Paul Rein – går tillbaka till åttiotalsrötterna på BEATBOXHBG23

På åttiotalet hade han stora framgångar med låtar som “Stop (Give It Up)” och “Lady-O”. Sedan försvann han från rampljuset, men fortsatte göra succé i det dolda. Han heter Paul Rein och i oktober gör han ett exklusivt framträdande på italo disco-festivalen BEATBOXHBG23 i Helsingborg. Zero Magazine fick ett intressant samtal med honom om både guldåren och vad som är på gång i framtiden.     

God kväll, Paul, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Låt oss börja med att prata om BEATBOXHBG23. Vad kommer du att bjuda Helsingborgspubliken på? 
– Först och främst en hitkavalkad från åttiotalet. Det blir mycket från Communicate, men även ett par grejer som eventuellt överraskar publiken. Ett par av låtarna spelas i förlängda versioner, så publiken får verkligen möjlighet att dansa. Vid sidan av av musiken kommer jag att ha med mig videor till varje låt, där vissa är hämtade från “Video Spectacle Tour 1986″, enmansshowen jag då turnerade landet runt med. Det var jag på scen och en videoskärm bakom mig som illustrerade låtarna. Jag minns att Dagens Nyheter gjorde en artikel, där de förskräckt undrade “är detta framtiden?” Några år senare körde Pet Shop Boys något liknande. Var jag först, haha? Nu får i alla fall Helsingborgspubliken möjlighet att beskåda konceptet!   

Hur känns det att uppträda tillsammans med italo disco-storheter som Den Harrow och Linda Jo Rizzo?
– Jätteroligt. Jag har alltid gillat italo disco och melodiös elektronisk pop. På åttiotalet lyssnade jag mycket på Fun Fun, Spagna, Miko Mission och köpte många tolvor från det svenska skivbolaget Beat Box. Så det känns fantastiskt att nu få vara del av en festival som heter just BEATBOX.      

Låt oss gå tillbaka till hur allt började för dig. När väcktes ditt musikintresse och förstod du direkt att du hade talang som sångare?
– Jag sjöng mycket som liten. När vi åkte på semester till släktingar i Finland, så skrålade jag alltid med i låtarna på bilradion. Det kunde vara Donna Summer, The Beatles, Elvis Presley eller finska artister. Alla typer av musik fascinerade mig och för varje år märkte jag hur min röst utvecklades. När jag var i tioårsåldern började jag spela in egna låtar på kassettband. Jag snodde morsans kastruller och tog färgburkar från källaren. Varenda kväll satt jag där och bankade. Redan då kände jag mig säker. Det var musik jag ville ägna mig åt! 

I början av åttiotalet köpte du din första synthesizer och släppte singeln “Sex”. Klubbpubliken älskade den, men det mer konservativa gardet var inte lika begeistrade av de sexuella anspelningarna. Stämmer det att den fick Radio Stockholm att bli bombhotade?
– Ja, det var en äldre dam som ringde och hotade med att “om ni spelar den där förskräckliga låten en gång till, så släpper jag ner en bomb i brevlådan”. En annan incident inträffade på en klubb i Stockholm, där Christer Sandelin diskjockade. När jag stod och pratade med en tjej fick Christer för sig att spela “Sex”. Tjejen bara skakade på huvudet och sa: “Han som sjunger den här låten har ingen aning vad han pratar om. Det hör man ju direkt…”  Jag kände mig helt förstörd och gick därifrån slokörad, men så här i efterhand är det ju fantastiskt kul, haha!  

1986 kom fullängdaren Communicate, som kan beskrivas som ditt stora genombrott. Den var producerad av Tommy Ekman och Christer Sandelin, som vid tidpunkten var väldigt stora, då de precis haft en Sverigeetta med “Dover–Calais”. Hur var det att jobba med dem och hur mycket påverkade de soundet? 
– Tommy och Christer gav mina låtar en poppig och radiovänlig känsla. Jag har i hög utsträckning dem att tacka för att Communicate blev så kommersiellt framgångsrik. Inspelningarna var roliga. Tommy och Christer hade en massa bollar i luften, då de jobbade med Style, Pernilla Wahlgren och mig parallellt, så de sprang runt mellan olika studiorum på Soundtrade Studios. På samma ställe spelade även Sound of Music och Shanghai in. Det kändes nästan som en ungdomsgård, där vi hade en massa kul vid sidan av musikskapandet. Europe gjorde förresten “The Final Countdown” på Soundtrade och jag fick vara med på första uppspelningen. Med facit i hand ganska stort!  

Om man tittar på gamla videoklipp, som “Stop (Give It Up)”, så finns det vissa likheter mellan dig och Howard Jones, både musikaliskt och utseendemässigt. Var han en förebild?
– Ja, jag tyckte han var superbra! Dream Into Action var en viktig skiva och han inspirerade mig även med sina kläder och frisyrer. En rolig grej är att jag träffade Howard på nittiotalet, i ett slott i Frankrike, tillsammans med Ruby Turner och Terri Nunn. Av en lustig slump inträffade detta i samband med min födelsedag, så alla de här fantastiska artisterna sjöng “happy birthday” för mig vid ett stort riddarbord. Ett härligt minne!

En annan av dina största hits från samma period var “Lady-O”. Är det en hyllning till en speciell kvinna, som gjorde ett starkt intryck på dig? 
– Nej, egentligen inte. Det var en låt som lektes fram i studion. Jag hittade ett asiatiskt klingande ljud på min Yamaha DX-7 och då föddes tanken att göra en dansgolvslåt med lätt österländsk känsla. Så jag stoppade in en gong och skrev en catchy refräng. Det är en av mina favoritlåtar från Communicate och jag kände mig väldigt smickrad när 1984 nytolkade den!

BEATBOXHBG23 har en stark åttiotalskoppling. Vad gjorde i ditt tycke åttiotalsmusiken så bra?  
– Oavsett om man förknippar åttiotalet med Laura Branigan, Alphaville eller Michael Jackson, så handlar det om starka poplåtar med refränger som fastnar. Det var ett svårslaget koncept i kombination med neonfärgerna och modet. Det gör mig glad att åttiotalssoundet fått nytt liv genom fina artister som Weekend och Dua Lipa. 

Runt sekelskiftet hade du imponerande framgångar som låtskrivare åt ett par stora internationella artister, som Christina Aguilera, Victoria Beckham, Jessica Simpson och No Angels. Har du några roliga anekdoter från den tiden?
– Victoria och jag gick på lunch i London. Vi bestämde oss för sushi och efter lite övertalning släppte hennes livvakter iväg oss utan övervakning. Det var bara en kort promenad till restaurangen, men det var under Spice Girls storhetstid, så många vände sig om och pekade. Någon sa: “but that’s not David”. Så det var dagen då jag, till Londonbornas förvåning, inte var David Beckham, haha. Skämt åsido är jag väldigt stolt över samarbetena med Victoria, Christina och de andra!

Din sentida produktion är väldigt varierad. Du har gjort en fin Stevie Wonder-cover och skriver bossanova tillsammans med din fru, Marie. Samtidigt har du kvar en fot i italo disco-världen och känner dig hemma bland moderna dansbeats. Representerar stilarna olika sidor av din personlighet? 
– Stevie Wonder sa en gång: “jag bryr mig inte om kategoriseringar, utan musiken har olika färger i mitt huvud”. Det är en underbar inställning som jag försökt ta efter. Jag lyssnade massor på Stevie, Marvin Gaye och Aretha Franklin när jag växte upp. Soul och bossanova gör mig lycklig. Samma sak med high-nrg, italo disco och elektropop. Jag gör vad som känns inspirerande. Det fantastiska med musiken är att det inte finns några regler eller gränser!   

Du är del av en musikalisk familj. Din fru Marie är en framgångsrik låtskrivare, hennes son Sebastian är med i Swedish House Mafia och din dotter Joanna är känd som elektroartisten Rein. Inspirerar och hjälper ni varandra?  
– Ja, vi diskuterar låtskisser och spelar upp demos för varandra. Jag är verkligen superstolt över Joannas framgångar och att hon varit på turné i USA. Samma sak med Sebastian. När det gick bra för mig, i samband med Christina Aguilera-samarbetet, fick jag råd att inreda en drömstudio i centrala Stockholm. Då brukade Sebastian, Axwell och Erik Prydz titta förbi och testa utrustningen. Jag tänkte “klart killarna ska få göra musik” och man kan ju lugnt påstå att det gav resultat på sikt! 

Stämmer det att det var du som fick Joanna att intressera sig för elektronisk musik genom att ta med henne till en Kraftwerkkonsert?
– Ja, nästan. Peter Grönvall i Sound of Music ringde mig och sa “Kraftwerk spelar på Cirkus ikväll. Jag har fixat biljetter. Ska vi gå?” Men jag kunde inte, så Joanna fick hänga med istället. Hon var inte så gammal då och visste knappt vilka Kraftwerk var. Men efter konserten var hon helt gripen och sa “nu ska jag kasta alla mina Backstreet Boys-skivor”. Så det blev väldigt lyckat, haha. Den kvällen förändrade hennes liv. Jag tror det var ödet! 

Du samarbetar en del med Niclas Blyh, mannen bakom BEATBOXHBG23 och skivbolaget pbhmedia. Vad är det bästa med att jobba med honom?
– Jag tycker det är fantastiskt att Niclas lyfter fram grejer som annars inte hade fått en chans. Han har lite av en gammaldags skivbolagschefs pondus, men är samtidigt avslappnad och rolig. Framförallt är han en riktig eldsjäl. Jag känner ingen som brinner så mycket för sina favoritband som Niclas!

Vad händer framöver för Paul Rein? 
– Jag kommer att fortsätta skriva låtar åt andra artister. Ovanpå det jobbar Marie och jag på en föreställning för barn. Vi vill göra välgjorda och roliga låtar, lite i samma stil som Electric Banana Band, och bygga en spännande show runt dem.

Avslutningsvis: om någon skulle tveka, ge oss ett par anledningar till varför man ska gå på BEATBOXHBG23.
– Det blir massor med bra musik, en kärleksfull hyllning till åttiotalet och en möjlighet att vara nostalgisk bland likasinnade. Kort sagt blir det en superkväll. Lyckliga de som har biljetter! 

Zero Magazine tog även tillfället i akt att växla några ord med ett par av de andra banden som också förgyller Helsingborgsnätterna i oktober.   

Magnus Carlsson från 1984:
– Paul Reins låtar gick varma på skivspelaren hemma i pojkrummet i Småland och har präglat den ljudbild som 1984 försöker anamma. Så det är otroligt hedrande att få dela scen med honom och andra fina artister. Vi är ödmjuka och lyckliga för denna möjlighet och ska förvalta den med både kärlek och svett, men framförallt med ett sjuhelvetes drag under galoscherna. Om ni vill ha en lågmäld tillbakalutad fredagsafton, så ska ni uppsöka ett annat event, för 1984 kan utlova 100 procent från första tonen och ger allt tills de byter ut ölen mot syrgas i baren. Vi kommer också ha med en liten överraskning, som förhoppningvis framkallar leenden i publiken.

Tobias Bernstrup: 
– Under min uppväxt på åttiotalet lyssnade jag först på de utländska banden som släpptes på den svenska labeln Beat Box. Men så upptäckte jag Paul Rein, som också levererade ett riktigt bra italosound. Så det ska bli en härlig upplevelse att få spela med gamla legender som honom och Linda Jo Rizzo, som jag förresten gjort en låt till. Själv kommer jag att bjuda på en en visuell upplevelse med både äldre hits och ett par livepremiärer.

Peter Johansson från SCALA:
– Det ska bli fantastiskt trevligt att få vara med på BEATBOXHBG23. Det är ju onekligen ett knippe legender man får frottera sig med. Vi kommer spela på fredagen tillsammans med Paul Rein. Lite starstruck är man ju, då han var ett namn som ploppade upp på radion när det begav sig. Jag minns att jag piratkopierade hans Communicate till kassett. Förhoppningsvis kan jag nu gottgöra denna ungdomssynd genom att bjuda Paul på en öl. Räknar man bort mellanhänder, så borde det vara en ganska god affär för honom. SCALA kommer primärt att köra låtar från vårt senaste album. Tyvärr har vi inget nytt att presentera, men å andra sidan är inte heller “nytt” ledordet för denna festival. Kanske borde vi istället damma av något riktigt gammalt? 

Följ Paul Reins musikaliska äventyr här

Missa inte BEATBOXHBG23 den 6 och 7 oktober! Läs mer om arrangemanget och införskaffa biljetter här eller här

Lyssna på Paul och Marie Reins podd här

Lyssna in dig på Paul Rein och de andra BEATBOXHBG23-artisterna på festivalgeneral Niclas Blyhs spellista: