Clark – Totem's Flare

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

[album, Warp / Border, betyg: 6]

Jag har följt Chris Clarks karriär med spänning de senaste åren. Hans Body Riddle från 2006 är en skiva som har snurrat många varv i min cd-spelare. Albumet lyckades med den svåra bedriften att vara komplext och lättillgängligt på samma gång. Det var minimalistiskt (influenserna från Erik Satie och Philip Glass var tydliga) utan att de snygga melodierna gick förlorade. Body Riddle lät ungefär som ett möte mellan Aphex Twin och Brian Eno, vilket självklart gav ett högt betyg i min bok.

Totem’s Flare är en mer maximalistisk historia. Arrangemangen är fylliga och soundet doftar retroelektronik. Till min stora förvåning sjunger Clark till och med på ett par låtar. Att techno- eller electronicaartister gör en “popskiva”, som anknyter till musiken de växte upp med, är naturligtvis inget nytt. Såväl Luke Slater som Felix Da Housecat och The Juan Maclean har överraskat med lättnynnade Depeche Mode-refränger. Det är dock inte ofta cyberpunk eller shoegaze står på agendan. Det är därför med en viss förvåning jag konstaterar att Totem’s Flare stundtals leder tankarna till Front Line Assembly och My Bloody Valentine.

Albumets styrka är dess dynamik. Tunga beats och feta ljudväggar (“Rainbow Voodoo” låter ungefär som en hybrid av The Prodigys “Firestarter”, Skinny Puppys “Assimilate” och Sonic Youths “Kool Thing”) varvas med finstämda ögonblick. Nattsvart cyberpunk mixas med funkiga rytmer och abstrakt techno följs av mer eller mindre traditionell pop.

På minuskontot noteras den allt för höga intensiteten. Totem’s Flare bjuder på mustig lyssning. Ibland blir det faktiskt lite för mycket av det goda. Fler andningspauser i form av stillsamma, ambienta spår hade inte skadat.

I “lagom” doser är det dock en alldeles förträfflig skiva. Chris Clark fortsätter att växa och förtjänar snart att nämnas i samma andetag som Richard D. James.