Johan Agebjörn – bygger broar mellan italo disco och ambient

Han har spelat keytar med Samantha Fox och samplat tågljud i djupaste Sibirien. På hans CV hittar vi både dansant italo disco och suggestiv ambientpop. Zero Magazine har pratat med den mångfacetterade och skivaktuelle Johan Agebjörn. 

Hej, Johan, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Låt oss börja från början. Kan du berätta lite om din musikaliska bakgrund och varför just synthesizern blev ditt instrument?
– Jag började intressera mig för popmusik under slutet av åttiotalet. Då var det Europe och Roxette som gällde, men allt förändrades när en kompis gav mig ett band med en grupp han kallade “Italio Disco”. Jag blev tagen av de snygga melodierna och kristallklara syntljuden, fast tyckte det var konstigt att gruppen hade så många olika sångare. Kanske betydde “Italio Disco” att det var musik inspelad på ett diskotek i Italien? Jag föreställde mig ett väldigt speciellt disco, som anordnades två gånger om året, lika ofta som det släpptes samlingsskivor. Min kompis och jag hade många diskussioner och teorier på ämnet, haha. Så småningom förstod vi att det var olika artister på bandet, som Mike Mareen, Miko Mission och Eddy Huntington, och att italo disco var ett samlingsbegrepp. För min del blev det i alla fall början på en livslång kärlek till elektronisk pop. Ganska snart föddes drömmen att skriva egna låtar, så jag sålde min Commodore 64 och sparade alla veckopengar för att kunna köpa en Yamaha-keyboard. Under nittiotalet var musikskapandet främst en hobby, men runt 2005 testade jag vingarna på allvar och släppte mina första skivor.  

När man lyssnar på din musikproduktion framträder två olika sidor. En dansant och discofierad som står i kontrast mot en mer lågmäld och introvert. Representerar båda din personlighet?
– Ja, jag har ett behov av både energi och reflektion, så det känns som att jag får en bra balans genom att varva upptempolåtar med ambientstycken. I början kändes det viktigt att hålla projekten åtskilda från varandra, men under de senaste åren har jag låtit dem korsbefrukta varandra lite. Egentligen har de ganska mycket gemensamt vad gäller både melankoli och ackordföljder. 

Ditt mest framgångsrika projekt är elektropopduon Sally Shapiro, där du sköter maskineriet. Vem är sångerskan med den ljuva rösten?
– Sally är en vän till mig, som helst inte vill gå ut med sitt riktiga namn eller avslöja sin identitet. Hon behöver nämligen distans till sitt vardagliga jag för att kunna sjunga så känslosamt och innerligt som hon gör. Vårt samarbete började med att vi upptäckte en gemensam kärlek till åttiotalets italo disco och jag frågade om hon ville sjunga på en låt jag skrivit. Resultatet blev så lyckat att vi gjorde ett helt album och efter det har saker flutit på. Sally Shapiro har fått mycket uppskattning i italo-kretsar, även om vi inte uppträder live.  

Musikkategorisering känns onödigare än någonsin på det öppensinnade 2020-talet, men är Sally Shapiro verkligen italo disco? Ligger ni inte närmare Saint Etienne eller Dubstar soundmässigt? 
– Den första låten vi gjorde, “I’ll Be By Your Side”, var ett försök att göra klassisk italo à la åttiotalet. Vi använde väl beprövade harmonier och skrev texter med genretypiska ord som “heart”, “tonight”, “love” och “baby”. Det var kul och låg oss nära om hjärtat, men det blir tjatigt att göra samma sak hela tiden, så vi försöker utveckla oss och hämtar influenser från alla möjliga håll. Å ena sidan Mike Mareen och Pet Shop Boys, å andra sidan indiepop och modern dansmusik. Det finns inga regler!  

Låt oss gå vidare med din mer atmosfäriska sida. Hur väcktes ditt intresse för ambientmusik? 
– På nittiotalet tittade jag mycket på MTV:s Chill Out Zone, som spelade artister som Aphex Twin, The Orb och Biosphere. Det var magiska ljudlandskap som både lät nyskapande och hade något tidlöst över sig. Skivor som KLF:s Chill Out och Future Sound of Londons Lifeforms gjorde starka intryck på mig och under många år gjorde jag huvudsakligen instrumental ambientmusik själv, eftersom det gav mig möjlighet att vara experimentell. Jag kunde sampla vardagsljud och göra låtar som var mer än tio minuter långa. Det är en frihet man inte riktigt har i popvärlden.

Det sägs att Wolfgang Amadeus Mozarts symfonier kan minska stress och förbättra folks allmänhälsa. Man lär även ha kunnat köpa skivor med den elektroniska popkompositören Ralf Lundsten på svenska apotek. Vad tror du, som är utbildad och praktiserande psykolog, om musikens helande och läkande verkan? 
– Jag har funderat mycket på varför vi människor behöver musik. Självklart finns det olika förklaringar, men en av de viktigaste är trösten den ger. Vi kan få kontakt med känslor som varit låsta och då kommer en förlösning. Jag kan se kopplingar mellan mitt jobb som psykolog och mitt musikskapande. Om mina patienter börjar gråta har vi löst upp en knut och brukar vara på rätt väg. Om min musik rör folk till tårar känns det som det finaste berömmet jag kan få. Dessutom blir jag själv blir lycklig av att göra musik, så om folk mår bra av att lyssna på den är det optimalt för alla inblandade! 

Erik Satie specialkomponerade musik för att ge en behaglig atmosfär vid middagsbjudningar och Brian Eno har gjort det berömda Music for Airports-albumet. Men vid sidan av dessa kulturpersonligheters verk finns det stora mängder av “lounge-” och “hissmusik”, som främst består av oförargliga ljudkulisser. Hur gör du för att behålla nerv och spänning i dina ambientlåtar?    
– Det är ett intressant ämne! Tyvärr har “avslappningsmusik” blivit en industri med en massproduktion av intetsägande skivor. För mig finns det dock en stor skillnad mellan renodlad funktionsmusik, som bara ska fylla rummet, och musik som skapar känslor. Vad jag kallar ambient kan både vara lugnande och skrämmande, men det är aldrig intetsägande. Ambientmusiken inspirerar, berör och tar med lyssnaren på mentala resor.    

Apropå resor: på ditt vackra ambientalbum Mossebo finns två lite mörkare låtar som är döpta efter transsibiriska järnvägen. Varifrån kommer ditt intresse för denna legendariska sträcka mellan Moskva och Vladivostok?  
– Under slutet av åttiotalet följde jag med min mamma, som var journalist, på en resa till Kina med transsibiriska järnvägen. Hon var journalist och hade med sig en reporterbandspelare, så vi spelade in en del ljud längs resan. Mina båda “Siberian Train”-låtar innehåller spårdunkande, vagngnissel och stationsutrop från färden genom dåvarande Sovjetunionen. Roligt nog blev jag kontaktad av en lyssnare från staden Ulan-Ude, som känt igen vissa av bakgrundsljuden. Resan gav mig väldigt mycket, så det kändes fint att kunna tematisera den på Mossebo.

Nästan lika kända som transsibiriska järnvägen var de så kallade Trans-Europ-Express-tågen, som fram till åttiotalet korsade Västeuropa. Vilket leder oss fram till din och Mikael Ögrens hyllning till Florian Schneider-Esleben…
– Precis som många andra som älskar elektronisk musik har jag inspirerats mycket av Kraftwerk. Inte bara av deras ljud och melodier, utan även av deras underfundighet och subtila humor. Florian kändes som gruppens spjuver, som gjorde grimaser på scen och kom med smått absurda kommentarer i intervjuer. Så Mikael och jag ville gärna hylla honom med en låt som är inspirerad av olika höjdpunkter i Kraftwerks långa karriär. Vår “A Tribute to Florian Schneider” innehåller en “Autobahn”-liknande bas, “Airwaves”-liknande oscillatorer, en “Europe Endless”-liknande vocoder och beats som påminner om “Trans-Europe Express”. 

Från en finurlig tysk till en glamorös britt. För ett par år sedan samarbetade du med självaste Samantha Fox. Hur gick det egentligen till? 
– Regissören av den svenska filmen “Videomannen”, som är en åttiotalsdoftande thriller, frågade om jag kunde göra ett par låtar till soundtracket. Roligt nog lyckats vi få stora namn som Tom Hooker, Ryan Paris och Samantha Fox att sjunga på dem. Av en slump skulle Samantha till Göteborg i samma veva, så vi åkte dit och gjorde en musikvideo, där jag spelar keytar och hon dansar bredvid. Samantha var trevlig och videoinspelningarna blev ett minne för livet! Vårt samarbete, “Hot Boy”, kommer förresten snart i en lyxig vinylutgåva. 

På ditt välfyllda CV hittar vi även “Watch The World Go By” med den gamle Brainpool-sångaren Janne Kask bakom mikrofonen. 
– Ja, jag gillade Jannes dåvarande projekt, Lake Heartbeat, och skickade honom en låtskiss. Jag kände att “Watch The World Go By” hade potential redan från början, men det var först när Janne la till sin röst som alla pusselbitarna föll på plats. Det är en låt jag är stolt över och roligt nog blev det en mindre P3-hit.

Vad händer framöver för Johan Agebjörn? 
– Nu närmast kommer en “träningskassett” med namnet Dynamic Movements, som jag gjort tillsammans med Mikael Ögren. Den är inspirerad av åttiotalets gympingtrend enligt modellen “träning på a-sidan och stretch på b-sidan”. Ett kul och annorlunda projekt! Sedan har jag gjort en EP tillsammans med den svensk-franska synthwaveartisten Yota, som släpps på vinyl i oktober. Sist men inte minst har jag både ett nytt Sally Shapiro-album och en ny soloskiva med fina gästartister på gång. Så det kommer att bli en händelserik och spännande höst!  

Lyssna mer på Johan Agebjörn på hans Bandcampsida.
Följ honom på Instagram.