(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Play It Again Sam/ Pias Recordings, betyg: 8]
De här fransmännen kräver sin lyssnares uppmärksamhet, men det är en udda och periodvis riktigt cool platta om ens smak sammanfaller något sånär med de genres bandet florerar i. Här blandas nämligen jazz med hiphoprytmer och Yello-influenserna är övertydliga emellanåt. Bandet experimenterar friskt med dub, electronica, blåsinstrument, rap och sång främst på engelska, läckra ljud, läckra röster av bägge kön och samplingar. Det tar en stund att fatta sammanhanget, men när man väl kommit in i plattan så har man en vän som räcker länge. Musiken är ofta väldigt suggestiv och medryckande, rätt skum, men i regel även dansant och modern. Plockar vi loss enskilda låtar så kan jag tänka mig att få höra “Dopebeats” på en technoklubb medan “History goes” är som en hårdare version av nämnda Yello. I närmast instrumentala “Viva la revolucion” och “Riddim collision” är ljuden av mer skrämmande karaktär och jag kan inte komma ifrån tanken att filmiska “Traces” skulle kunna vara framförd av Bernard Lavillier. Vidare är “The fall” en knastrig, elektronisk låt med tung basgång och skönt pumpande partier. Som ni förstår händer det en hel del i den här musiken och trots att plattan gått på repeat hela kvällen hittar jag fortfarande nya stycken, nya ljud och får nya känslomässiga upplevelser av den. Det betyder inte att plattan är perfekt. Ett par spår här och var kunde fått utgå, men i det stora hela är Radio Blood Money en cool tripp.