(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Playground Music, betyg: 9]
Det finns nog de som skulle kalla The Amplifetes självbetitlade debutalbum för ojämnt, men jag föredrar att beskriva det som medvetet varierat. Stilarna, låtarna och de känslor kvartetten förmedlar består av ett brett, syntdominerat spektrum, men kvaliteten på materialet är genomgående hög. Vid första lyssningen får man några favoriter, vid nästa lyssning några till, och efter att skivan fått gå varm några varv gillar man i stort sett varenda låt. Åtminstone jag. Det var länge sedan jag knockades av ett debutalbum på det sätt som The Amplifetes har lyckats med. Min skepsis till all beblandning mellan musik och reklam – singeln “It´s my life” har medverkat i en promotionkampanj för det italienska modehuset Roberto Cavalli, som med en lättklädd Milla Jovovich tydligen väckt stor uppmärksamhet – har jag fått svälja. The Amplifetes har skapat en mix av melodiös psykedelia, lekfull new wave och innovativ syntpop som går rakt till hjärtat. Det är starka melodier, minnesvärda låtar, roliga arrangemang och en föränderlig, skön atmosfär som drar in mig i sin livmoder. Man kan omöjligt gissa från en låt till en annan hur nästa kommer låta, och när man hört plattan några vändor – här har den gått varm i över en vecka – så kommer låtarna åter som gamla vänner och knackar på. Lyssna till “It´s my life”, “Fokker” och “Whizz kid” till exempel. Tre helt olika stilar. Tre fantastiska låtar. Var och en på sitt vis. Och plattan är full av dem. Underbart!