Way Out West 2024 – Vår tre dagars upplevelse och festivalens höjdpunkter

Way Out West 2024 var äntligen här, och precis som alltid är det med en blandning av förväntan och osäkerhet över vädret. Festivalens tre dagar i Slottskogen har bjudit på allt från blöta skurar till soliga stunder och en blandning av musikaliska upplevelser. Följ med mig, Jon Josefsson, och våra extra ögon när vi utforskar Slottskogen i dagarna tre.

Torsdag

För oss inleds festivalen med Sara Klang som intar Flamingo redan kl. 14:30. Den unga Göteborgssångerskan har gjort en beundransvärd resa från att för sju år sedan spela i musikmagasinet GAFFA:s husvagn inne på området till att nu stå på en av festivalens stora scener. Det är rörande att se hur hennes engagemang och talang har fört henne hit, och publiken kan inte annat än att beundra hennes prestation.

Nästa akt är AIR, som kliver upp på Azalea-scenen för att framföra sitt debutalbum Moon Safari i sin helhet. Det är en drömsk upplevelse att sitta i en av alla sponsorers solstolar och njuta av albumets elektroniska tonlandskap medan man sippar på en alkoholfri drink. Den nostalgiska atmosfären skapar en perfekt festivalstämning, även om man lika gärna skulle kunna ha legat i hängmattan hemma i trädgården, med plattan i lurarna och blundat medan man föreställer sig detta.

Vi strosar runt på området och slås av årets stora nyhet på festivalernas festival när det gäller förbud: väskförbudet, om än ofrivilligt. En tanke hinner flyga genom huvudet att de kanske snart kommer att förbjuda publiken också, innan jag inser att tanken nästan blivit verklighet när festivalen tvingades ställa in på grund av pandemin. Skämt åsido, hoppas vi att väskorna är tillbaka nästa år – då tyder det på att något är rätt i vårt samhälle. Annars är det rätt underhållande med förbud mot kött och mjölk. Det irriterar alltid någon, och jag ser fram emot att se vad de hittar på nästa år. Det sätter press på både Luger och deras reklambyrå – varje år kan de ju inte få förbuden gratis.

Runt kl. 20:30 intar PJ Harvey Azalea-scenen, en av årets mest efterlängtade artister för Way Out West-publiken. Det är inte första gången hon är här; 2016 regnade hennes spelning bort, så det känns extra bra att hon får en ny chans nu. Även om vädret på festivalen denna dag var osäkert, visade det sig bli perfekt för konserten. När Harvey går upp på scenen är det en blandning av en entusiastisk äldre publik och ungdomar som strömmar förbi på gångvägarna bakom mig.

Om du inte är redan ett fan eller uppvuxen med hennes 90-talslåtar kan det vara lätt att tappa intresset, eftersom Polly Jean inte bjuder på någon storslagen show. Men när låtar som “Down By The Water” spelas, ser jag många i publiken där bak nicka med igenkännande. För de inbitna är detta en fantastisk spelning, och för de som verkligen stannar kvar finns det nog många nya fans att vänta.

Strax innan Chase & Status ska beträda Linnéscenen hörs delar av publiken sjunga The White Stripes “Seven Nation Army” — en ironisk twist med tanke på att Jack White uppträder på en scen bara ett stenkast bort. Det är oklart om denna del av publiken är medveten om detta, men det är en rolig koincidens. När det kommer till själva spelningen, så påminner Chase & Status om Prodigy med sin intensitet, men den råa energin saknas ibland. London-duon erbjuder en bra show, men det känns ibland mer som en DJ-akt som försöker få i gång dansgolvet än att leverera en revolutionerande liveupplevelse.

Jack White, som går på scenen kort efter Chase & Status, erbjuder en total kontrast. Med sitt karakteristiska gitarrmangel och explosiva framträdande är det en show för de som älskar rockens råa uttryck, även om jag personligen hade önskat en något mer njutbar konsert. När “Seven Nation Army” spelas upp omvandlas hela festivalområdet till en sjungande fotbollsstadion, och även några förvånade festivalbesökare som kanske inte hade koll på Jack White innan hans Way Out West-framträdande, ser ut att njuta.

Kvällen avslutas med en härligt krämig pasta, som pricken över i:et, och en glass för hundralappen, vilket är ett uppskattat alternativ med tanke på att priserna på området kan vara lite höga för festivalens publik.

Fredag

Fredagen börjar med Artemas på Höjden-scenen kl. 17:15. Artemas var ett av de band jag verkligen hade hoppats skulle bokas till Way Out West i år. Så en månad innan festivalen gjorde jag min research och googlade “Way Out West Artemas” – och givetvis, det stämde!

Jag hade gärna sett den grekisk-engelska stjärnan på Linnéscenen, men det blev istället den mindre scenen Höjden. Det ledde till viss förvirring vid insläppet, och vi var tvungna att be Lugers personal om hjälp för att ta oss förbi det stängda entréstoppet och hinna i tid.

Artemas levererade en av festivalens mest överraskande och varierande spelningar. Den grekisk-engelske artisten klev upp på scenen i en luvtröja och började med dånande elektropop som gav oss gåshud. Efter några låtar övergick han till ett modernare elektroniskt sound, för att sedan plötsligt gå över till gitarrindie. Spelningen var inte utan sina svackor, men när han avslutade med hitlåten “I Like The Way Kiss Me” kändes det som att vi bevittnade en ny världsstjärna födas.

Nation of Language var också ett av de band jag verkligen ville se på Way Out West, och det blev som jag hade hoppats. Den New Order-influerade trion från USA gick på scenen bara någon timme efter Artemas och visade varför de är nästa stora elektroniska synthpop-akt. Även om de kanske inte har några världshits ännu, levererar de konstant bra material och har en scenutstrålning som är både slående och unik. För den som aldrig har hört dem tidigare räcker det att se några låtar för att förstå deras potential, medan de redan frälsta får en timmes ren njutning.

Efter en paus för att fylla på med mat och insupa festivalens atmosfär var det dags för kvällens stora nostalgiska affischnamn: Pulp. Vad vi fick var ren och skär nostalgi, perfekt inramad och genomtänkt med en nästan skrämmande precision.

Som låt nummer två levererade de “Disco 2000”, en låt som fick publiken att kasta sig bakåt i tiden med förväntan. Sedan fick vi vänta ett tag för att höra “Common People” – ett nummer som till slut kom att sammanfatta hela kvällens känsla av återseendets glädje. Under tiden höll sångaren Jarvis Cocker oss på sträckbänken med ett charmigt mellansnack och en rad lekfulla påhitt.

Pulp levererade arenapop när den är som bäst, och det var uppenbart att bandet bär på år av erfarenhet. Alla bandmedlemmar, utom Cocker, bär tydliga spår av åren som gått, men Jarvis Cocker själv verkar som en ung maskin – ständigt energisk och full av liv.

Slowdive, som återkom 2017 med en mer nedtonad stil, erbjuder mest nytt material snarare än nostalgi. Rachel Goswell och Neil Halstead sjunger med en vacker och drömlik kvalitet som kanske överträffar deras 90-talsarbete. På scen är det dock lite enformigt och tråkigt, och de snygga videoprojektionerna känns ibland som att de tar över för mycket av den atmosfär som bandet tidigare skapat själva. Även om det är en behaglig upplevelse för dem som uppskattar den nuvarande musiken, saknas den sceniska energi som gjorde deras tidigare framträdanden så minnesvärda.

Innan dag två avslutas hinner vi bara passera kvällens största namn, Fred Again, som verkligen har fyllt Flamingoscenen till bristningsgränsen. Men för att hinna i tid till Stay Out West där vi fått tydliga instruktioner att inte missa, Yard Act på Pustervik måste vi skynda oss vidare.

Efter hypen 2022, då de ställde in sin spelning på Way Out West, fortsätter ryktet om deras liveframträdanden. Ryktena visade sig vara sanna, kön är brutal och även vi i media får stå utanför.

Som tur är har vi extraögon vid scenkanten och får höra att det verkligen är en energisk upplevelse. När bandet river av “The Overlord” från debutskivan är det fullständig eufori både bland publiken och på scenen. Ibland räcker det tydligen med att se en sådan spelning för att förstå. Nästa gång är det vår tur!

Lördag

Lördagen inleder vi med att se Susanne Sundfør på Flamingoscenen. När solens strålar träffar scenen och Susanne börjar sjunga är det svårt att inte få gåshud. Hon är kanske mest känd för sitt samarbete med Röyksopp, men det var med sitt första soloalbum som hon verkligen satte sitt avtryck. Efter det har hennes karriär varit lite varierande.

Susanne är som bäst när hon dyker ner i den elektroniska musiken. I dessa stunder känns hon verkligen unik och fängslande. När hon rör sig mot en mer traditionell musikstil blir hon däremot mer vanlig, och hon förlorar lite av den särprägel som gör henne så speciell.

Efter detta blir det en paus på VIP-området, och det känns som att 08-invasionen har uteblivit i år. Kanske är det Rosenhill Garden Party som har vuxit sig starkt i Stockholm och tagit udden av kändisfaktorn och den vanliga VIP-invasionen under Way Out West. Det är i varje fall den känslan vi får. Det är lite trist eftersom VIP-området tidigare varit något av en branschfest. Men det är fortfarande trevligt och välbesökt, och kul att även vänner utan ackreditering kan köpa en biljett för att hänga där.

Årets mest underhållande VIP-ögonblick var när ett gäng, antagligen ett DJ-kollektiv eller ett kompisgäng, klämde in sig kring DJ-bordet på scenen. De såg ut att ha världens roligaste party, men på dansgolvet framför var det noll rörelse – ingen dans, ingen aktivitet. För oss som tog en öl vid borden mellan spelningarna blev det en komisk scen.

Lite senare på kvällen var det dags för Göteborgs indiekungar Terra att inta Höjden. Terra verkar ha tagit över där Kristian Anttila lämnade avtryck, men kanske har de även nått nya höjder. Det är tydligt att Terra bär på en viss likhet både i sång och musik med Anttila, men bandet har också sin egen unika prägel. Med sin svenskspråkiga indiepop/rock träffar de mitt i prick på den samtida musikscenen. Det är fullsatt till bristningsgränsen när de spelar, och det råder ingen tvekan om att stans nya stjärnor har lyckats fånga publikens hjärtan på hemmaplan.

Efter att ha klämt sig ner för den trånga passagen vid Höjden ser vi Fever Ray. Karin Dreijer presenterar en stark och visuellt fängslande show som utstrålar en intensiv atmosfär och mystik. Det är värt att notera att hennes bror, Olof Dreijer, som är en del av The Knife, också uppträdde samma kväll på en annan scen. Den parallella konserten fick en att hoppas på ett gästspel från brodern, men det var kanske att hoppas på för mycket. Trots utebliven syskonkärlek fångar Fever Ray:s mästerliga kombination av ljud och visuella effekter publikens fulla uppmärksamhet och gör detta framträdande till en av festivalens mest minnesvärda.

Sedan var det dags för festivalens största snackis: en Wahlgren på festivalen.

Benjamin Ingrosso gjorde på Way Out West 2024 en spelning som verkligen kan ses som ett avgörande steg på vägen mot internationell stjärnstatus. Trots att många var skeptiska till bokningen visade han att det inte alltid handlar om var man kommer ifrån, utan vad man gör med sin chans. Ingrosso förenar Abba’s melodiska elegans med Robbie Williams’ scennärvaro och bevisar att han har något alldeles extra. Med den här spelningen har han cementerat sin position som en stark kandidat för att bli Sveriges nästa stora manliga popstjärna på den internationella scenen. Det skulle inte förvåna mig om vi snart ser honom på Billboard-listorna eller fylla Ullevi på samma sätt som Håkan Hellström. Även om han kanske inte är ett förstahandsval för alla, är det omöjligt att inte erkänna hans talang som entertainer och låtskrivare.

När Benjamin spelar är det perfekt att besöka den obligatoriska klassikern från Hultsfredsfestivalen, “Smålandrullen” av Byfolket. Den har nu även blivit en klassisk kvällsmat här på Way Out West för min del. Nyheten från förra året att man kan köpa sig en öl till och fortsätta njuta av konserterna är nästan för bra för att vara i Sverige och ger nästan samma känsla som på festivaler som Glastonbury och Roskilde.

Till sist ser vi The National som avslutade Way Out West i Slottskogen för i år. De visade verkligen varför de är en klockren bokning för denna festival. Med låtar som byggde upp till storslagna ögonblick höll de vår uppmärksamhet från början till slut. Matt Berninger, klädd i sin blå kavaj, var den stora stjärnan. Hans rastlösa och karismatiska närvaro på scen – ibland trasslandes med mikrofonledningen, ibland nere i publiken – gjorde att konserten blev något alldeles extra.

Festivalens sista akt för vår del blev Alba August på Folk kl. 01:30. Alba levererar en av festivalens bästa spelningar. Trots den sena tiden och den påtagliga tröttheten hos oss reportrar är vår upplevelse av hennes framträdande kraftfullt och hjärtligt, med låtar som “So Alive” och “Lights” som får publiken att lyfta.

Årets WOW!

• Väskförbudet
•  Fredagens ösregn
• Smålandsrullen (Alltid)
• Artemas spelning

LINE-UP 2024 OM ZERO FÅR BESTÄMMA 

• TR/ST 
• Ionnalee
• VNV Nation
• HEALTH
• Alba August på en större scen

Vill ni drömma er tillbaka till tidigare år kan ni läsa några av våra reportage här.
2023 – Detta var WOW!
2022 – Publiksuccé utan överraskningar
2019 – WOW visade sig från sin bästa sida
2018 – WOW ur Zero synvinkel