(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Lifeforce Records, betyg: 5]
Black metal, death, grindcore, hardcore, mathcore, doom och thrash är alla genres som brukar inflikas under paraplynamnet extremmetal. Nu för tiden är det sällan några av dessa genres verkligen känns extrema, då man har hört stuket i årtionden och de flesta band mest följer reglerna och låter som de flesta andra inom sitt gebit. Tyskarna i War From A Harlots Mouth har dock inte bara ett extremt namn. De gör även extrem musik genom att blanda de flesta ovan nämnda genres, samt att de kryddar alltihop med inslag av jazz. Som om inte det räcker kallar de dessutom sina låtar för saker som “How to disconnect from your social surrounding in half an hour”, “Fighting wars with keyboards”, “If you want to blame us for something wrong, please abuse this song!” och “And in the right to make mistakes, we may lose and start again…”. Det är nästan så att Frank Zappa har fått ett rabiat sladdbarn fjorton år efter sin död i War From A Harlots Mouth. För vem skulle annars skriva låtar med sådana titlar?
Hur låter då Transmetropolitan? Svar: minst sagt kaotisk och fullständigt vansinnig. Den är aggressiv, svårtillgänglig, snårig och emellanåt riktigt bra. Men den är absolut inte intressant för dig som vill ha något sånär lättillgängliga låtar och inte heller för dig som vill ha skönsång. Här är det growl och skrik som gäller. Låtarna är allt ifrån någon minut, upp till sju och tio minuter långa. Själv står jag ut, men emellanåt är det på gränsen.