(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Domino/Playground, betyg: 0]
På ungefär samma vis som Alan Vega och Martin Rev skalade ner sin rock n roll till ett minimum med enbart synthar och sång, gör The Kills detsamma med VV´s sång och Hotel´s gitarr. Det pumpar, svänger och exploderar. Ibland är det amfetamin, ibland valium. Det är sexigt och erotiskt eller mörkt och hotfullt. Likheterna med Suicide är således många. Skillnaden är att The Kills inte är fullt lika repetetiva lika ofta som den amerikanska synthduon. När de är det, som i läckra “The good one”, “Sweet cloud” och “I hate the way you love” är de oslagbara.
Förmodligen älskar eller avskyr man den nakna punkestetik som The Kills utvecklat. Personligen föll jag pladask redan första gången jag hörde bandet. Därför känns det extra kul att de visat sig hålla på debut-uppföljaren No Wow. Intensiteten, den febriga närheten och samlagsgunget ångar vidare. Hettan stiger ur det solkiga soundet och placerar bilder i huvudet på samma vis som Charles Bukowskis noveller eller Lou Reeds texter under Velvet Underground-eran. Detta är läckert, liderligt, skitsimpelt och ytterst älskvärt. Att samtliga spår inte håller allra högsta kvalitet får man leva med. Den här godispåsen innehåller tillräckligt många höjdpunkter för att kännas tillfredsställande för en lång tid framöver.