Kim Wilde – Never Say Never

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)

[album, EMI, betyg: 3]

Jag har aldrig tillhört dem som blir olyckligt förälskade i kändisar, men just Kim Wilde utgör ett undantag. I mina tonår blev jag djupt förälskad i henne. Perioden mellan “Select” och “Teases And Dares” var den mest kritiska, men i takt med att hennes skivor, i mitt tycke, blev allt sämre så blev det lättare att skiljas från henne. Förmodligen kan viss mognad också ha spelat in i det faktum att vi växte ifrån varandra.

Nu har jag en helt ny platta med Kim Wilde i handen, och visst blir jag påmind om det vi en gång hade, men det blir mer på det nostalgiska planet för “Never Say Never” känns föga upphetsande. Orsakerna är två. Dels för att det nya materialet verkar legat och dammat i någon byrå sedan det sena 80-talet eller tidiga 90-talet. Låtarna känns intetsägande och oengagerande. Med undantag för inledande “Perfect Girl” som är en tvättäkta Kim Wilde-låt, och “Maybe I’m Crazy” som är en hyfsad soft låt med neodiscofeeling.

Den andra anledningen är att av plattans 14 spår är 6 stycken nyinspelningar av gammal skåpmat. Och inte är dessa nyinspelningar så värst kul heller. Paul Oakenfolds remix av kultklassikern “Cambodia” borde till exempel vara föremål för brottsutredning. Även nyinspelning av Supremescovern “You Keep Me Hangin’ On” har tappat all fart som första versionen hade, och då hjälper det inte ens att Nena, en annan gammal 80-tals föredetting, finns med på sång. Enda trösten är att i alla fall strålande “View From A Bridge” fått en ny intressant karaktär i årets tappning.

Sammantaget, och detta smärtar mig att säga, så är jag enormt besviken på “Never Say Never”. Kim Wildes signum är hennes karaktäristiska röst, och den finns där, men dess inneboende kraft snarare pyser ut än exploderar. Och därför känns alltihop ganska lamt. Så jag säger nog istället Never Again om inte bättre låtskrivare går att finna till nästa platta.