(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Armageddon Music, betyg: 0]
Trots gruppnamnet har dessa australiensare inte ett dugg med mörk doom-metal att göra. Istället ägnar sig herrarna åt att vidareutveckla sina landsmän Geordie, Buffalo, Rose Tattoo och AC/DC´s varianter av basic hårdrock. Sångaren Stuart McKie har lärt sig vartenda trick i boken av Bon Scott, lyssna bara på “Boyfriend” och “Sweethearts of the troops” och jämför. Även amerikanska The Dictators skulle kunna vara en metsticka att utgå ifrån emellanåt, men Doomfoxx får nog – på gott och ont – räkna med att nämnas i samma andetag som främst AC/DC framöver. Det svänger, gungar och rockar om Doomfoxx. Det är party- och retrorock, musik att bli glad av och släppa loss till. Absolut inget nyskapande naturligtvis, men man kan inte få allt här i världen. Första singeln “Piece of me” är en liten pärla och andra singeln, den lugna balladen “My beautiful friends” finns bägge med på albumet. Det är inga tokiga låtar. Faktum är att den här cd´n innehåller gott om högklassigt material, vilket både visar att Doomfoxx kan skriva schyssta låtar, stjäla coola riff ur musikhistoriens stora arkiv och framföra dem med pondus. Ta bara spår som “Schoolboy Adonis”, “Ginger Rose” och “Drugs”. Får inte dessa spår ett rock n roll-hjärta att glöda så bör man kanske se sig om efter en annan musikstil att lägga krutet på? Betygstrean gränsar mycket nära till en fyra.