Mother Empire – The System

Kan man förena 80-talets brittiska arv av nya romantiker, synthpop och depprock med dagens amerikanska alternativrock? Danska Mother Empire försöker i alla fall göra det på The System, en platta där ett visst mörker möter en del vackra melodier, och dystopier.  

Morten Jaegers röst fungerar fint till musiken när det gäller att återge en atmosfär av det mörka 80-talet. Den påminner ibland om Ian Curtis ödesmättade stämma, men utan den sistnämndes desperation och djupa inlevelse. Och det är här någonstans som jag har mina tvivel angående Mother Empire. De gör bra låtar, snygga melodier, förmedlar regniga, nattliga, sorgsna stämningar och känslor, men saknar samtidigt något av den nerv och smärta som krävs för att man hundraprocentigt ska tro på texternas innehåll. Kanske sjunger Jaeger för bra, för rent, och för proffsigt, helt enkelt? Kanske har han lagt mer tyngd på tekniken än på känslorna? Jag vet bara att det där lilla extra, det som svider till, som gör ont och gör skillnad, saknas i sångarens uttryck. Gång på gång närmar han sig dock smärtpunkten, och ger bandet ut en platta till är det högst sannolikhet att han når den där elektriska toppen så att fördämningen brister. Till dess lyssnar jag gärna till The System ändå. Jaegers röst är nämligen mörk, behaglig, följsam och det är ett stort plus att man lätt hör orden han sjunger. Musikaliskt kunde bandet kanske spara på gitarrerna lite, och framhäva mer synthesizers, men det är inte livsviktigt, däremot ett stilla och högst personligt önskemål från min sida. Bandet har dock fått till en riktigt hygglig mix av instrumenten och det låter riktigt bra om skivan.