit programledare för tv-programmet Metalljournalen. Att kalla dig för en av Sveriges mest inflytelserika mediaprofiler är knappast att ta för stora ord i sin mun. Vilka tips kan du ge till dem som drömmer om en framtida karriär som kulturskribent?
– Det är en svår fråga, eftersom medieklimatet idag är helt annorlunda än när jag började skriva. Men generellt handlar det om hitta en egen nisch, något man är riktigt vass på, och satsa stenhårt på att bygga sitt varumärke. Det är viktigt att ha en annorlunda vinkling på sina texter, en form av ”personlig stämpel”, som gör att man sticker ut lite från mängden. Sedan bör man inte sälja sig för billigt. Om man börjar jobba gratis för olika sajter kan det lätt bli en ond cirkel. Visst är det bra att ”samla erfarenheter” och ”bygga upp ett nätverk”, men i slutändan måste även kulturarbetare kunna betala sin mat och hyra!

Vill ni köpa Anders Tengners underhållande och intressanta bok 80-talet ringde – och vill ha tillbaka sin hockeyfrilla till ett unikt specialpris bara för Zero-läsare? Följ länken här och ni har årets bästa julklapp klar!

Kommentarer

Kommentarer

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

plaito

Plaitōs spår ”Finding My Heart” är vacker & osjälvisk kärlek

Plaitō är en talangfull ung man från Byron Bay i Australien. Rösten är unik med …