(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Virgin/ EMI, betyg: 0]
Fransmännens tredje album blir det första för mig. Visst har man hört några enstaka låtar på Musikbyrån, MTV och andra håll, men jag har aldrig engagerat mig mer än så i Phoenix.
Jag kan förstå varför bandet omhuldats av popjournalister de senaste åren, bandet spelar studsig sommarpop som låter modern, fräsch och ljus. Phoenix har det rätta ljudbilden, gnistrande gitarrer och en cool framtoning.
Det är ett band som det är omöjligt att tycka illa om. Ska man hitta någon svaghet är det att det är ganska svårt att även falla hejdlöst för Phoenix. Jag saknar stolligheterna, lite halvblåst dumkåthet. Utan att dra några större musikaliska likheter med ett band som The Thrills, så handlar det om samma typ av grupp. De utgör själva sinnebilden för hur modern trevlig pop “ska” låta, men den musik som drabbar mig hårdast är alltid den med skavanker, där själen är viktigare än ett bländande utanpåverk.
Visst är låtar som “Consolation prizes”, “Long distance call” och “Rally” riktigt trevliga bekantskaper och jag känner att jag borde gilla det här. Och det gör jag också, men inte så fantastiskt mycket som jag “borde”. Förmodligen är det därför jag inte kollat upp Phoenix mer noggrant tidigare.