(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Sire/ Warner, betyg: 6]
Det finns band som man gillar utan att de egentligen är särskilt märkvärdiga. För mig har kanadensiska energipopbandet Hot Hot Heat blivit en sån där personligt favoritband som inte på något sätt känns “viktigt” eller särskilt originellt men som jag ändå känner lite extra för, trots att gruppen förmodligen inte skulle kvala in bland de hundra bästa band jag vet.
Det var med sitt tredje album, 2002 års “Make up the breakdown”, som Hot Hot Heat fick sitt smärre genombrott. Fortfarande, två album senare, har man kvar det där som gjorde att jag och andra föll då: energin, piggheten, det busiga tilltalet, den medryckande sången och sin speciella på-tårna-attityd. Jag kan dock tycka att man numera kör mer på kraft än på finess. Tidigare var melodierna mer medryckande och mer direkta. Även om exempelvis singeln “Give up?” är en riktig partstänkare.
Hot Hot Heat har en svårgreppbar charm, kanske för att det låter så avslappnat och chosefritt, kanske för att det låter glatt och naivt även om bandet sjunger en låt som “Good day to die”. Och så gillar jag att en ung Bob Dylan tittar mot oss från omslaget.