Niccokick – Run! Run! Run! EP

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Pelle Olofsson)

[ep, Razzia, betyg: 0]

Äntligen ett band som förvaltar det soulrockiga arvet efter The Afghan Whigs. Niccokick gör det med övertygelse och utan att bli ett urvattnat plagiat. Jämförelsen med Cincinatti, Ohios finaste söner är ofrånkomlig. Allt från de plottriga gitarrerna och finurliga slidefigurerna till den halvfalska sången och den varma orgeln finns här. Men det finns starka element som ger Niccokicks musik en helt egen känsla. Framförallt Anders Söderlunds sångstil som är mer influerad av Frank Black (på den tiden han kallade sig Black Francis) än av Greg Dulli som frontade Afghan Whigs.

Följdaktligen låter inledande “Run! Run! Run!” som om Afghan Whigs hade gjort en cover av The Pixies “Where Is My Mind?”. Eller kanske som den skulle låta om Pixies spelade in den tillsammans med valda delar av Afghan Whigs. Oavsett vilket är den ett helt oemotståndligt stycke popmusik. På alla sätt och vis. Och ep:ns övriga tre spår är nästan av samma höga klass. “When People Turns Into Ghosts” besitter den märkliga kvalitet som skapar en känsla av perfektion tack vare både mjuka, harmoniska och taggiga, trasiga egenskaper.

Det faktum att Niccokick influerats starkt av andra band ligger dem inte i fatet. Under rockmusikens 50 år har egentligen ingenting riktigt radikalt hänt sedan punken och om man ska sno kan man lika gärna sno av de bästa, som Martin Scorcese brukar säga. Originalitet är ju inte nödvändigtvis en kvalitet i sig, och för övrigt så är Niccokick här och nu, och det är alltid bättre än vilken nostalgitripp som helst. Musik blir inte mycket bättre än så här.