(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Gustaf Molin)
[album, PIAS, betyg: 3]
Då var det återigen dags för ett band vars namn ger mig dåliga vibbar redan från start. Hur man nu kan döpa sitt band till Pearls of Dew låter jag vara osagt, men skeptisk, det är jag, i synnerhet när de tre medlemmarna ser ut som tripp, trapp och trull.
Christian ser ut som en ex-medlem i The Mission, den andre grabben, Tim, ser ut som en trance dj och Simone påminner om en av flickorna i Blutengel. Vilken mördartrio va?
Det första som slår mig är hur platta låtarna känns. Verkligen tidstypiska presetljud från en trancesynt som försöker syntpopig och fräsch. Lägger man dessutom till den mörka, kvinnliga, smått gotiska sången a la Chris Pohl så får man en bild av hur Pearls of Dew låter.
Egentligen är det inte så illa som man först kan tro. Skivan är ju faktiskt producerad av den gamle Boytronicmedlemmen Hayo.
Alpha gör sig bäst i små portioner med de väl utvalda spåren. I sin helhet är det dock ingen bra skiva alls.