Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Dead Frog, betyg: -]
Det finns några stycken och de är ganska lätta att känna igen. Jag talar om små skivbolag som får de där artisterna som inga andra bolag vill ha. Oftast för att de helt enkelt inte är färdiga som artister. Dead frog records är ett sånt skivbolag.
På Dead Frog ligger de där som är för okommersiella för storbolagen och för anonyma för alternativbolagen. De där som låter lite B, de med halvdan produktion, de som är på rätt spår men fortfarande har en rejäl bit kvar. För det är skillnad mellan att vara alternativ och att vara demo – eller med ett annat ord: kass. Indiepop kan vara det bästa som finns. Det kan också vara bland det värsta i världen, om inte artisten har knäckt koden och begriper sig på det hon gör. Då låter det bara utslätat och själlöst, eller så som, typ, belgiska popband låter när de ska försöka lira alternativrock.
Så låter Orange Crunch (I wanna go home, betyg: 3). Och så låter Dead Frog-kollegorna i Holden (Holden, betyg: 1). Det vill säga som ett band som har studerat alternativpopens A-Ö och sedan följt ett slags medianvärde.
Det intressantaste med Holden är att den gamla dansbandssångerskan Jenny Öhlund har sadlat om och nu frontar bandet som “den tuffa rocktjejen”.
Men det är inte trovärdigt att i ena stunden vara pappas flicka för att i nästa fläska på med distade gitarrer. Snarare tyder det på identitetskris.
Leopold (Dreaming is for anyone, betyg: 2) är lika lugnt och skönt som att ligga i parken och lyssna på fågelkvitter. Man blir rofylld och avkopplad. Musiken strömmar obemärkt ut i rummet och fyller det med en mjuk och varm stämning. Och det är också svagheten. Musiken är mer stämning än låtar.
Sist ut är Zac (Fairytale/ Beautiful mind, Betyg: 1), vilket är ännu ett band som leker indiepoppare utan att ha förstått ett dugg. Ett mini-The Klerks, alltså: totalt intetsägande.
