(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Radon Records, betyg: 0]
Det dåliga bandnamnet stör mig inte så mycket. Det stora problemet med Stockholmsbandet Centimeter är snarare detsamma nu som när man dök upp med EP:n “Nästan som på riktigt” 2003 , och det är att man inte hör ett självständigt band med egen stil, attityd och idéer utan att man hör ett Kent-plagiat.
På debutplattan “Mellanrum” tycker jag ändå att gruppen har lyckats skala bort de värsta Jocke Bergska fraseringarna, men fortfarande är det Kent-wannabes man hör. Det är säkert inte planerat av Centimeter, men det stör lyssnaren.
Sången, texterna, ljudbilden, indiegitarrerna, det lätt dystra anslaget – det låter Kent, Kent, Kent. Men allt är lite tunnare, lite lättviktigare än originalet. Och låtarna är inte heller samma klockrena prakthits.