Senaste nytt
Hem / Artiklar / Arvikafestivalen 2009 – – Stekande sol, överraskningar och antiklimax

Arvikafestivalen 2009 – – Stekande sol, överraskningar och antiklimax

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tina Arwidson)

En osedvanligt varm och torr Arvikafestival är över. Det blev ett år där de mindre akterna stod för överraskningarna medan flera av giganterna levererade mer på välregisserad rutin. Drömbokningen Depeche Mode hjälpte till att locka dryga 22 500 besökare, och Arvikafestivalen har inga planer på att sluta växa.

Text: Tina Arwidson
Foto: André Öberg

Utöver värme- och publikrekord berättades även på lördagens presskonferens att rekordmycket alkohol – över tusen liter – beslagtagits i en synnerligen lyckad insats mot minderårig alkoholkonsumtion samt langning. Och vad gäller nya drömbokningar inför framtiden står bland andra Daft Punk och Rammstein högst upp på listan.
Torsdag – Röyksopp och Kite överraskar

När The Sounds går på kvart över fyra den första festivaldagen är det alltför varmt för att masa sig ut ur skuggan och in till konsertområdet, och jag nöjer mig med att lojt lyssna på håll. Istället blir det hajpade Nordpolen som får bjuda på premiärspelningen. Tyvärr, måste tilläggas, för det låter faktiskt inte särskilt bra. Det är nog tänkt att vara lite charmigt Håkan Hellströmigt, men resultatet blir mest oengagerad falsksång utan publikkontakt. Den mesta underhållningen står den märkliga fuskleopardpälsen för, på Pelle Hellströms i övrigt bara överkropp.

Röyksopp levererar en desto starkare upplevelse två timmar senare, med en konsert som närmast gränsar till trancegiganternas förmåga att bjuda upp till dans. Publikhavet gungar i takt och Apollotältet vibrerar av energi. När Robyn sedan äntrar scenen, följd av Karin Dreijer iförd snöuggledräkt, vet publikens jubel inga gränser. Själva konstaterar norrmännen glatt att ”det är helt fantastiskt”. Och att Röyksopps tillbakalutade, eleganta electro kunde vara så pass medryckade live hade jag faktiskt inte trott, så visst är det fantastiskt. Tio poäng till Norge.

Det har blivit dags för kvällens mastodontspelning. Trent Reznor intar Vintergatan, och bakom honom försöker förgäves det övriga Nine Inch Nails påkalla uppmärksamheten. För när Trent Reznor är på det där alldeles särdeles kraftfulla och explosiva humöret, då är det svårt att ens slita ögonen ifrån honom. Han ger allt och lite till på scenen, och han absorberar också allt ifrån publiken. Men inte ens denna överlägsna kvalitet, parat med det faktum att här levereras förvisso mycket nytt men även ett antal både förväntade och efterlängtade hits, tar bort känslan av att befinna sig på en stadiumrockkonsert. Och det är verkligen en riktigt bra rockkonsert, där rock’n’roll-myten, gesterna och riffen får allt utrymme som krävs. Men allteftersom rockattityden förstärks, gör även min distans det. En bra konsert, men inte för mig.

Elegant Machinerys plipploppsynth är mer pålitlig. Man vet vad man får, och Robert Enforsen levererar hits med sedvanlig glimt i ögonen. Trots ljudproblem och lite snubbel i början gör ”Årets synth”-akt en stark insats som höjer partytemperaturen. Samtidigt gör Kite, som dessvärre krockar med Elegant Machinery, en utomordentligt bra spelning på lilla Lyran-scenen. Snygga projektioner synkas med sången och bildar en träffsäker helhet där inget lämnas åt slumpen. Hade jag inte hunnit se så få låtar hade jag sannolikt utnämnt Kite till torsdagens höjdpunkt.
Fredag – i väntan på Depeche Mode
Fredag, och ännu en stekhet dag i Arvikaskogen. Efter ett välbehövligt svalkande eftermiddagsdopp i Glafsfjorden, tillsammans med hundratals andra överhettade festivalbesökare, är det dags för tyskt barnkalas i Apollotältet. I ärlighetens namn gör jag även en avstickare till Andromedascenen för att se de för mig dittills okända Poni Hoax, men efter att de visat sig vara osedvanligt trista återvänder jag till Apollotältet efter knappt två låtar.

Welle:Erdball bjuder i vanlig ordning på stor fest. Ett gäng rosa jätteballonger kastas ut i publikhavet, följt av pappersflygplan och andra publikfrierier. De flankerande fröknarna Venus och Plastique är för dagen iklädda färgglada sydtyska oktoberfestklänningar, och får bland annat spela keyboard på ett par antikverade slotmaskiner. Precis som på ElectriXmas-spelningen i december bjuds publiken sedan in till en ”tidsmaskin”, i form av femtiotalsdoftande doadoa-sång vid en tidstypisk mikrofon. Allt är med andra ord som en stor, rosafluffig synthdröm, med en oklanderligt klädd, artig och underhållande Honey vid rodret. Problemet för egen del är bara att jag redan sett just den här konserten, med just den här publikdialogen. Jag hoppas med andra ord på ett nytt scenkoncept tills nästa visit.

Nästa anhalt i schemat blir de svenska synthlegenderna The Mobile Homes som klämts in på Lyran-scenen. Trots att jag sett dem live två gånger under det senaste året ser jag fram emot konserten – framför allt efter att ha förälskat mig i det senaste albumet. Regnet strilar fortfarande ner utanför folkparksscenen efter det åskoväder som tömde himlen över Arvika. Under taket är luften fylld av förväntan och kväljande hetta. Innan Hans Erkendahl börjar sjunga den Smiths-mörka ”Dance On Your Grave” konstaterar han kort: ”Äntligen”. En bit in på det tjugofemte året som band står nu Mobile Homes slutligen på scenen på Sverige enda riktigt stora synthfestival.

Mobile Homes gör en bra spelning. Ingenting spektakulärt, men med det nya starka låtmaterialet och de gamla hitsen är det svårt att misslyckas. Här finns precis allt man kan önska sig, med ett särskilt plus för ”Afraid” och oväntade ”Getting Nowhere”, där versraden ”my body is my prison” inbjuder till högljudd allsång. På singeln ”I’m Phoning A Friend And He Says That” ansluter dottern och tillika West End Girls-sångerskan Isabelle Erkendahl på scenen för en duett. Summa summarum bjuder Mobile Homes på en konsert som inte lär göra någon anhängare besviken.

Nästa akt i Apollotältet är tyska mjuksynthduon De/Vision. Mina förväntningar är tämligen höga eftersom jag aldrig tidigare sett dem live, men tyvärr infrias de inte. Utan projektioner som kan bära upp en del av showen krävs åtminstone scenkarisma och god publikkontakt – vilket dagen därpå kommer att rädda legendariska DAF ifrån ett totalfiasko, och låta det stanna vid en trist spelning – men den sortens utstrålning besitter inte sångaren Steffen Keth. Trots att jag verkligen gillar en hel del av gruppens låtar känns det live mest rutinmässigt, utan överraskningar eller glöd. Efter sisådär fem låtar avviker jag för att istället knipa en plats inför Depeche Mode-konserten.

Depeche Mode – säker stadiumrock på gränsen till antiklimax
Festivalens överlag mest efterlängtade show ska snart börja. Stämningen är på topp och förväntningarna likaså, och det enorma publikhavet vibrerar av spänning i den värmländska nu uppklarnade sommarnatten. ”In chains” inleder trion av nya låtar, och det känns just som ett långt intro. Dave är klädd i sedvanlig rockkostym med svart skinnjacka och svarta jeans, och Martin Gore i silvrig discokostym värdig ABC-sångaren Martin Fry. När körerna till ”Wrong” ekar ut över grusplanen känns det som att all den spänning som byggts upp slutligen är på väg att förlösas. Äntligen ska det ta fart, äntligen ska det hända. Men det händer inte. Liveversionen är ännu långsammare än på albumet, och visst är det en bra låt men inte särskilt medryckande. Samtidigt projicerar två sidoskärmar och en stor skärm på bakre scenväggen bilder i en stilmässig mix mellan Anton Corbijn och tjugotalsstumfilm, och ger därmed liveupplevelsen den dramatiska inramning som låten inte förmår. Och när klassikerna ”Walking In My Shoes”,”It’s No Good” och ”Question of Time” – den senare med ett ovanligt tungt basriff – därefter levereras på rad tänker man att nu lyfter det. Nu blir det snart magi.

Dave gör stativpiruetter och kråmar sig som sig bör, men ändå känns det fortfarande mest som traditionell stadiumrock. Magin känns långt borta, trots att man försöker blunda och minnas och framkalla alla de där gångerna när det verkligen var magiskt på riktigt; när man aldrig ville att det skulle ta slut.

”Fly On The Windscreen” bryter sedan in som en mycket välkommen överraskning mitt emellan ”Precious” och ”Home”, som även de tuffar på i maklig takt. Men fortfarande har DM-maskineriet inte uppnått toppfart. Efter ”Comeback”, ”Peace”, ”In Your Room” och ”I Feel You” kommer då äntligen ”Enjoy The Silence”, och nu ska det väl ändå bli magi! Nu ska glöden sprida sig över grusplanen, ända bort till folket uppe vid grindarna mot matområdet, och tända den eld som lyser djupt där inne i alla svartklädda själar.

Och visst blir det allsång. Visst blir det påfågelspatserande på scenen, precis som det ska vara; visst blir det handklapp. Men den starka känslan av en konsert som går helt på rutin vägrar att släppa. Och med de tydliga rockriffen och hela den rock’n’roll-ljudbild som präglat hela konserten hittills berövas även denna klassiker sin potentiella höjd.

Först vid konsertens sista låt tänds den verkliga glöden. ”Never Let Me Down” blir givetvis en magnifik uppvisning i publikengagemang, där den drygt 20 000-hövdade publiken gör synthvågen i halvfrustrerad extas. En annorlunda version av ”Stripped” blir det första extranumret – som störs av lätta ljudproblem – och ”Personal Jesus” avslutar Arvikafestivalens alltför korta drömkonsert med en passande Johnny Cash-inledning. Äntligen hyllas Depeche Mode som de synthgudar de är, men att det snarare är för det förlutna än för nutiden tror jag nog att många med mig känner. Vad det här allt? Inget tredje extranummer, ingen ”Everything Counts”. Var det inte mer än så här? Konserten har skurits ner med hela sex låtar jämfört med Köpenhamnskonserten, vilket onekligen känns snopet.

Luften går ur mig en aning, både till följd av värmen och tomheten efter en förvisso trevlig men lätt glömd konsert. Som tur är väntar en ängel runt hörnet, iklädd ett bergatrolls skepnad.

Högtalarna i Apollotältet mullrar fram en olycksbådande undergångsbas som väcker upp varenda nerv i hela kroppen när tiden för Fever Rays show är kommen. Karin Dreijers trolliknande gestalt skymtas bara vagt i mörkret, alltmedan det trivsamma skenet ifrån de stötvis uppflammande orangeskärmade vardagsrumslamporna kontrasterar mot den spöklika inramningen.

Och så skingras mörkret. Två distinkta gröna laserstrålar sprider sig i takt med mullret. Strålarna breder ut sig som ett rökfyllt tak över åskådarna, och effekten är så stark att jag gapar av förvåning. Mörkret håller i sig men lyses emellanåt upp av ett svagt grönt sken. Själv lyser Karin Dreijer vit som en dödens ängel när hon kliver ur sin trollkostym, och gör inte heller många åtbörder för att förstärka att hon verkligen är en levande varelse.

Högt där uppe på sin konstruerade sagovärld tronar hon – ouppnåelig, könlös, gestaltlös och skrämmande – och glider motvilligt in i rollen som populärmusikens Kristina Lugn. Motvilligt, för att allt verkar så svårt och skrämmande; ljuset, kändisskapet, musikbranschen, hitmaskineriet. Och ändå är hon så folkkär. För det är det verkligt märkliga, att den här högst experimentella och i mångas öron rätt otillgängliga musiken ändå tilltalar de breda massorna. Det om något visar att det finns hopp för framtiden. Mot slutet av konserten står jag fortfarande och bara gapar och viskar tyst ”wow” för mig själv varje gång en ny sorts laserstrålar bryter igenom mörkret. Just det ja, det var ju så här magi kändes. Tolv poäng till Fever Ray för festivalens överlägset bästa, mest välregisserade och spektakulära konsert.
Lördag – besvikelser och överraskningar
Även lördagen bjuder på stekhet sol och kräver en stilla tillvaro i skuggan. Alice In Videoland, som jag sett så många gånger tidigare här på Arvika, får således stryka på foten. Det får även Aesthetic Perfection göra, vilket grämer mig mer.

Första bandet för lördagen blir Jenny Wilson. Jag känner mig kluven redan i förväg, eftersom jag älskade debutplattan men inte alls kunnat ta till mig det nya albumet. R’n’B-tongångarna och countrytakterna prövar mitt tålamod. Tyvärr, även om jag så gärna skulle vilja tycka om hennes utveckling. Jenny Wilson är som vanligt underhållande och sympatisk på scenen, men tyvärr kvarstår känslan inför det nya materialet även live. Jag får i alla fall höra ”Let My Shoes Lead Me Forward” i en något annorlunda men bra version, och ”Love and youth” i en än mer annorlunda tappning. Efter fyra, fem låtar ger jag upp och tar en ölpaus i skuggan istället i väntan på nästa begivenhet: saxofon-indiepopbandet Elenette.

Elenette råder raskt bot på avsaknaden av starka festivalupplevelser dittills under dagen, och inleder med nya låten ”Trassel & vax”. Ljudet är inte helt optimalt, med en bas som tar över lite för mycket, men låtkvaliteten och frontmannen Kalle Berglunds scenkarisma uppväger. De omtalade två saxofonerna gör entré redan här och återkommer sedan regelbundet. Lyran fylls på allteftersom efter en ganska gles start, och lagom till ”Kär (imaginär) pensionär” och ”Att göra en hit” blir det allsång i leden. Den sistnämnda låten dedikeras dessutom till DN-skribenten Malena Rydell, som i sin albumrecension skrev att Elenette var indiepopens senaste och ”mesta monster”. Som tur är tycker såväl undertecknad som publiken på Lyran att beskrivningen är helt uppåt väggarna, och njuter istället av ett stycke underhållande och intelligent feministpop. Det är omöjligt att inte dansa eller sjunga med, och det enda som förbryllar mig är varför inte ”Kärlekskomplexet” fanns med i setet.

Kontrasten kan knappast bli mycket större till nästa akt: den glättiga electropopprinsessan Little Boots, som dragit fram som en stormvind på de engelska listorna. Golvet framför Andromeda-scenen fylls snabbt på när förbipasserande lockas in av de oemotståndligt catchiga melodierna och den sprudlande paljettglittriga sångerskan Victoria Christina Hesketh. Mellan låtarna knappar hon in ljuden på sin lilla japanska leksak, en såkallad ”tenori-on”. Det låter precis så bra som högkvalitativ elektronisk listpop kan göra när den är som bäst. Man skulle förstås gärna hört ”Symmetry” i duett med Philip Oakley, men det kanske är lite för mycket begärt … När jag lämnar konserten spelas ”Stuck On Repeat” upp i mitt huvud, om och om igen, på konstant repeat.

Dags för ännu en gigant: Thåström. Jag nöjer mig med att betrakta scenen ifrån ölslänten, och det ser ut att vara en bra om än något seg spelning. Det tänder till när Anna Ternheim kliver upp på scenen och sjunger duett med Thåström i ”Kärlek är för dom”, samt i allsången till ”Die Mauer”, givetvis. Ett stort plus för att de två senaste skivorna inte upptar all tid, utan att även lite gamla favoriter som den tidigare nämnda Ebba Grön-favoriten samt ”Var är vargen”, ”Alla vill till himlen” och ”Miss Huddinge 1972” får vara med. Ändå blir det ingen fullpoängare denna gång heller, även om det är betydligt bättre än den förra Arvikaspelningen som främst bestod av låtar ifrån det sömniga, gubbrockstrista albumet Skebokvarnsvägen 209.

DAF blir den sista stora spelningen för denna festival, och efter Thåström längtar man efter lite tysk, pumpande, homoerotisk, adrenalinstinn, energifylld electronic body music. Men tji fick man. Pumpande och adrenalinfyllt är det förvisso, men med trummor som enda komplement till Gabi Delgados förvisso alltid lika intagande scenpersonlighet blir det alltför tunt. ”Der Mussolini” avverkas redan som tredje spår och låter ana en lika energifylld fortsättning, men efter ytterligare knappt fem snudd på identiska trumlåtar ger jag upp; det här är alldeles för tråkigt för att spendera festivalens sista timmar på. Sedan är det ju trist att ha missat extranumret ”Der Raeuber und der Prins”, men det är svinn man får ta.

Istället beger jag mig till Andromedascenen där österrikiska Mind.In.A.Box just går på scenen. Genast sugs jag in i en drömsk värld där de elektroniska rytmerna skapar en helt egen genre. Suggestiva projektioner och svepande melodier ger upphov till mersmak, och det grämer mig lite när det är dags att bege sig till intilliggande Lyran för att se Thermostatic. Men kvartetten är precis lika uppiggande som vanligt, med sin energiska, dansanta dataspelsinfluerade synthpop, och tristessen ifrån DAF-spelningen är nu som bortblåst. Emmon får äran att avsluta en riktigt bra Arvikafestival, med sin minst lika dansanta discosynth. Publiken vill aldrig att det ska ta slut, och Emma Nyhlén lämnar slutligen scenen under stora applåder och festivalens flesta extranummer i ryggen. En perfekt avslutning med andra ord.

Kommentarer

Kommentarer

Om Webbmaster

Kolla även

Charles Boyd – Pink Machete

Betyg - 1 1 Värdelös humorplatta full med porrtexter utan poäng. User Rating: Be the …