(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Talking Music, betyg: 0]
Betyget kan verka vara i lägsta laget. Det är ju trots allt så att musiken på Andreas Sandlunds debutplatta är välspelad, välarrangerad och välproducerad. Felet är bara att den också är väl tråkig.
Sandlund spelar vuxenpop som visserligen är kompetent, men så konturlös och intetsägande att man glömmer den så fort den träffar en. Låtarna studsar bara mot trumhinnan och ut i evigheten.
Jag har aldrig hört talas om Andreas Sandlund tidigare, men läser i release-pappret att han hållt på med musik länge och skrivit låtar åt andra. Och det är just musiker-sjukan som drabbat honom. Vars tydligaste symptom är att man tycker att ljudbild och tekniska färdigheter är viktigare än vad låtarna vill förmedla. Man lägger mer vikt på arrangemangen istället för att verkligen säga något.
När jag hör “Diamond No. 1” hör jag inget av vad som är Sandlunds mission. Var kommer han ifrån, vart är han på väg, vad brinner han för?
Och en sådan artist går det ju inte att engagera sig i.