Hate Gallery – Compassion Fatigue

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, The Unit / Sony BMG, betyg: 8]

Hate Gallery är inte astunga, inte extremt aggressiva, de trasslar inte in sig i tusentals hyperavancerade och svårt experimentella instrumentalpartier. De byter inte heller takter trehundra gånger i varje låt eller growlar så att man inte hör texterna, men å andra sidan lirar de inte heller någon sömnig, inställsam AOR eller smörig schlagerrock. Istället gör Hate Gallery någonting så enkelt befriande som att lira energisk hårdrock med bra låtar och schyssta refränger som både svänger och öser på samma gång. Det gillar jag och således gillar jag det här bandets debutalbum. Compassion Fatigue är en enkel och direkt uppvisning i hur bra en platta kan bli om man inte gör det för svårt för sig, bara man kan skriva och framföra riktigt bra låtar. Det här är modern men samtidigt klassisk rock n roll, full av intensitet och tryck. Det låter proffsigt och fräscht, drivet och medryckande, en skiva som gjord för party och ett band som säkert kan pumpa liv i vilken söndagstrött livepublik som helst. Gillar jag alla låtar på Compassion Fatigue? Nej, men nästan. Blir jag uttråkad någon gång under plattans gång? Nej. Upplever jag Hate Gallery som nyskapande? Nej, inte det heller, men Janne Jarvis, Rille Lundell, Freddie Cocker och Petja Lepola rockar och det gör de fan i mig tillfredsställande. Compassion Fatigue ska spelas nästa gång jag krökar för detta är festmusik.