(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Mil.8 Music, betyg: 4]
Nej, det här håller inte. Med fem låtar på svenska och fem på engelska lirar Loveflowers i någon sorts hudnära vistradition som tyvärr blir väldigt seg och trist. Jag förstår tanken, att det ska vara själfyllt, ärligt, innerligt och varmt, och inte betvivlar jag gruppens ärlighet. Men plattan ger mig ingenting, mycket beroende på för mig intetsägande texter och en lam tillbakalutad atmosfär som liksom aldrig kommer loss. En del melodier är tveklöst trevliga på det här albumet och musicerandet är emellanåt riktigt fint, men det känns som att ingenting omtumlande händer, som om gruppen är nöjd med att sitta och delge varandra sina känslor och upplevelser vid den myspysiga lägerelden. Det blir helt enkelt för mycket navelskåderi och för lite utåtriktad vilja att berätta något intressant för lyssnaren, ett förhållningssätt som drar ner mitt intresse rätt rejält. Det är synd, för potential att åstadkomma något mer och större finns ju trots allt. Sedan har det aldrig varit någon bra idé att blanda språk på en och samma skiva. Även om musiken håller en röd tråd intakt inger språkbytet en splittrad känsla som inte gagnar skivan i sin helhet. Men framförallt hade jag önskat att Loveflowers tagit i lite mer, satsat på starkare känslor, ökat tempot, haft större distans till det alltför privata och inte framstått som så sömniga. Lite mer stake till nästa gång alltså, så blir det säkert bra.