Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Betyg - 7
7
En utmärkt och mångsidig samling med en underskattad och skicklig popsnickare.
Nämn Howard Jones och mångas tankar leds till en åttiotalsikon med blonderad hockeyfrisyr, som hade några lättviktiga pophits för trettio år sedan. Det är dock inte en rättvis bild. Howard, precis som vännen och kollegan Nik Kershaw, var mycket mer än en dagslända. I själva verket rör det sig om en ambitiös och mångsidig musiker, som inte bör sammankopplas med Limahl eller Pete Burns, utan snarare har mer gemensamt med Mark Hollis eller David Sylvian.
Howard Jones uppenbara kvaliteter blir tydliga när man lyssnar igenom Cherry Red Records påkostade trippel-cd Best (1983-2017), som innehåller imponerande mängder örongodis.
CD 1 representerar åttiotalet och innehåller de stora hitsen de flesta sammankopplar med Cardiff-sonen. ”New Song”, ”What is Love”, ”No One is to Blame”, You Know I Love You… Don’t You” och naturligtvis ”Things Can Only Get Better” är allihop snygga och lättnynnade elektropoplåtar. Vi bjuds även på reggae-influerade spår som ”Everlasting Love” och ambienta utflykter som ”Hide & Seek”. Framåt slutet av åttiotalet gick Howard sedan över till ett maffigare sound, vilket avspeglas i hans sista stora hits ”The Prisoner” och ”Lift Me Up”.
Vilket leder oss fram till CD 2, som innehåller Howards bortglömda nittiotal och revitaliserade tvåtusental. Bland nittiotalsspåren hittar man ett flertal förträffliga låtar, som den lätt gospelinfluerande balladen ”City Song” eller ”Cookin’ in the Kitchen”, som mycket väl hade kunnat vara en Radiohead-singel. Howard dunkar även in två medryckande electrolåtar i form av ”Revolution of the Heart” och fjolårets ”Eagle Will Fly Again” från soundtracket till filmen om backhopparen Eddie ”The Eagle” Edwards. Bland Howards sentida alster hittar man dock även ett antal småtråkiga låtar, som är så välpolerade och sofistikerade att de tenderar att bli intetsägande.
CD 3 bjuder avslutningsvis på livespår och remixer. Förvisso är den akustiska liveversionen av ”No One is to Blame” snygg och förvisso är den electrorockiga mixen av nittiotalslåten ”You’re The Buddha” cool, men den här skivan hade man i ärlighetens namn klarat sig ganska bra utan. Cherry Red Records brukar dock alltid vara väldigt generösa med material i sina boxar, så det är bara att tacka och ta emot, även om de här bonuslåtarna nog främst är en angelägenhet för inbitna Howard Jones-fans.
Det remastrade ljudet, det elegant utformade skivfodralet och den intressanta bookleten, som innehåller en intervju med Howard, stärker det positiva intrycket ytterligare. Vill du ha en utmärkt och mångsidig samling med en underskattad och skicklig popsnickare? Då är det här boxen för dig!
