Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Epitaph / Bonnier Amigo, betyg: 5]
Att blanda genres hej vilt har blivit alltmer vanligt och det har både sina för- och nackdelar. Det positiva är främst att man inte hinner bli uttråkad innan någonting nytt händer, vilket åtminstone vid de första lyssningarna kan göra en platta rätt spännande. Det negativa å andra sidan är att resultatet av stilblandningarna bara ger ett splittrat, schizofrent och stökigt intryck som man inte riktigt orkar med. Det ger helt enkelt ingen stabilitet eller röd tråd och plattan blir inte roligare än vilket dåligt hopsatt samlingsalbum som helst. I fallet med duon I Set My Friends On Fire fungerar det hyfsat emellanåt, medan det rasar fullständigt då och då. De här killarna ägnar sig åt en mix av grindcore, pop, hardcore, screamo, growl, ren sång, electronica, rap, rock och humor. Splittrat är det tveklöst. Vissa låtar i sin helhet och en del enskilda partier i andra låtar kan vara hur bra och kul som helst, men det är ofrånkomligt att korthuset faller under uppbyggandets gång. Det känns som att Matt (sång) och Nabil (instrument, programmering och sång) bygger två våningar, en rasar, de bygger två till, ännu en rasar och så vidare. Med andra ord: albumet håller inte ihop särskilt länge i taget och det blir aningen svårt att särskilja de individuella spåren. Men visst är det annorlunda och visst har You Can´t Spell Slaughter Without Laughter sina poänger, men det är ingen CD jag blir förälskad i. Energin är tilltalande, men tonårsskrikandet tröttar ut mig rejält.
