Frida Hyvönen – Until Death Comes

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Licking Fingers/Playground Music, betyg: 0]

Norrländskan Frida Hyvönen har tidigare varit bakgrundssångerska åt Marit Bergman och David Sandström. På sitt debutalbum som soloartist – Until Death Comes – sjunger hon både inlevelse- och uttrycksfullt, vilket tvingar en att lyssna, vare sig man vill eller inte. På sätt och vis känns vissa låtar här nästan störande, som om Hyvönen givit sig fan på att våldföra sig på ens huvud. Som om hon inte nöjer sig med ett nej. Det hela inger en märklig, tveeggad känsla när man lyssnar till albumet. När Frida Hyvönen dessutom hamrar piano på sitt närmast naiva vis, påminner hennes spelstil emellanåt om John Cales (f.d. Velvet Underground) och även när det gäller pianotekniken så känner jag mig splittrad. Det är både charmigt och banalt minimalistiskt på en och samma gång. Samtidigt uppskattar jag verkligen texterna och de atmosfärsrika stämningar hon lockar fram ur många av sina låtar.
Oavsett min ambivalens till det ovan nämnda, så är kanske det starkaste intrycket ändå att en så här avskalad platta (bortsett från lite blås och trummor på endast en låt, dominerar Hyvönens piano och röst nästan uteslutande) känns så mycket. Det i sig är en ren bedrift, speciellt med tanke på hur många singer/songwriters som poppar upp likt svampar en regnig sommar nu för tiden. Vad det betyder i klartext? Att Frida Hyvönen verkligen är något extra.